Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guilmant ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brinnande religionshatet – gaf uppslaget till de
ryktbara hugenottkrigen. G. återtog Rouen och vann i
förening med Montmorency och S:t André drabbningen
vid Dreux (d. 19 Dec. 1562). Vid försöket att
intaga hugenotternas bålverk Orleans, blef han,
d. 18 Febr. 1563, skjuten af en ung hugenottisk
adelsman. Poltrot de Méré, och dog 6 dagar
derefter. G. var en ovanligt skicklig general
och tapper krigare; han berömmes för mildhet
mot besegrade fiender och sjelfbeherskning, men
beskylles för ett visst beroende af andra, och
han synes hafva varit snarare en man att utföra
än att upptänka något. I afseende på karakter och
talanger anses han hafva varit den bäst utrustade
af sin familj. G. efterlemnade en dagbok rörande
tilldragelserna under åren 1547-63 (tryckt i
"Nouvelle collection de mémoires pour servir à
l’historie de France", 1839). – 2. Charles de G.,
kallad kardinalen af Lothringen, den föregåendes
broder, f. 1525, blef 1538 ärkebiskop i Reims och 1547
kardinal. Hans vältalighet och kännedom om Frankrikes
och andra lands ställning gjorde honom till en gerna
använd person vid svåra underhandlingar, men hans
tvetydiga uppförande förminskade hans förtroende hos
hofvet. Under Frans II:s regering hade G. förnämsta
ledningen af styrelsen och utmärkte sig för ett
fanatiskt hat mot protestanterna. Endast kanslern
L’Hôpitals och parlamentets motstånd hindrade
honom att införa inkvisitionen i Frankrike. Han
disputerade med den reformerte teologen Theodor Beza
på religionsmötet i Poissy (1561) och predikade mot
protestanterna i Paris’ hufvudkyrkor. Vid kyrkomötet
i Trident väckte han 1562 stort uppseende genom
sitt uppträdande. Död 1574. G. lät ombygga hela
staden Reims och grundade der ett universitet,
ett teologiskt kollegium, ett seminarium och ett
klosterkonvent. Han var en utmärkt talare samt stor
gynnare af literaturen och efterlemnade många bref,
tal och predikningar. Jfr Guillemin "Vie du Cardinal
de Lorraine" (1852). – 3. Henri de Lorraine, hertig
af G., prins af Joinville, äldste son till G. 1.,
f. 1550, ställdes efter faderns död i spetsen för det
katolska partiet. Vid 16 års ålder gjorde han i Ungern
mot turkarna sina första lärospån i vapenyrket och
utmärkte sig tre år senare i Frankrike i drabbningarna
vid Jarnac och Moncontour samt tvang Coligny att
upphäfva belägringen af Poitiers, 1569. G. var med
om att uppgöra planen till mordförsöket mot amiral
Coligny och tog en verksam del i Bartolomeinattens
fasor (1572). 1575 slog han hugenotterna icke långt
ifrån Château-Thierry och erhöll då i ansigtet ett
skottsår, hvarefter han sedermera bar ärr. Han fick
med anledning deraf tillnamnet le balafré ("den
ärrige"). För att främja sina egna planer på tronen
ställde G. sig i spetsen för den 1576 bildade ligan,
hvars skenbara uppgift var katolicismens försvar. För
att hindra Henrik af Navarra att erhålla tronföljden
slöt han 1585 förbund med Spanien samt förmådde den
gamle kardinalen af Bourbon att 1585 offentligen göra
anspråk på tronföljden. Det
borgerliga kriget utbröt å nyo. G. lät 1585 ligans
trupper besätta städerna i södra och vestra
Frankrike och nödgade konung Henrik III i Juli
s. å. till fördraget i Nemours, enligt hvilket ingen
annan religion än den katolska skulle fördragas i
Frankrike och det förbjöds hugenotterna att bära
vapen. Detta fördrag ledde till det s. k. "tre
Henrikarnas krig", i hvilket Henrik af Navarra
fullständigt slog den ligistiska hären vid Coutras
(d. 20 Okt. 1587), medan G. s. å. nedgjorde de till
Henriks hjelp antågande tyskarna i de två striderna
vid Vimory och d’Aulneau. Franske konungen nödgades
i Rouen underteckna ett s. k. reunionsedikt, som
bl. a. uteslöt Henrik af Navarra från tronföljden
till förmån för kardinalen af Bourbon, hvarjämte
G. utnämndes till konungarikets generallöjtnant. Men
då den franske konungen fått full visshet om
G:s högförrädiska planer, lät han d. 23 Dec. 1588
öfverfalla och mörda honom i k. slottet i Blois, der
G. på konungens kallelse infunnit sig. Hans broder,
kardinalen Louis de Lorraine, mördades dagen derefter,
och andra af hans slägtingar fängslades. G. var
en duglig härförare, en förslagen och skicklig
partichef, ärelysten utan gräns och opålitlig. –
4. Charles de Lorraine, hertig af G., prins af
Joinville, hertig af Joyeuse, grefve af Eu, den
föregåendes son, f. 1571, arresterades samma dag
hans fader mördades och flyttades till slottet i
Tours, hvarifrån han lyckades rymma 1591. G., som
katolska ligan ämnat utse till konung, underkastade
sig 1594 Henrik IV, sedan denne försonat sig med
påfven, och blef till belöning utnämnd till guvernör
öfver Provence samt kämpade (1616) till och med på
hofvets sida mot sina forna bundsförvandter. 1622
besegrade han till sjös de upproriske borgarna i La
Rochelle. G. råkade sedan ut för kardinal Richelieus
ovilja och misstro samt lemnade 1631 Frankrike. Han
dog i Toscana 1640. – 5. Henri II de Lorraine,
hertig af G., prins af Joinville, grefve af Eu,
den föregåendes son, f. 1614, blef vid femton års
ålder ärkebiskop af Reims, men sedan han genom sin
äldste broders och sin faders död (1639 och 1640)
blifvit ättens hufvudman, lemnade han kyrkans tjenst,
som han afskydde. Han var vacker, ridderlig, äregirig
och oförvägen samt vann en sorglig ryktbarhet genom
sina galanta äfventyr. 1641 inlät han sig med grefven
af Soissons, hertigen af Bouillon och spaniorerna i
en sammansvärjning mot Richelieu, men sedan Soissons
stupat och Bouillon förlikt sig med Richelieu, lemnade
G. jämte grefvinnan af Soissons Frankrike och blef in
contumaciam dömd till döden, men togs 1644 åter till
nåder vid hofvet. Masaniellos resning i Neapel väckte
hos honom begäret att återupplifva huset Anjous –
hvarifrån han härstammade – gamla rättigheter till
detta rike, och han begaf sig 1647 till staden Neapel,
der han ställde sig i spetsen för de upproriske. Hans
lättfärdighet skaffade honom snart åtskilliga
fiender bland den högre adeln, hvilka öppnade stadens
portar för spaniorerna. G. hölls derefter 1648-52 i
fångenskap i Spanien. Understödd af en fransk flotta
gjorde G. emellertid 1654 å nyo ett försök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
