Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gudsfruktan, eg. fruktan för Gud, den känsla af helig försynthet, vördnad och lydaktighet, som en menniska bör hafva gent emot honom - Guds försyn. Se Försyn - Gudsivalag kallades under medeltiden den andliga slägtskap - Guds kyrka. Se Baptist - Gudspenningen, den afgift mäklare i Stockholm af ålder plägade insamla och till följd af stadgande i 1720 års mäklareordning ålades att utkräfva af såväl köpare som säljare - Gudstjenst kallas i vidsträcktaste bemärkelse allt, hvad en menniska gör enligt Guds vilja och till hans ära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aktgifvrande sinnelag, som utmärker ett rätt Guds barn,
och som jämväl visar sig i en sann menniskokärlek. –
I Gamla testamentet, der Gud företrädesvis betraktas
såsom en helig lagstiftare, en allsmäktig och
rättfärdig domare, framställes den sanna fromheten
hufvudsakligen såsom "Herrens fruktan"; i det Nya, der
försoningsbegreppet är det förherskande, träder detta
uttryck något tillbaka för andra, sådana som "tro",
"kärlek" m. fl. E. J. Ö.
Guds försyn. Se Försyn.
Gudsivalag (Fornsv. Guþsivalagh, af sivi, slägting)
kallades under medeltiden den andliga slägtskap,
som ansågs råda mellan den, som döpt eller
konfirmerat en annans barn, barnet, dess föräldrar
och vittnena. För att uttrycka den ställning barnet
intog i förhållande till de nya slägtingarna,
användes ordet gudbarn. Jfr Andlig slägtskap.
Guds kyrka. Se Baptist.
Gudspenningen, den afgift mäklare i Stockholm af
ålder plägade insamla och till följd af stadgande
i 1720 års mäklareordning ålades att utkräfva af
såväl köpare som säljare. Medlen nyttjades till
understöd åt mäklares fattiga enkor och omyndiga
barn. Kbg.
Gudstjenst kallas i vidsträcktaste bemärkelse allt,
hvad en menniska gör enligt Guds vilja och till hans
ära. I denna mening kallas en kristens hela lif i
hängifvenhet åt Gud, i goda gerningar och afstående
från synden en gudstjenst (Rom. 12: 1. Jak. 1:
27. Syr. 35: 3). Men vanligen förstås med gudstjenst
en högtidlig handling, hvarigenom en menniska gifver
ett omedelbart uttryck åt sitt religiösa lif, och
särskildt är den kristliga gudstjensten 1. kulten
ett offentligt, på ett bestämdt sätt ordnadt dylikt
handlande, genom hvilket den kristna församlingen
uppenbarar sitt tros- och kärlekslif i Guds gemenskap
för att dermed dels föröka och stärka detta lif,
dels och framförallt ära sin Herre. Inom hvarje
religion, äfven den råaste, förefinnes behofvet af
att både enskildt och samfäldt gifva gudsdyrkan ett
sådant i det yttre förnimbart uttryck. Gudstjensten
leder således sitt ursprung hvarken från yttre
stadganden, vare sig gudomliga eller menskliga, ej
häller från förståndsreflexion eller från menniskors
öfverenskommelse; hon är en naturlig och nödvändig
yttring af den religiösa tron. Alltefter religionens
högre eller lägre ståndpunkt och utvecklingsgrad
antager äfven gudstjensten mera ideala eller mera
sinliga former. De villfarelser i uppfattningen af
Gud och menniskan samt förhållandet dem emellan,
som förefinnas inom hedendomen, framträda äfven i den
hedniska gudstjensten, hvilkens hufvudsakliga uppgift
vanligen är att afvända gudamakternas vrede. Den
judiska gudstjensten hade till syftemål att skarpt
afskilja Israel från andra folk, att under sträng
bundenhet af yttre former småningom uppfostra folket
till att i sinom tid undfå den sanna friheten samt att
genom offer och andra förebildliga ceremonier rikta
dess hopp och väntan på den utlofvade Messias. Inom
kristendomen, hvilken är fullkomlighetens religion,
emedan han fullkomligt realiserar menniskans
gemenskap med
den ende sanne Guden, når äfven gudstjensten sin
fullkomning. Hon är der icke bunden vid vissa bestämda
yttre former; hufvudsaken är att hon sker "i anda
och sanning" (Joh. 4: 24). De yttre formerna, hvilka
äfven måste finnas, kunna, utan att denna grundsats
öfverträdes, ordnas olika efter olika förhållanden,
hvarvid det historiskt eller traditionelt gifna,
nationella ogendomligheter o. s. v. böra tagas i
betraktande. Derför gifvas ock angående dessa yttre
former i Nya testamentet inga föreskrifter. (Jfr
Augsburg. bekänn. art. 7., Konkordieform. art. 10.)
Den kristliga gudstjenstens innehåll är tvåfaldigt:
det sakramentala, eller att Gud talar och handlar
med menniskan, i det han meddelar henne sina
gudomliga nådegåfvor, och det sakrificiella, eller
att menniskan talar och handlar med Gud, i det hon
med botfärdig tro emottager hans nådegåfvor samt
till honom frambär sitt offer (Lat. sacrificium)
af bekännelse, bön, tack och lof. Det förra sker
genom nådemedlen, Guds ord och sakramenten,
hvilka från denna synpunkt äro det väsentliga
i gudstjensten. Ordet kommer genom bibelläsning
och predikan till församlingen; sakramenten skola
förvaltas efter Kristi ord och instiftelse. Det
senare, det sakrificiella i gudstjensten, hvilket
sker genom gemensam, bön och sång samt kärlekens
gåfvor till Guds rikes befrämjande, är frukten af
det förra; ty menniskan kan icke gifva Gud annat än
hvad han först gifvit henne. Det handlande subjektet
i denna del af gudstjensten är i sjelfva verket
alltid den kristna församlingen, hvilken dock ofta
begagnar lämpliga och dertill förordnade personer
(prester, liturger) såsom sina representanter. Ännu
tydligare visar sig liturgens betydelse i kultens
sakramentala moment, hvaruti han framstår såsom
Guds ombud, som frambär de af honom förordnade
nådemedlen till församlingen. Liturgen är således
en lefvande symbol af gudstjenstens idé, något som
äfven uttryckes genom den presterliga ämbetsdrägten. –
Den del af gudstjensten, som utföres på ett på förhand
bestämdt sätt, efter fastställda formulär, kallas den
liturgiska (se Liturgi); han afser närmast känslans
höjande till en andaktsfull stämning. Den del åter,
hvilken liturgen på ett fritt och sjelfständigt
sätt utförer, såsom framförallt predikan, kallas
den didaktiska (undervisande); han är företrädesvis
beräknad för förståndet och tanken samt åsyftar
att på denna väg verka uppbyggande. Liturgien är
i synnerhet rikt utvecklad i den katolska kyrkan,
hvilken anser gudstjensten, blott hon på föreskrifvet
sätt utföres, vara en af menniskan Gud bevisad
tjenst, som berättigar till en viss belöning; så
anses det s. k. mässoffret ega försonande kraft, vissa
gudstjenstliga handlingar medföra aflat o. s. v. Den
reformerta kyrkan åter lägger största vigten
på gudstjenstens didaktiska del, i det hon såsom
hennes förnämsta ändamål sätter församlingens och
den enskildes uppbyggelse. Längst i detta hänseende
gå åtskilliga reformerta sekter, såsom qväkarna och
plymouthbröderna, hvilka förkasta allt slags kyrko-
och gudstjenstordning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
