- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
121-122

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grå starr ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

baktå, yttre framtån längre än baktån, näbbryggen
något bågböjd och blott de båda mellersta
stjertpennorna försedda med ljusa tvärband. Hannen
har hufvudet och halsen askgrå, pannan röd, ett
svart streck från munviken bakåt, ryggen och
skuldrorna gröna och öfvergumpen gröngul; undre
delarna äro ljust askgrå, med svag, grön anstrykning,
vingarna mörkbruna, med hvita fläckar, stjertpennorna
mörkbruna, med gröna kanter och mellersta paret med
otydliga, ljusa tvärband. Längd nära 30 cm. Honan
saknar rödt på pannan och har askgrå anstrykning på
ryggen. Gråspetten häckar sällsynt i mellersta och
norra Sverige, men kommer om vintern längre söder
ut. Till lefnadssättet liknar han gröngölingen, hvars
läte han likaledes har, ehuru det är mindre starkt.
C. R. S.

Grå starr, med. Se Starr.

Gråsten. Se Gråberg, petrogr.

Gråstrupig dopping. Se Dopping-slägtet.

Gråsugga, zool., det allmänna namnet på de små,
på land lefvande kräftdjur, hvilka höra till
fam. Oniscidae af ordn. Isopoda. Gråsuggorna
hafva mellersta antennen på sin höjd tvåledad och
mycket kort samt bakkroppen af 6 segment med litet
analsegment. De vanligaste gråsuggorna, tillhörande
slägtet Oniscus Cuv., hafva yttre antennerna
åtta-ledade och bakkroppen omärkligt begränsad från
framkroppen. De andas med egendomliga organ under
bakkroppen, hvilka kunna tillgodogöra endast syret
ur fuktig luft, hvarför dessa djur hålla till under
murken bark och under stenar o. s. v., der lämplig
fuktighet finnes. De dö hastigt af qväfning, såväl
i mycket torr luft, som i vatten. Den allmännaste
arten är O. asellus L. O. T. S.

Grå sångaren l. Törnsångaren, Sylvia cinerea, zool.,
af sångarefamiljen inom tättingarnas ordning, har
askgrått hufvud, öfre kroppsdelarna grå med olivbrun
anstrykning; strupen och magen äro rent hvita, bröstet
svagt rosenrödt, dess och magens sidor rostgråaktiga;
vingpennorna, af hvilka den första är kortare än de
öfre täckfjädrarna, äro mörkbruna, de yttersta med
smala och hvita, de öfriga med breda, roströda kanter;
stjertpennorna äro mörkbruna, det yttersta paret med
hela yttre fanet och spetsen hvita; längden stiger
till 142 mm. – Denna art häckar allmänt i Sverige
ända upp i Norrland. Han sjunger väl och sitter då
merendels i toppen af en buske, från hvilken han
höjer sig upp i luften. Han vistas hälst i taggiga
busksnår, der han ständigt är i rörelse och kryper
i alla riktningar för att söka sin af insekter
och larver bestående föda. I September flyttar han
till sydligare land och återkommer i början af Maj.
C. R. S.

Gråtruten, Larus argentatus, zool., af de måsartade
foglarnas familj inom de långvingade simfoglarnas
ordning, har hvita, i gråaktigt stötande ben, med
fyratåig tärs af 65 mm. längd, stark näbb, som är gul,
med hvit spets och en röd fläck, på hvardera sidan
af underkäken; färgen är hvit, manteln ljust askblå;
de yttre vingpennorna äro utåt svarta, vid spetsen
mer eller mindre hvita. Längden stiger ända till

64 cm. Gråtruten häckar talrikt, ofta kolonivis, i
våra skärgårdar, mera sällan inuti landet, och stannar
i Sverige året om, såvida han icke tvingas att flytta
undan för is; näst fiskmåsen är han vid Sveriges
kuster den vanligaste arten af sitt slägte. Han är
varsam och försigtig samt har dels ett klagande, dels
ett kacklande läte, hvilket senare han låter höra,
då någonting oroar honom. Närmar man sig hans ägg,
som läggas på skär och klippor med ett ringa underlag,
eller ungar, mottager han fridstöraren med höga skrik
och blir mera närgången. Gråtruten följer fiskstimmens
gång och slår ofta ned på vattnet för att fånga fisk;
äfven förtär han döda djur, musslor, fogelägg och
fogelungar m. m. samt är rätt skadlig. Hans ägg äro
smakliga och förtäras – liksom ungarna – flerstädes
i den östra skärgården af befolkningen; ungarna
dels ätas färska, dels nedsaltas till vinterföda,
C. R. S.

Gråvacka, petrogr., en finkornig till grofkornig,
grå, rödaktig eller gulhvit, mer eller mindre
tydligt skiktad brottstyckebergart, som består af
dels skarpkantiga, dels afrundade fältspats-,
qvarts- och lerskifferkorn samt små fjäll af
glimmer, hvilka alla äro fast sammankittade af ett
vanligen något lerigt kiselbindemedel. Gråvackan
bildar öfvergångar dels till sandsten, dels till
konglomerat eller breccia, tillsammans med hvilka
bergarter den förekommer. Då bergarten får tydligt
skiffrig struktur och gryet tillika blir mycket fint,
öfvergår den till gråvackeskiffer. Sådan förekommer
inom Sverige vid östra stranden af Vettern samt
bildar öfversta lagret af den s. k. dalformationen (se
d. o.). Namnet gråvackeskiffer begagnas stundom, ehuru
måhända med orätt, äfven för sandig lerskiffer eller
lerig sandsten, t. ex. den vid Andrarum och Simrishamn
förekommande. Gråvackebergarterna spela för öfrigt
en vigtig rol inom siluriska, devoniska och undre
stenkolsformationen (Böhmen, Harz, Westfalen). Det må
dock icke fördöljas, att under benämningarna gråvacka
och gråvackeskiffer innefattas flere ganska olikartade
och i allmänhet föga bestämda bergartsvarieteter. E. E.

Gråvackeskiffer. Se Gråvacka.

Gråverk kallas skinnen af ekorrar, som fångats under
vintern. Dessa skinn användas till pelsfoder, bräm
o. d.

Grå-ärlan, Motacilla melanope, zool., tillhör ärlornas
familj inom tättingarnas ordning. Hannen är ofvan
askgrå, med olivfärgad anstrykning, gröngul öfvergump,
ett hvitt streck öfver ögat; strupen och framhalsen
äro svarta och öfriga undre kroppsdelar citrongula;
vingpennorna äro svartaktiga, armpennorna mot roten
hvita och de innersta med hvitaktiga kanter; yttersta
stjertpennan är rent hvit, de båda följande paren
till större delen hvita och de mellersta svartaktiga;
baktåns klo är starkt krökt. Längd 198 mm., hvaraf
stjerten utgör ungefär hälften. Honan är på strupen
och halsen svartaktig samt har strecket öfver ögat
mindre rent. – Grå-ärlan tillhör södra och mellersta
Europa och Asien samt norra Afrika, men förekommer
äfven i England och på Irland; i Sverige har hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free