Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt / 59-60 (1883) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grubbe ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

brukas dock relativt sällan sprängning, utom för att
borttaga ofyndigt berg; för mineralets lösbrytande
i sådana grufvor nyttjas allmänt kilhackan (se
d. o.). – För vinnandet af grufbrytningens ändamål,
att för billigaste pris löstaga något nyttigt mineral,
erfordras dock icke allenast skicklighet i skjutning,
utan äfven en god och praktisk metod för arbetet i
dess helhet, så att grufvans fortfarande bestånd
tillgodoses, att ras undvikas, att luftvexling
åstadkommes o. s. v. De metoder, som användas
vid underjordisk grufbrytning, kunna hänföras
till två hufvudslag: brytning med öppna rum och
brytning med igensättning. Vid den förra metoden
uttages och uppfordras allt det lösbrutna berget,
så att tomrum bildas. Man måste dervid, allt efter
bergets natur, dess fasthet o. s. v., qvarlemna
ett större eller mindre antal bergfästen, pelare
eller band, till stöd för tak och väggar, samt äfven
stundom understödja svaga punkter med stämplingar
af trä, jern eller murverk. Vid den senare, eller
igensättningsmetoden, qvarlemnar man det ofyndiga
berget i grufvan eller nedsänder uppifrån sådant,
hemtadt ur gamla varp och dylikt. Med detta berg
uppfylles det genom brytningen uppkomna tomrummet,
hvarvid dock sörjes för att kommunikationer mellan
grufvans skilda delar och uppfordringsschaktet
bibehållas. Dessa kommunikationer utgöras i
horisontal riktning vanligen af s. k. bockorter,
d. v. s. bockar af trä uppställas efter hvarandra,
alltefter som skjutningen framgår, kring och på
hvilka bockar ofyndigt berg sedan upplägges. I
vertikal riktning bibehållas kommunikationerna
medelst rullschakt,d. v. s. fyrkantiga timmerkistor
af sådan vidd, att dels lösbrutet berg kan
nedstjelpas igenom dem till bockorten, dels rum
bildas för en stegväg, hvilken genom en mellanvägg
skiljes från den del af schaktet, hvarigenom berget
nedstörtas. Igensättningsmetoden kan vara antingen
tvärbrytning med igensättning eller takbrytning med
igensättning. Fig. 1 visar en grufva med


Fig. 1

takbrytning. På passande djup i schaktet (a) drifves
först en ort (b) inåt fyndigheten. På lämpligt afstånd
från schaktet, så att detta får fasta väggar, höjes
sedan ortens tak, hvarefter bockar insättas, kring
och på hvilka det ofyndiga berget lägges. På lämpliga
ställen byggas rullschakten (d, d), och man avancerar
sålunda nedifrån och uppåt. Flere dylika "etager"
läggas under hvarandra (se fig. 1, f, der en undre

etage tillredes). Afståndet mellan etagerna
varierar efter lokala förhållanden. Fig. 2 visar
en pallbrytningsgrufva, hvilkens anordning af
fig. omedelbart inses. Orterna fortdrifvas


Fig. 2.

samtidigt med att brytning eger rum i pallarna,
a, och schaktet afsänkes äfven för att bereda
tillfälle att ingå med nya fältorter. Äfven andra
slag af grufbrytning finnas. – En regel vid all
grufbrytning är att alltid genom försöksorter
eller andra undersökningar vara förberedd på
kommande tider och rätta storleken af sin brytning
derefter, så att man ej plötsligen finner sig hafva
utbrutit sin tillgängliga malm. Eftersökandet
af nya fynd blifver sedan dyrare, och mången
grufva har af denna orsak blifvit ödelagd.
Th. N-m.

Grufdrift, bergsv., sammanfattningen af de arbeten,
genom hvilka malmer och mineral, sådana de i naturen
förekomma, bringas i en för direkt användning
(t. ex. stenkol) eller vidare förädling lämplig
form. (Se Grufbrytning.) Grufdriften är en inom
Sverige sedan gammalt utöfvad näringsgren. Dess första
uppkomst derstädes har man velat förlägga längre
tillbaka än vår nuvarande tideräkning. Af denna åsigt
voro 1700-talets skriftställare, men för densamma
saknas hvarje bindande bevis. Möjligen började
man ungefär samtidigt med kristendomens införande
idka grufdrift, och sannolikt voro de i Sverige
förekommande myrmalmerna det första föremålet för
denna verksamhet. Fullt säkra underrättelser angående
bergsbruket i Sverige ega vi först från 1200-talet,
men af dessa framgår, att grufdriften redan då var
en gammal näring. Af de äldsta urkunderna rörande
Sveriges grufdrift synes vidare, att de andlige
vinnlade sig om densamma, troligen en följd af deras
större mått af kunskap och deras bekantskap med
utlandet. Så t. ex. nämnes i ett ännu befintligt
dokument af 1288, att en biskop i Vesterås var
delegare i Falu koppargrufva, eller Tiskasjöberg, som
den då hette. Falu grufva var alltså i gång vid den
tiden och hade nog varit det äfven långt förut. I en
stadga för Vestra berget i Nerike, sedermera Lerbäcks
bergslag, af 1340 omförmälas jerngrufvor. 1347 erhöllo
kopparbergsmännen i Falun privilegier af konung Magnus
Eriksson, i hvilka säges, att "idur privilegia oc
forn bref, som i hafdin af warom föräldrom voro idär
borto firi vangömo". Alltså hafva äldre privilegier
troligen funnits. Magnus Eriksson var gifmild på
bergsprivilegier

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>