Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guilmant ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att rycka till sig Neapel; han bemäktigade sig
Castellamare, men måste vika för spaniorernas
öfvermakt och åter inskeppa sig. Sina sista år
tillbragte han med att såsom öfverkammarherre leda
Ludvig XIV:s lysande fester. Död 1664. G. efterlemnade
Mémoires de feu M. le duc de Guise, contenant son
entreprise sur le royaume de Naples jusqu’à sa prison
(1668). A. B. B.
Guitarr (gi-; Fr. guitare, It. chitarra,
Grek. ktihara), knäppinstrument, liknande en
förminskad violoncell, men med platta bottnar
och gripbräde samt rundt ljudhål. Vid spelningen,
då instrumentet fasthålles medelst ett band öfver
axeln, fattar venstra handen om gripbrädet, som är
försedt med band, och den högra knäpper strängarna,
som vanligen äro sex, stämda i E, A, d, g, h, e’,
och noterade en oktav högre än de ljuda. Genom
capotasto kan stämningen höjas. Guitarren är
liksom lutan af moriskt ursprung, men blef först i
slutet af 1700-talet modern i Europa. I en senare
tid har den åter förlorat i utbredning, hvilket
är att beklaga, enär den synnerligen egnar sig
till ackompagnement af enklare visor. Man har
äfven velat göra den till soloinstrument och för
detta ändamål uppfunnit nya former under namn
af guitare d’amour, lyraguitarr, flygelguitarr
o. s. v. Bland dessa uppfinningar synes O. Schicks
tonfjäderguitarr (beskrifven af H. Sätherberg i
"Sv. Musiktidning" 1882) vara förtjent af den största
uppmärksamheten. Bland virtuoser på guitarr nämnas
Carulli, Giuliani, Mertz och Sor. I rige hafva
Grönhamn, Hildebrand, Nagel m. fl. arrangerat för
guitarr. A. L.
Guiton [gitång], Jean, hugenott-amiral, f. 1585,
utnämndes 1621 af hugenotterna till amiral öfver deras
flotta samt utkämpade 1622 med densamma en blodig
strid mot den kungliga flottan, under hertigens af
Guise kommando. När La Rochelle 1627 belägrades
af Richelieu, valdes G. till mär i staden och
utöfvade med okufligt mod och spartansk stränghet en
diktatorisk makt. Efter 13 månaders belägring tvangs
dock staden af hunger att kapitulera. Sedermera tog
G. tjenst på den kungliga flottan, deltog i kriget mot
Spanien samt stupade i en sjöstrid vid Orbetello,
1646. Enligt en annan uppgift skall han hafva dött
först 1654.
1. Guizot [giså], François Pierre Guillaume,
fransk statsman och skriftställare, föddes d. 4
Okt. 1787 i Nîmes af protestantiska föräldrar. Då
fadern 1794 guillotinerades af skräckmännen, flydde
modern med sonen till Genève, och der erhöll G. sin
uppfostran. 1805 kom han till Paris för att studera
juridik och infördes af schweiziska sändebudet
Stapfer, hos hvilken han 1806 fick anställning
såsom informator, i hufvudstadens literära
kretsar. Under de följande åren sysselsatte han sig
med skriftställeri och författade bl. a. Nouveau
dictionnaire des synonymes français (1809; 8:de
uppl. 1874), De l’état des beaux arts en France et du
Salon de 1810 (1811) och Vies des poétes francçis du
siècle de Louis XIV (1813) samt utgaf en öfversättning
af Gibbons "History of the decline and fall of
the roman empire" (1812). 1812 utnämndes han till
professor i historia vid
Sorbonne, och vid restaurationen 1814 erhöll
han den vigtiga generalsekreterareposten i
inrikesministeriet. Under "de hundra dagarna"
(1815) begaf han sig till konung Ludvig XVIII
i Gent, återvände med honom till Paris och blef
generalsekreterare i justitieministeriet (s. å.),
men lemnade redan följande år denna plats.
1816 utnämndes han till "maître des requêtes",
1817 till "conseiller d’état" och generaldirektör
för den departementala och kommunala förvaltningen.
Under denna tid utgaf han den politiska flygskriften
Du gouvernement représentatif et de l’etat actuel
de la France (1816), "ett slags manifest" för
doktrinärernas parti (se Doktrinär), hvars ledare
han var. När emellertid det ultrarojalistiska
partiet 1820 kom till makten, måste G. lemna sina
ämbeten och återtaga sina professorsgöromål, men till
följd af de liberala åsigter, som han framställde i
sina föreläsningar, och den häftighet, hvarmed han
i en mängd flygskrifter angrep ministèren
Villèle, ådrog han sig regeringens missnöje,
och man förbjöd honom 1825 att fortsätta sina
föreläsningar. Han utvecklade nu en storartad
historisk författareverksamhet och skref flere af sina
förnämsta arbeten, såsom Histoire du gouvernement
représentatif (1821-22; 4:de uppl. 1880), Essai
sur l’histoire de France (1823) och Histoire de
la revolution d’Angleterre depuis l’avénement de
Charles I:er jusqu’à l’avénement de Charles II (1:sta
afdelningen 1827-28; 10:de uppl. 1874), samt utgaf
"Collection des mémoires relatifs à la revolution
d’Angleterre" (1823 o. f. å.) och "Collection
des mémoires relatifs à l’histoire de
France" (1823 o. f. å.). 1828 grundlade han
tidskriften "Revue française". Såsom medlem af
verkställande utskottet i det hemliga sällskapet
"Aide-toi, et le ciel t’aidera" verkade han för
det liberala partiets seger vid 1827 års val
till deputeradekammaren. Då Villèle till följd
af valens för honom olyckliga utgång måste afgå
och Martignac blef konseljpresident (1828),
öppnades åter föreläsningssalarna för G., hvilken
nu nådde höjden af sitt rykte som katedertalare
genom sina, sedermera af trycket utgifna föreläsningar
öfver Histoire générale de la civilisation en Europe
(1828; 17:de uppl. 1878; "Europeiska civilisationens
allmänna historia", 1851) och Histoire générale
de la civilisation en France (1828-30; 13:de
uppl. 1874). – G:s lysande parlamentariska bana
började 1830, då han för första gången hade säte i
deputeradekammaren. Från början slutande sig till
oppositionen, var han den egentlige författaren
till den adress, hvarmed kammaren besvarade det
hotfulla trontalet, samt till de deputerades protest
mot Juliordonnanserna. Genom Julirevolutionen fick
han en plats i regeringen. Den 30 Juli 1830 blef
han nämligen provisorisk undervisningsminister, och
d. 11 Aug. s. å. utnämndes han af Ludvig Filip till
inrikesminister. Redan i Nov. s. å. utträdde
han – jämte de andra konservative ministrarna – ur
kabinettet. Han fortsatte sin politiska verksamhet
såsom medlem af deputeradekammaren, i hvilken
han blef en af ledarna för det konstitutionella
"juste milieu"- l. medelvägs-partiet samt en af de
inflytelserikaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
