Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundtvig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ställning i förhållande till jordytan hafva
stor betydelse för gräfvandet af brunnar, för
åkerjordens brukande o. s. v., liksom äfven för ett
ställes sundhetsförhållanden och lämplighet till
bebyggande. Genom noggranna iakttagelser, särdeles
af Pettenkofer i München m. fl., har man funnit,
att åtskilliga sjukdomar, särdeles de epidemiskt
uppträdande, äro beroende af grundvattnet och dess
nivå, d. v. s. dess stigande eller sjunkande
i förhållande till jordytan. Då åtskilliga
s. k. infektionssjukdomar synas vara alstrade af
mikroskopiskt små organismer (svampar) och dessas
bildning befordras genom jordlagrens genomfuktande,
men hindras genom torka, så måste grundvattnets
stigande och fallande spela en stor rol med afseende
på dessa sjukdomar. Egendomligt är, att faran icke
ligger i ett högt grundvattenstånd i och för sig,
utan i grundvattnets fallande från en högre till en
lägre nivå. Detta beror derpå att förut genomfuktade
jordlager, som innehålla organiska ämnen, genom
grundvattnets fallande blottas och komma i beröring
med luften, hvarvid de organiska ämnena öfvergå i
förruttnelse. Så har man tydligen funnit, att frossor
alstras ymnigast efter grundvattnets sjunkande (af
sig sjelf eller genom gräfningar och aftappningar),
hvaremot frossorna hejdats då man å nyo satt sådana
ställen under vatten. Äfven nervfeber och kolera
synas vara beroende af grundvattenståndet. F. B.
Grundverkspenningar. Se Grundrensningspenningar.
Grundvändning, sjöv., ett slags stagvändningsmanöver,
som i yttersta fall användes, när ett fartyg
under storm skall pressa sig klart för grund
eller land i lä och sjögången är så svår, att
man befarar, att en vanlig genomvinds-vändning
ej kan lyckas, eller utrymmet är för knappt att
medgifva något slags undanvinds-vändning. Manövern
sker ungefär såsom en vanlig stagvändning.
R. N.
Grundämnen, element l. enkla kroppar, kem., kallas de
kroppar, hvilka man hittills icke kunnat sönderdela i
beståndsdelar. I äldsta tider, då man icke hade någon
kännedom om kroppars kemiska förhållanden, bildade
man sig på rent metafysisk väg föreställningar om
de olika kropparnas ursprung ur ett eller några få
urärnnen. Perserna ansågo elden, egypterna vattnet,
inderna elden, etern, vattnet, luften och jorden
såsom alltings urämnen. Hos grekerna återfinna vi
samma föreställningar: än är vattnet (Thales), än
luften (Anaximenes), än elden (Herakleitos) urämnet,
genom hvars förtätning allting uppkommit. Bland alla
dessa metafysiska spekulationer spelade Aristoteles’
lära om de fyra elementen under två årtusenden den
vigtigaste rolen. Aristoteles föreställde sig, att all
materie härleder sig från ett bestämningslöst urämne
(hyle), som eger förmåga att antaga vissa former
eller grundegenskaper, hvilka kunna hänföras till
de fyra rent fysiska: köld och värme, torrhet och
fuktighet. Såvida dessa fyra grundegenskaper icke
upphäfva hvarandra, kunna de samtidigt antagas af
"hyle", hvaraf de fyra elementen jord, vatten, luft
och eld uppkomma. Urämnet jord har grundegenskaperna
köld och
torrhet, vattnet egenskaperna köld och fuktighet,
luften värme och fuktighet, elden värme och
torrhet. De fyra elementen kunna med hvarandra
förenas, hvarvid uppkomma de olika kropparna, hvilkas
egenskaper bero af de förhållanden, i hvilka elementen
ingå i dem. Då emellertid de fyra elementen sjelfva
i grunden äro samma bestämningslösa urämne, följer
deraf, att de olika kropparna kunna genom förändring
af egenskaperna förvandlas till hvarandra. Deri
har man att söka grunden till de alkemistiska
sträfvandena att förvandla oädla metaller till
guld. Alkemisternas experiment ledde till kännedom
om materien från en ny synpunkt. Man lärde känna
ej blott de yttre, rent fysikaliska förhållandena,
utan äfven de rent kemiska egenskaperna. Man blef
derigenom tvungen att antaga tillvaron af nya element,
dock hufvudsakligen i aristotelisk mening, såsom
mer eller mindre abstrakta representanter för vissa
egenskaper. I 8:de årh. finner man hos araben Geber
den meningen att alla metaller utgöras af svafvel
och kvicksilfver, en åsigt, som var rådande under
hela den alkemistiska tiden. Basilius Valentinus
(f. 1394) tillade ett nytt element, salt, och man
antog sedermera allmänt, att ej blott metallerna, utan
alla öfriga kroppar utgjordes af svafvel, qvicksilfver
och salt. Först hos den berömde engelske kemisten
R. Boyle finner man riktigare, eller med nutidens
mera öfverensstämmande, åsigter om elementen. Enligt
Boyle äro elementen faktiskt existerande substanser,
som icke kunna genom kemistens åtgöranden sönderdelas
i nya beståndsdelar, således icke blott mer eller
mindre godtyckligt valda representanter för vissa
grundegenskaper. Boyles riktiga åsigter antogos icke
af hans samtida och närmaste efterföljare. Till de
trenne kemiska elementen svafvel, qvicksilfver (hos
Paracelsus arsenik) och salt kommo nu jord, vatten
och flegma. J. J. Becher antog såsom grundämnen utom
vatten trenne slags "jord", nämligen glasartad (salt),
brännbar (svafvel) och merkurialisk (qvicksilfver),
af hvilka metallerna äro blandningar. Under den
flogistiska tiden utvecklades föreställningarna om
grundämnena så långt som den på oriktig grund hvilande
flogistiska teorien medgaf. I midten af 1700-talet
såg nämligen T. Bergman i metallkalkerna (oxiderna)
grundämnen, och under perioden 1770-80 ansåg
man flogiston, vatten, svafvelsyra, metallkalker,
jordarter och alkalier vara grundämnen. Först sedan
Lavoisier riktigt tolkat förbränningens förlopp
och derigenom för alltid vederlagt den flogistiska
teorien, kunde riktiga åsigter om grundämnena göra sig
gällande. Lavoisier ansåg som grundämnen 1:o värme,
ljus, syre, qväfve och väte; 2:o grundämnen, som med
syre bilda syror, nämligen svafvel, fosfor och kol;
3:o metaller; 4:o jordarter och 5:o alkalier. Det
dröjde ej länge innan Davy visade, att alkalierna
och jordarterna voro sammansatta af syre och
egendomliga metalliska grundämnen. Värme och ljus
afsöndrades snart ur de verkliga, vägbara ämnenas
krets, ehuru de länge nog af fysici ansågos såsom
"fluida". – Antalet grundämnen, som man hittills lärt
känna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
