Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grotenfelt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framhalsen är mörkt roströd och öfriga undre delar
svartbruna, mer eller mindre marmorerade med mörkt
roströdt; vingarna och stjerten äro svartbruna, den
senare i midten marmorerad med rödbrunt. Honan är
gulbrun, med rödaktig anstrykning, och marmorerad
med svartbrunt; många fjädrar, i synnerhet på
ryggen, hafva gulbrun spets. Fogelns längd är
39 cm. Moripan, hvilken man velat anse blott
såsom en form af dalripan, förekommer allmänt på
Britiska öarnas ljungmarker, der hon utgör ett
af de förnämsta villebråden. Derifrån har hon
blifvit införd äfven till Sverige, nämligen till
Vestergötland och Öland; på förra stället synes hon
trifvas väl. Ett par gånger hafva exemplar anträffats
långt från utplanteringsorterna, nämligen i Småland
och Östergötland. Äfven har man en gång, i närheten
af Göteborg, erhållit ett exemplar af den äfven på
Britiska öarna iakttagna, under namnet morip-orre
kända bastarden af orre och moripa. C. R. S.
Grousset [grousse], Pascal, fransk journalist och
kommunist, född på Corsica omkr. 1845, kom till
Paris för att studera medicin, men beslöt snart att
i stället egna sig åt literär verksamhet och började
skrifva vetenskapliga uppsatser i "L’étendard" och
"Figaro" samt äfven romaner i den senare tidningen. Af
H. de Rochefort förmåddes han att inträda såsom
medarbetare i den nygrundade, radikala tidningen
"La marseillaise". Allmänna uppmärksamheten fäste
han på sig 1870, då han sände Victor Noir och
Ulrich de Fonvielle med en utmaning till prins
Pierre Bonaparte, och då denne i sina rum nedsköt
den förstnämnde. Efter revolutionen d. 4 Sept. 1870
öfvertog han ledningen af "La marseillaise", och
vid insurrektionens utbrott d. 18 Mars 1871 uppsatte
han tre flygblad, "La bouche de fer", "La nouvelle
république" och "L’affranchi". Den 26 Mars valdes
han till medlem af kommunen samt blef d. 29 Mars
insatt i kommissionen för de yttre angelägenheterna
och kort derefter kommunens utrikesminister. Den
3 Sept. 1871 blef G. tillfångatagen och dömd till
deportation på fästning samt 1872 afförd till Nya
Caledonien. Derifrån lyckades han 1874 rymma och
begaf sig då till England. Först genom dekretet om
allmän amnesti 1880 erhöll han rätt att återvända till
Frankrike. G. har bl. a. utgifvit La conspiration du
général Malet (1869), Les origines d’une dynastie,
le coup d’état de brumaire an VIII (s. å.) samt,
tillsammans med Castagnary, Ranc och Sarcey, Le bilan
de l’année 1868 (s. å.).
Grove [gråv], Sir William Robert, engelsk fysiker,
f. 1811, studerade först juridik och utöfvade
under fem års tid juridisk praktik. Till följd af
sjuklighet måste han dock sluta dermed och egnade
sig då i stället åt naturvetenskaperna samt vann
redan 1839 genom det efter honom benämnda galvaniska
batteriet (zink-platina) ett berömdt namn. 1840
blef han professor i experimentel fysik vid London
institution och några år senare medlem af Royal
society, i hvars omorganisation han tog en liflig
del. Ett stort uppseende väckte hans föreläsningar
öfver naturkrafternas inbördes
förvandtskap. Sina tankar i detta ämne utvecklade han närmare
i sin berömda bok On the correlation of physical
forces (1846; 6:te uppl. 1874), som blifvit öfversatt
till både franska och tyska. Såväl inom optiken
som inom elektricitetsläran har G. gjort vigtiga
upptäckter. Hans vetenskapliga undersökningar äro
offentliggjorda i "Philosophical transactions" och
i "Philosophical magazine". G. blef 1871 domare vid
Court of common pleas, upphöjdes 1872 i adligt stånd
och nämndes 1875 till domare vid Highcourt of justice.
Groves Stapel [gråvs]. Se Galvanisk stapel, sp. 838.
Grubb, Nils Nilsson, prest, född i Umeå 1681,
reste efter några års studier i Upsala utomlands
och besökte derunder flere främmande universitet,
såsom Königsberg, Tübingen och Halle. 1706 predikade
han för konung Karl XII i Alt-Ranstadt och blef 1707
promoverad i Wittenberg. Kort derefter utnämndes
han till filosofie adjunkt och 1710 till professor i
historia och moral vid universitetet i Greifswald,
men fick redan följande året fullmakt på Umeå
pastorat. Före återkomsten till fäderneslandet
gjorde han en resa till Holland och England och
återvände hem först 1713. Då han emellertid redan
under sin vistelse i Halle gjort sig misstänkt för
pietistiska böjelser, måste han inför ärkebiskopen och
stadskonsistorium i Stockholm undergå ett teologiskt
förhör, hvarefter han prestvigdes i Hernösand. Hans
ifver för kyrkotuktens upprätthållande ådrog honom
emellertid å nyo beskyllningar för irrlärighet,
till följd hvaraf under riksdagen 1719 en särskild
kommission nedsattes för att undersöka förhållandet,
hvilken likväl alldeles frikände honom. Efter
hans återkomst till Umeå uppkommo nya strider,
hvilka ändades först genom hans död, 1724. Bland
hans skrifter må nämnas Otium lubecense (1712) och
Berättelse om det s. k. kyrkooväsendet i Umeå stad
(1721).
Grubbe, svensk ätt, adlad 1645. Dess stamfader
var Kristoffer Larsson, f. 1594 i Linköping, 1636
president (borgmästare) i Kalmar och 1641 tillika
häradshöfding i Ölands södra mot, slutligen,
1665-1672, t. f. landshöfding i Kalmar län. Död
1681. Vid adlandet, 1645, tog han, som förut skrifvit
sig Grubb, namnet Grubbe, men upptog med kunglig
tillåtelse det stjernfeltska vapnet, efter sin
svärfar och svåger, hvilka förut aflidit. De flesta
af hans afkomlingar hafva varit i krigstjenst,
synnerligen till sjös. G. utgaf bl. a. en märklig
svensk ordspråkssamling (med förklaringar och
jämförelser): Penu proverbiale. Thet är: Ett ymnigt
förråd aff allehanda gamble och nye svenske ordseder
och lärespråk (1665; ny uppl. 1678, med en tillökning
af Laur. Törning, 1677).
1. Grubbe, Gustaf, amiral, den föregåendes sonson,
född d. 18 Dec. 1669, blef 1689 konstapel vid
amiralitetet, var derefter i holländsk tjenst till
1698 och deltog derunder i flere sjöstrider mot
fransmännen. 1700 blef han kapten och chef på skeppet
"Halland" vid Karl XII:s landstigning på Själland. I
de följande årens sjötåg deltog han såsom chef
på skeppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
