- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
57-58

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grubbe ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Marie G., f. 1643, blef 1660 gift med Fredrik III:s
oäkta son Ulrik Fredrik Gyldenlöve, men skildes
från honom 1670 och förstörde genom slösaktighet
på två år sin stora förmögenhet. 1679 gifte hon
sig med en jylländsk godsegare, justitsrådet Palle
Dyre, men blef, på grund af osedlighet, 1691 skild
äfven från honom och ingick äktenskap med P. Dyres
egendomsförvaltare Sören Möller, hvilken förut varit
hennes älskare, samt dog 1718, i utblottadt tillstånd,
vid färjstället Borrehuset på Falster. Hennes siste
make var en rå och obildad man samt blef 1712 dömd
till tre års straffarbete för vådadråp; men han var
dock den af de tre, som hon mest älskade, ehuru han –
efter hvad Holberg, som 1711 var deras hyresgäst,
berättar – ständigt misshandlade henne. Hennes lefnad,
som gifvit uppslag till en af Blichers noveller, "En
jydsk landsbydegns dagbog", är utförligt skildrad
af J. P. Jacobsen i romanen "Marie Grubbe, et
interiör fra det 17:de århundrede" (1876; "Fru Marie
Grubbe. Interiörer från det sjuttonde årh.", 1877).
E. Ebg.

Grubber, Eng., "gräfvare", ett slags harf. Se Harf.

Grube, August Wilhelm, tysk pedagog, f. 1816 i
Wernigerode, sedan 1866 privat lärare i Bregenz,
har om allmänna uppfostringsfrågor och speciel
metodik skrifvit åtskilliga utmärkta arbeten,
bl. a. den originella boken Leitfaden für
das rechnen in der elementarschule
(1842;
4:de uppl. 1865), samt utgifvit flere verk till
främjande af den naturvetenskapliga, geografiska
och historiska undervisningen: Charakterbilder
aus der geschichte und sage
(14:de uppl. 1871;
"Charaktersskildringar ur historien och sagan",
1854-55; 2:dra uppl. 1858), Geographische
charakterbilder
("Charaktersskildringar af länder,
folkslag och städer" etc., 1857-59), Biographien aus
der naturkunde in ästhetischer form und religiösem
sinn
(senaste uppl. 1868-74; "Naturhistoriska
skildringar i estetisk form och religiös anda", 1853),
Bilder und scenen aus dem natur- und menschenleben
in den fünf haupttheilen der erde
(5:te uppl. 1874;
"Skildringar ur naturen och menniskolifvet i de fem
verldsdelarne", 1853; ny uppl. 1864-65) m. fl.

Grubenbagen, fordom (1286-1596) furstendöme,
omfattande städerna Eimbeck och Osterode med
kringliggande område i nuvarande preussiska
prov. Hannover. Sitt namn erhöll furstendömet efter
det i trettioåriga kriget (1621) förstörda slottet
G., nära Eimbeck. 1617 kom G:s område till linien
Braunschweig-Lüneburg-Celle och 1705 till Hannover.

Grubenheimer. Se Böhmiska (och Mähriska) bröder.

Grud, Grudspjäll. Se Grid.

Grude, socken i Vestergötland, Elfsborgs län, Gäsene
härad. Arealen 1,532 har. 339 innev. (1880). Annex
till Björke, Skara stift, Kullings eller Gäsene
kontrakt.

Grue, pastorat i Solöer, Hedemarkens amt,
Hamars stift, i Norge. Arealen 798,6 qvkm. 6,274
innev. (1875). Hufvudnäringar äro skogsskötsel och
åkerbruk. 1822 nedbrann G:s kyrka, och dervid omkommo
113 personer i lågorna, O. A. Ö.

Grueber [grub-], Bernhard, bajersk arkitekt och
författare, f. 1806, började sina konststudier i
München och var Ohlmüller behjelplig vid byggandet
af Mariahilfkyrkan i Münchens förstad Au. 1833
blef han lärare vid polyteknikum i Regensburg,
der han hade ledt förarbetena till domkyrkans
restauration, och 1844 utnämndes han till professor
i arkitektur i Prag. Från denna anställning drog han
sig tillbaka 1874. G. har företrädesvis egnat sig åt
medeltidsarkitekturens studium. Bland hans skrifter
må nämnas Vergleichende sammlungen fur christliche
baukunst
(1837-47), Charakteristik der baudenkmale
Böhmens
(1856) och Die kunst des mittelalters in
Böhmen
(1871).

Gruf-allmänning. Se Allmänning.

Gruf-artiklar, äldre stadgar och förordningar, enligt
hvilka grufhandteringen i Sverige i allmänhet eller
vid särskilda grufvor skulle handhafvas. Bland
gruf-artiklarna må anföras konung Albrekts af
1368 för Norbergs bergslag, Gustaf II Adolfs för
kopparbergsmännen, d. 25 Aug. 1612, och samme
konungs för Sala silfververk, d. 1 Maj 1624.
Th. N-m.

Grufbrytning, bergsv., har till ändamål att
löstaga nyttiga mineral ur deras naturliga läge i
fast berg. Detta arbete försiggår vanligen under
jorden, men utföres emellanåt äfven i dagen,
i bergsluttningar o. s. v. Grufbrytningen är
en gammal industri (se Bergshandtering) och kan
verkställas på många sätt. Det äldsta medel man
använde för att löstaga berg af sådan hårdhet, att
det ej med tillhjelp af hackor, kilar och spett kunde
direkt brytas, var elden. Eldbrasor uppgjordes på
eller invid berget, som skulle brytas; detta sprack
genom hettan, hvarefter det med ofvannämnda verktyg
lösbröts. Denna metod kallades på svenskt grufspråk
"tillmakning" och har i Sverige allmänt användts,
i många grufvor ganska långt fram i vår tid och i
Sala ännu i senare hälften af 1870-talet. Numera
begagnas den icke. Genom uppfinningen af krutet fick
äfven grufbrytningen en god hjelp, ehuru krutets
användning vid denna handtering först århundraden
efter dess upptäckt fick insteg. I Sverige började
krutet användas för bergshandteringen i slutet af
1600-talet, men först under 1700-talet fick det något
vidsträcktare bruk; tillmakningen begagnades vanligen
samtidigt. På senare tider, synnerligast från och
med 1860-talet har emellertid krutet undanträngts af
de på nitroglycerinens explosiva förmåga grundade
sprängämnena, dynamit, sebastin, ammoniak-krut
m. fl. Sprängämnena inläggas i hål, borrade i berget
(se Bergnafvare och Borrmaskiner). I sprängämnet
insattes en knallhatt, från hvilken utgår en
stubintråd af sådan längd, att den når ett stycke
utanför hålet. Ofvanpå sprängämnet tillpackas sedan
en förladdning af lera eller sand (stundom brukas ock
vatten), hvarefter stubinen antändes, och skottet
afgår. För att emellertid erhålla god effekt af
skottet fordras att borrhålet riktigt "påsättes",
slås till lagom djup, och att laddningen rätt
afpassas. Till detta fordras vana och omdöme hos såväl
arbetarna som förmännen i grufvan. I stenkolsgrufvor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:20 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaf/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free