Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grotenfelt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Norrköping", "Karlskrona", "Sverige", "Liffland" och
"Stockholm". 1719 befordrades han till schoutbynacht
(konter-amiral), 1732 till vice amiral och
1736 till amiral. 1720 kommenderade han skeppet
"Venden", och 1721 blåste hans divisionsflagg
på skeppet "Prins Karl Fredrik". G. blef
1742 president i amiralitetskollegium
och dog i Karlskrona d. 4 Nov. 1759.
O. E. G. N.
2. Grubbe, Samuel, universitetslärare och filosof,
statsråd, den föregåendes brorsons sonson, föddes
d. 19 Februari 1786 på egendomen Segloraberg, i
Seglora socken, Elfsborgs län. Hans föräldrar dogo
under hans barndom, och han blef sedan uppfostrad
af sin morfar, grosshandlaren Joh. Schütz i
Göteborg. G. utmärkte sig redan tidigt genom en
ovanlig liflighet, läraktighet och fattningsgåfva. Vid
tretton års ålder intogs han på Göteborgs gymnasium,
hvilket han genomgick på mindre än trenne år. I
Sept. 1802 inskrefs han såsom student vid Upsala
universitet, hvarest han sedan gjorde grundliga
studier i den klassiska literaturen, i matematik
och fysik samt i synnerhet i filosofi. Tillika
förvärfvade han sig en omfattande bekantskap med den
tyska, franska och engelska vitterhetens alster. 1806
promoverades han till filos, magister och innehade
dervid det första hedersrummet. (Det berättas, att när
han sent på natten hemkommit från promotionsbalen,
satte han sig att en eller annan timme läsa
Plato.) S. å. utnämndes han till docent i teoretisk
filosofi. Efter Höijers bortgång (1812) blef G., 1813,
professor i logik och metafysik vid Upsala universitet
och förflyttades, efter Bibergs död (1827), till
professuren i etik och politik. Denna lärostol
innehade han till d. 10 Sept. 1840, då han inkallades
i konungens statsråd, der han till d. 29 Dec. 1842
var t. f. chef för ecklesiastikdepartementet. Ifrån
statsrådsämbetet erhöll han afsked 1844 med pension,
hvarefter han återvände till Upsala, der han i
privatlifvets lugn framlefde sina återstående
dagar. Han dog i Upsala d. 6 Nov. 1853. – Bland
de många förtroendeuppdrag och utmärkelser, som
tillföllo G., må nämnas, att han 1824 valdes till
ledamot i revisionen för rikets elementarläroverk
och 1826 till ledamot i komitén för öfverseendet af
rikets allmänna undervisningsverk. 1834-35 var han
riksdagsman för Upsala universitet. 1829 blef han
ledamot af Vitt. hist. och ant.-akademien, 1830 af
Svenska akademien och 1837 af Vetenskapsakademien.
G. är en af Sveriges utmärktaste tänkare och försvarar
sin plats vid sidan af Höijer, Biberg, Geijer och
Boström. Väl kan G. i vetenskaplig originalitet
icke mäta sig med Höijer och Boström, men man har
dock gjort honom mycket orätt, när man påstått,
att han vore en eklektiker, hvars vetenskapliga
arbete egentligen bestode i bemödandet att med
hvarandra sammanjämka andras meningar. Också har en
i detta afseende behörig domare, Isr. Hwasser, i sitt
inträdestal i Svenska akademien fullkomligt frikänt
honom från en sådan eklekticism och yttrat, att G.,
oberoende af de partier, som i synnerhet under hans
ungdom häftigt bekämpade hvarandra inom vetenskapen,
gick sin egen
redliga forsknings raka väg. I sjelfva verket röjer
G. ett ganska betydande mått af vetenskaplig
originalitet. Efter att ursprungligen hafva bekant
sig till Schellings åsigter, sträfvade han, dertill
föranledd af sitt djupa, etiskt religiösa intresse
och af de väckelser, som utgingo från Jacobi, att
genom en fullkomligare utbildning af den idealistiska
kärnan hos Schelling öfvervinna dennes panteism och
upphöja idealismen till spekulativ teism. Om han
än icke lyckades deri fullständigt, så förberedde
han dock på de flesta punkter den verldsåsigt,
som sedermera uppställdes af Boström. – Med sin
verkliga sjelfständighet såsom filosofisk tänkare
förenade G. en omfattande lärdom och en rik mensklig
bildning, hvilken röjer sig i alla hans skrifter,
men i synnerhet i hans bearbetning af den praktiska
filosofiens historia och af sedeläran samt i alla
de skrifter, som höra till det skönas och den sköna
konstens filosofi. Också hafva blott få filosofer egt
en så lycklig framställningsgåfva som G. Denna gåfva
visar sig icke blott i det konstnärskap, hvarmed han
ordnar hvarje ämne för sin undersökning, utan äfven i
den stilens enkelhet, klarhet och behag, med hvilka
den vetenskapliga tankeskärpan och noggranheten äro
förenade. Det var derför säkerligen icke utan skäl,
som Leopold yttrade om G.: "Då jag öfvergår från
vissa af de arbeten, som man i våra dagar behagar
kalla filosofi, till någon af Grubbes skrifter,
förekommer det mig såsom hade jag från en sumpig
nejd, omgifven af dimma och lyktgubbar, kommit
upp på en höjd, der jag andas fritt och klart ser
föremålen". Nekas bör emellertid icke, att G:s stil,
med alla sina företräden, ofta lider af en öfverflödig
bredd; dock är denna bredd vanligen icke större,
än att man gerna håller till godo med densamma för
den fullkomliga tydlighet, hvarmed han förstår att
framlägga sina tankar. Hvad som innerst förlänar
hans skrifter den dragningskraft, som de utöfva på
läsaren, äro den djupa sanningskärlek, som i dem
öfver allt framlyser, den rena, oförvillade blick
för det väsentliga i allt, hvarom de vittna, den
ädla, milda, flärdfria och anspråkslösa personliga
karakter, som i dem afspeglar sig, den kontemplativa
ro och det af alla lidelser ostörda lugn, af hvilka
de äro genomträngda. Samma egenskaper satte äfven sin
prägel på hans föreläsningar. Ehuru han fullständigt
utarbetade dessa på förhand, lät han vid deras
hållande icke binda sig af det skrifna ordet. Också
utöfvade hans föreläsningar ett stort inflytande,
hvilket dock betydligt mattades under de sista åren af
hans professorstid. – Besinnar man den outtröttlighet,
hvarmed G. verkade i sitt lärarekall, arten och
talrikheten af de skrifter, som han efterlemnade, samt
det nit, hvarmed han fullgjorde alla de offentliga
uppdrag och förtroenden, som föllo på hans lott,
så kan man ej annat än instämma med Hwasser i det
omdömet att G. var en af de trognaste arbetare i
kulturens tjenst, som Sverige någonsin egt. Tyvärr
var han icke sjelf i tillfälle att utgifva mer än en
ringa del af sina skrifter, hufvudsakligen blott dem,
som röra samhällsläran. Hade de förnämsta af hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
