Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gröngölingen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
19,4° och det högsta + 16,2°. Årets medeltemperatur
kan antagas på det förra stället till - 10,4°, på det
senare till - 1,5°. Vid Julianehåb, som ligger ungefär
på samma breddgrad som Kristiania, har man t. o. m. en
gång (1853) observerat + 20° i skuggan, och
s. å. utmärkte sig jultiden genom häftiga slagregn och
8 graders värme. Deremot snöade det 1854 oupphörligt
under stark köld och blåst in i Maj månad, så att
snön då låg 4,5 m. hög mellan koloniens hus. Luftens
torrhet bidragfr dock till att låta kölden kännas
mindre bitande. I Nord-G. är marken alltid frusen på
ett djup af 20-60 cm., och man kan ingen tid på året
vara säker för nattfrost och snöfall. Växtligheten
kan derför ej vara annat än torftig, ehuru den varma,
men korta sommaren, med nästan oafbrutet solljus,
gör den i flere hänseenden rikare, än man skulle kunna
vänta. Längst ute på öarna består den nästan endast
af lafvar och mossor, längre in af gräs (strandråg
i täta massor o. a.) samt flere risiga, nedliggande
småbuskar, som af kolonisterna med ett gemensamt
namn benämnas "lyng"; de vigtigaste äro
salixarter, dvärgbjörk, odon-, blåbärs- och kråkris,
hvilkas bär jämte angelikan äro för grönländarna ett
vanligt födoämne. Ännu längre in på skyddade ställen
växa björk och pil samt al, rönn och enbuskar, men
de krypa merendels utefter marken och antaga endast
på enstaka ställen trädform. Tillsammans räknar
den grönländska floran omkr. 350 arter fanerogamer
jämte ett stort antal kryptogamer. Intet sädesslag har
kunnat bringas till mognad på G., men rofvor, sallat,
rädisor, spenat och andra hastigt växande köksväxter
saknas ingenstädes i kolonisternas trädgårdstäppor
och nå ofta stor frodighet; vid Julianehåb skördas
ock några kappar potates. Till bränsle begagnas pil
och björk samt den skorpa af växtlemningår, som ofta
betäcker klippgrunden, men hufvudsakligen drifved,
som hafvet rikligen ditför, och i n. kol. De flesta
grönländares hus uppvärmas dock af tranlampor. –
Af husdjur hafva eskimoerna endast hunden, som
i Nord-G. nyttjas till dragare; i Syd-G. hafva
kolonisterna, utom något fjäderfä, några getter,
får och en 30-40 kor. Renen uppträdde fordom i
stora skaror, men har nu betydligt minskats i antal
och visar sig mycket sällan utom i Nord-G. 1845-49
skötos omkr. 25,000 renar årligen, och 16,000 hudar
exporterades, men 1872 dödades endast 1,000, och 6
hudar utfördes. För öfrigt skjutas harar (omkr. 1,000
årligen), räfvar (omkr. 1,500), isbjörnar (numera
ganska sällan, endast omkr. 50 i norra G.), snöripor
samt, om sommaren, otaliga skaror sjöfogel (ejdrar,
alkor, tejstar, lunnefoglar, måsar m. fl.), som häcka
på fogelbergen. Antalet fogelarter, som häcka på
G., är 63, hvarjämte dess kuster besökas af 62 andra
arter. Af vida större vigt är djurlifvet i hafvet;
det är fångsten af själar (omkr. 80,000 årligen),
hvalar (narhvalar, hvitfiskar och hvalrossar) samt
flere slags fisk (hajar, torsk, hälleflundror), som
utgör grönländarnas förnämsta näringsfång och lemnar
föremål för handeln. Med undantag af yttersta norden
samt den nordöstra kusten – på
hvilken engelsmän, amerikaner och tyskar med upptäckarens
rätt göra anspråk – är handeln på G. sedan 1774
ett danska kronans monopol och lemnar ett icke
obetydligt öfverskott. 1853-72 utfördes årligen
omkr. 1,185 tunnor olja, 35,000 själskinn, 1,400
räfskinn, 1,600 kg. ejderdun, 3,100 kg. fjäder, 1,000
kg. s. k. hvalfiskben, 250 kg. narhvalständer, 40
kg. hvalrosständer och 1,800 renhudar. Kryolitlagren
bearbetas af ett enskildt bolag, som derför betalar en
viss årlig afgift. – Den enda del af G., der kolonier
grundats, är vestra kusten från Kap Farvel till
omkr. 73° n. br. I administrativt hänseende är detta
område deladt i 11 distrikt och tvänne inspektorat
– norra och södra –, som hvardera förestås af en
inspektör. Det södra inspektoratet (hvars inspektör
bor vid Godthåb) består af 5 distrikt: Julianehåb,
Frederikshåb, Godthåb och Fiskenässet, Sukkertoppen
samt Holstensborg; det norra af 6: Egedesminde
och Godhavn (Disko), Christianshåb, Jacobshavn,
Ritenbenk, Umanak och Upernivik. Vid slutet af 1874
räknade hela kolonien 9,843 innev., deraf 236 danskar,
resten eskimoer; 1878 hade antalet nedgått till 9,530,
hvarjämte funnos omkr. 500 eskimoer utanför de danska
kolonierna.
G:s upptäckare var en isländing Gunbjörn, som på
en resa till Island blef stormdrifven mot vester;
efter honom har en klippa v. om Island namnet
Gunnbjarnarsker. Den förste landnamsmannen var Erik
Röde (985), hvars gård Brattahlið blef medelpunkten
i ett nybygge (straxt v. om Kap Farvel). Senare
grundades ett annat nybygge längre norrut på samma
sida af landet; dessa båda kallades Öster- och
Vesterbygden. Namnet G. hade Erik gifvit landet,
enligt Are Frode, i tanke att det skulle blifva
lättare bebygdt, "om det finge ett godt namn". Från
G. upptäcktes omkr. år 1000 Vinland (Massachusetts
och Rhode Island). Sannolikt är ett af de yngsta
hjelteqvädena i Eddan, Atlamál, diktadt på G. (det
kallas i samlingen det grönländska). Under Olof
Tryggvesson kom kristendomen till G., och det
lades 1034 under Bremens ärkebiskopsdöme liksom
det öfriga Norden. 1124 fick det sin egen biskop,
i Garðar (se d. o.). Författningen var likartad
med den på Island; när bygderna voro som störst,
skola de hafva räknat omkr. 300 bajer l. gårdar
(deraf 190 i Österbygden). Grönländarna gåfvo
sig frivilligt under Norges konung Håkan den
gamle (d. 1263), mot slutet af hans regering,
hufvudsakligen på grund af presterskapets önskan,
men äfven derför att de, i den mån vikingasinnet och
skickligheten i skeppsbyggen aftogo, behöfde förses
med lifsförnödenheter från moderlandet, och för den
saken lofvade konungen att sörja. Efter digerdödens
härjningar i Norge (1349-50) försummades emellertid
kolonien, hvilken råkade i stor nöd samtidigt med att
eskimoerna ("skrälingarna") vandrade in öfver Davis’
sund och anföllo nordmännen, första gången 1379. I
15:de årh. omtalas G. sista gången uti isländska
anteckningar, och under loppet af detta eller det
följande årh. torde de sista nordmännen hafva dött
ut, sedan de utkämpat strider, af hvilka minnet ännu
lefver i de nuvarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
