- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
167-168

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Noach, pseudonym för författaren Karl Ekström (f. 1836) - Gubbio, stad uti italienska prov. Umbria - Guben, stad i preussiska regeringsområdet Frankfurt - Gubernatis, Angelo de. Se De Gubernatis - Gubitz, Friedrich Wilhelm - Gucku-skon. Se Cypripedium - Gud, filos.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gubben Noach, pseudonym för författaren Karl Ekström
(f. 1836).

Gubbio, stad uti italienska prov. Umbria. vid foten
af Monte Calvo. n. ö. om Lågo Trasimeno. Omkr. 5,500
innev. Biskopssäte. Staden bär medeltidsprägel
och var fordom berömd för sina majolika-arbeten. I
"Residenza municipale" förvaras de ryktbara Eugubinska
taflorna (se d. o.). I närheten ligga ruiner
af den forntida uinbriska staden Ikuvio, Iguvium
l. Eugubium.

Guben, stad i preussiska regeringsområdet Frankfurt
(Brandenburg), vid Neisse, som der blifver
segelbar. 23,704 innev. (1875). Yllemanufakturer
samt tillverkning af hattar och maskiner. G. erhöll
stadsrättigheter 1235. 1631 och 1642 hölls det besatt
af svenskarna och angreps förgäfves af dem 1645.

Gubernatis, Angelo de. Se De Gubernatis.

Gubitz, Friedrich Wilhelm, tysk träsnidare och
författare, f. 1786, d. 1870, egnade sig i Berlin med
ifver åt xylografien, hvilken konst förnämligast genom
honom och Unger åter kom till heders i Tyskland. Sedan
1805 anställdes G. som lärare i träsnidarekonst vid
den k. akademien i Berlin och utbildade såsom sådan
en stor mängd lärjungar. 1822 grundade han derstädes
"Die vereinsbuchhandlung". Som skriftställare gjorde
han sig ett namn genom åtskilliga teaterstycken
och dikter, tidskrifterna "Der gesellschafter" och
"Jahrbuch deutscher bühnenspiele" (1822-55) samt
den af honom grundlagda, med träsnitt försedda
"Volkskalender" (1835-69).

Gucku-skon. Se Cypripedium.

Gud, filos., det absoluta personliga väsendet. Då
det absoluta naturligtvis är grund till allt,
är antagandet af Guds tillvaro i sjelfva verket
likbetydande med antagandet att en absolut
personlighet är grunden till allt. I motsats till
denna verldsåsigt (teism l. supranaturalism i
vidsträckt bemärkelse) betraktar en annan verldsåsigt
(naturalism) naturen, eller öfver hufvud en opersonlig
verklighet, såsom det första och ursprungliga,
vare sig den tänkes såsom en mångfald af opersonliga
realiteter (ateism) eller såsom en abstrakt sida hos
naturen, hennes inre, bakom de skiftande företeelserna
sig döljande enhet (panteism). Denna sistnämnda
enhet har man väl stundom tillagt några från det
personliga området hemtade egenskaper och betecknat
den med namnet Gud, men såsom saknande individuel
tillvaro kan den omöjligen anses motsvara hvad man
vanligen förstår med den personlige Guden. Äfven med
antagande att en personlig Gud är grunden till allt
kan man på tvänne olika sätt föreställa sig honom. Man
kan nämligen antingen fatta Gud såsom ett med sinliga
egenskaper utrustadt, men öfver måttan kraftigt
väsende, som en gång genom ett maktspråk frambragt
verlden och nu allsmäktigt regerar henne, ofta genom
ett tillfälligt ingripande i verldshändelsernas gång
(underverk), men dess emellan lemnande henne att
förändras och utvecklas efter de lagar han en gång,
på ett mer eller mindre godtyckligt sätt, för

henne stiftat (supranaturalism i inskränkt
bemärkelse). Gud, den absoluta personen, fattas då i
sådan analogi med menniskan, den ändliga personen,
att han får äfven ändliga bestämningar sig tillagda
(antropomorfism). Menniskans religiositet
blir då mer eller mindre hennes yttre lydnad för Guds
vilja, i viss mån åtminstone motiverad af fruktan
för straff och hopp om belöning. – Eller ock kan man
tänka sig Gud såsom en i ändligheten, i all synnerhet
i menniskans inre, närvarande, rent osinlig makt, som
af evighet är grunden till all lagbundenhet i natur
och menniskolif, en makt, som väl är ett personligt
och absolut personligt väsende, men som är fri
från alla de inskränkningar, som vidlåda den ändliga
personligheten. Menniskans religiositet blir då icke
"trälaktighetens räddhåga", utan en kärleksfull lydnad
för Guds vilja, såsom fullt samstämmig med det,
som menniskans eget väsende fordrar af henne. Då
kristendomen lär, att "Gud är en ande", och då hon
fattar förhållandet mellan Gud och menniskan som
ett rent inre förhållande (kärleksförhållande),
så har hon dermed ställt sig på den sistnämnda
ståndpunkten. De högre riktningarna inom den
kristna filosofien hafva gjort till sin uppgift
att framställa ett för förståndet fattbart uttryck
härför. De svårigheter, som vid detta arbete visat
sig, hafva förnämligast legat i benägenheten att,
då man renat gudsbegreppet från sinliga bestämningar,
förfalla till en öppen eller beslöjad panteism. Den
moderna filosofien har visserligen tagit flere
betydande steg för att fjärma dessa svårigheter,
in en kan dock knappast sägas hafva fullständigt
öfvervunnit dem.

De s. k. bevisen för Guds existens
måste naturligen gå ut på att visa, att natur
och menniskolif, sådana de äro i vår erfarenhet
gifna, ej låta sig förklaras, så framt ej en absolut
personlighet är deras grund. De vigtigaste bland dessa
äro följande: 1. Det ontologiska beviset, som från
den i menniskans förnuft faktiskt förefintliga idén
om ett det fullkomligaste väsende sluter till att ett
sådant väsende verkligen finnes. Tillvaron af en sådan
idé kan ej en gång gudsförnekaren bestrida. ("Äfven
dåren, då han säger: Det finnes ingen Gud, tänker
dock något vid detta uttryck".) Motsvarades den ej
af ett verkligt väsende, så vore den hvarken till
sin tillkomst förklarlig, ej häller vore den en idé
om det fullkomligaste väsende, enär ett väsende, som
saknar tillvaro, ej kan anses vara fullkomligt. Detta
bevis framställdes först af kyrkofadern Augustinus
(d. 430), hvilken dock dervid betjenade sig af de
resurser, som Platons idélära erbjöd honom. Det
utbildades vidare af Anselm af Canterbury (d. 1109)
samt af Cartesius (d. 1650) och upptogs, i mer eller
mindre förändrad form, af representanterna för den
spekulation, som utgått från den sistnämnde. Kant
gjorde emot beviset den anmärkningen att verklighet
visst icke är någon fullkomlighet eller öfver hufvud
någonting, som följer af en saks begrepp, hvadan det
är alldeles obefogadt att från vår idé om Gud sluta
till hans verkliga tillvaro. Under godkännande af
detta resonnemang, så vidt man med verklighet
förstår

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free