Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gud, filos. - Gudalur. Se Cuddalor - Gudba (riktigare Gadaba), en till Kol hörande indisk stam - Gudbrand herse l. Dale-Gudbrand, såsom sagorna kalla honom - Gudbrandsdalen, dalgång i Kristians amt i Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillvaro i rummet och tiden (utom menniskoanden), har
man invändt, att beviset ej trätfas deraf, så vida
man låter verklighet betyda sjelfständig och andlig
tillvaro (d. ä. personlighet). Det låter sig nämligen
bevisas, att denna verkligen hör till begreppet
om ett fullkomligaste väsende, ty fullkomligt kan
endast det väsende vara, som är i och för sig sjelf,
hvilket endast är fallet med personligheten. –
De öfriga bevisen kunna mer eller mindre betraktas
såsom speciella utföranden af detta bevis från olika
synpunkter. De äro: 2. Det kosmologiska beviset, som
utgår från sinneverldens ofullkomlighet och brist samt
sluter derifrån till ett fullkomligt väsende såsom
dess grund. På detta sätt komme man dock ej längre
än till en tankenödvändighet för menniskan. Beviset
måste derför kompletteras af det ontologiska. Men det
har i alla fall sitt värde, dels emedan man derigenom
kan konstatera gudsidéns verklighet – förnimmelse af
ofullkomlighet förutsätter förnimmelse af det, som är
fritt från en sådan –, dels äfven emedan reflektionen
på hvad det är i verlden, som är ofullkomligt
(tillvaro i rum och tid samt opersonlighet) möjliggör
insigt i hvari Guds fullkomlighet egentligen
består. 3. Det fysiko-teologiska l. teleologiska
beviset sluter från verldens ändamålsenlighet till en
intelligent verldsordnare. Kant anmärker dock, att
ett sådant sätt att sluta är förhastadt. Det kunde
ju till äfventyrs hända, att naturen blott i och för
oss tedde sig som ändamålsenlig, utan att verkligen
vara det, eller att hon hade sin ändamålsenlighet
i och genom sig sjelf. Uppgiften måste då tydligen
blifva dels att konstatera, att naturen verkligen är
ändamålsenligt inrättad, dels att visa, att hennes
ändamålsenlighet ej är ur henne sjelf förklarlig,
utan visar öfver henne till ändamål, som ej
äro hennes – på samma gång man visserligen måste
tillbakavisa hvarje tanke på en mekanisk inverkan
från verldsordnarens sida. Som emellertid just detta,
att ej i sig sjelf hafva sitt ändamål, innebär en
brist i naturens ändamålsenlighet, så kan beviset
reduceras till det kosmologiska beviset, ehuru utfördt
ur en mer speciel synpunkt. – Menniskoförståndet
leder sig sålunda, ur i viss mån olika synpunkter,
från det relativa tillbaka till ett absolut. 4. Men
på det mest omedelbara sätt förnimmer menniskan den
personlige Gudens närvaro i sitt inre, när hon riktar
sin uppmärksamhet på sin viljas innersta behof. Hos
denna vilja erfar menniskan en absolut förpligtelse,
men denna måste såsom en absolut fordran utgå från
något absolut och såsom till innehållet personlig
från ett personligt väsende. Väl har man sökt att
härleda denna fordran ur en högre sida hos menniskan
sjelf (så t. ex. Kant), men så länge man stannar vid
menniskan såsom blott sådan, kommer man dock aldrig
till någonting i sanning absolut, och svårigheter
visa sig då ock, när man skall afgöra hvad det är hos
detta väsende, som utgör den högre sidan. 5. Sjelf
framställde Kant ett från samma område hemtadt bevis
för att antagandet af Guds tillvaro utgör hvad han
kallar ett praktiskt postulat eller är nödvändigt,
så vida den sedliga menniskan skall kunna
hoppas på tillfredsställelsen af sin viljas behof. Gud
måste nämligen fattas såsom dygdens belönare och
lastens straffare, och skola dygd och lycksalighet
en gång förenas, så måste det ske genom honom. Den
innersta kärnan i detta resonnemang är tydligen att
det är genom ett absolut väsende, som den goda viljan
ensamt kan vinna sin fulla tillfredsställelse. Så
visar det sedliga medvetandet ur olika synpunkter
öfver på det religiösa. I detta sistnämnda fattar
sig menniskan såsom absolut beroende af en makt,
till hvilken hon i och genom sin vilja kan ställa
sig i ett, vare sig harmoniskt eller disharmoniskt
förhållande, och hon förnimmer tillika, att det förra
för henne är ett godt, det senare ett ondt. Detta är
väsentligt för all religion, men fullständigt blifver
beroendet först, när den gudomliga makten fattas
såsom en inre och såsom en personlig. Ett djupare
religiöst medvetande leder sålunda till en teistisk
verldsåsigt. Historiskt framträder detta egentligen
först i judendomen. Hvad hednafolken förstodo med
"Gudar" kan nämligen knappt sägas beteckna samma sak
som ur monoteistisk verldsåsigt dermed förstås. De
voro personifierade naturmakter, hvilka saknade
egentligen absolut karakter. I denna benägenhet
att personifiera naturens krafter och fatta sig som
beroende af personliga väsenden röjer sig dock en
gryende religiositet. L. H. Å.
Gudalur. Se Cuddalor.
Gudba (riktigare Gadaba), en till Kol hörande
indisk stam, bosatt i östra delen af Bustar (i
sydöstra Centralprovinserna) och i den angränsande
lydstaten Djaipur (se Djaipur-Semindari),
der den är talrikt representerad. Gadaba
äro hedningar. En ordsamling öfver deras
språk har utgifvits af Glasford (1863).
H. A.
Gudbrand herse l. Dale-Gudbrand, såsom sagorna kalla
honom, var på Olof den heliges tid den mäktigaste
man i Gudbrandsdalen och herskade der nästan som en
konung. Han bodde på Hunthorp i Fron, hvarest fanns
ett åt Tor helgadt tempel. Då Olof kom till dalen för
att utbreda kristendomen, mötte honom till en början
ett häftigt motstånd från G:s sida; men då konungen
krossat Torsbilden, antogo G. och alla hans män den
kristna tron. O. A. Ö.
Gudbrandsdalen, dalgång i Kristians amt i Norge,
hvilken sträcker sig från Dovres fjällkedja till
Mjösens norra ände, 440 km. Hela det område, som
bär namnet Gudbrandsdalen, har ett ytinnehåll af
16,500 qvkm., men största delen deraf upptages af
kala fjäll, vidsträckta myrar och marker, betäckta
af evig snö. Endast sjelfva dalen och de till denna
stötande sidodalarna äro bebodda. Innevånarnas antal
uppgår till omkring 50,000. Dalen, som i allmänhet
är trång och endast på några få ställen vidgar sig
till slättbygder, begränsas af väldiga fjäll, hvilka,
sedda från dalbottnen, gifva intrycket af att vara
tvärt afskurna upptill. Endast vid vissa tillfällen är
utsigten öfver de högre liggande partierna fri. Den
största af de högslätter, som omgifva dalen, ligger
på dess östra sida. Mot vester erbjuder platån mera
sönderslitna former. Öfver hufvud taget måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
