Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gula brigaden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gula brigaden l. Gula regementet, en af Gustaf
II Adolfs bästa trupper. 1613 uppsattes medelst
värfning, mest af tyskar, ett regemente om 1200
man, hvilket fick benämningen "konungens eget"
och sedan "fältherrens". Det öfverfördes till
Ingermanland och ombildades 1621, då det började
kallas "gula regementet" efter färgen på soldaternas
rockar. Regementets två första kompanier kallades
"guardia" eller "lifguardia" och utgjorde konungens
lifvakt. Gula regementet deltog med utmärkelse i
polska kriget (1621-29), utväxte sedan till en hel
brigad, innehade alltid platsen på infanteriets
högra flygel och stupade till största delen i
slaget vid Lützen (d. 6 Nov. 1632). Regementet
nyuppsattes och gick med hertig Bernhard af
Weimar i fransk tjenst 1635. Gardeskompanierna
förde konungens lik till Stockholm, der de
qvarstannade, och från dem härstammar Svea lifgarde.
C. O. N.
Gula febern, med., så kallad till följd af dess
mest i ögonen fallande symtom, gulsot, är en svår
sjukdom, som nästan uteslutande tillhör det vestra
halfklotet. Allmänt antager man de Stora Antillernas
ögrupp såsom dess ursprungliga hemland. Ännu träffar
man den endemisk derstädes äfvensom på sydkusten af
Förenta staterna, från New Orleans till Charleston,
hvarifrån den tidtals utbreder sig och tilltager uti
intensitet, i det den anställer stora härjningar. De
första iakttagelserna af denna sjukdom härröra
från början af 17:de årh., och Ferreyra da Rosa
lemnade 1694 den första dugliga beskrifningen på
densamma. Utan grund har man framställt den förmodan
att sjukdomen förorsakats genom Amerikas upptäckt
och att den vore en acklimatisationssjukdom
hos invandrade europeer. Sjukdomen har efter
all sannolikhet funnits redan förut, om den
ock tilltagit genom skeppsfartens tillväxt och
folkmängdens ökande. Gula febern förekommer endemisk
äfven i vissa kusttrakter på Afrikas vestkust,
särdeles i Sierra Leone. Man har äfven trott sig
finna den i Ostindien, men detta har berott på en
förvexling med malariafeber, som varit komplicerad
med gulsot. Från nämnda härdar har den blifvit
spridd äfven till andra orter, och ofta nog har
den med fartyg blifvit öfverförd från Amerika till
Europa, särdeles till spanska, portugisiska, franska,
italienska och engelska hamnar. Redan 1723 utbröt en
epidemi i Lissabon, och i början af 19:de årh. visade
gula febern sig i Spanien. Särdeles beryktad är den
epidemi, som 1857 hemsökte Lissabon och kräfde stora
offer (7,000 döda bland 19,000 insjuknade). 1870
utbröt en epidemi i Barcelona, och genom från
Cuba återvändande trupper framkallades för några
år sedan en epidemi uti Madrid, med 100 sjukdoms-
och 80 dödsfall inom en månad. Lyckligtvis tyckes
febern ej vilja fatta fast fot i Europa, der värmen
icke torde vara tillräcklig för dess trefnad. Gula
febern synes vara bunden vid fartyg samt de hamnstäder
och orter, som med dem komma i nära beröring. Den
skyr bergstrakter och i sjöstäder de högre belägna
stadsdelarna. Den uppträder i synnerhet om bord å
gamla, dåliga, halfruttna, af stinkande kölvatten
besvärade, illa ventilerade skepp
med stora, tätt sammanpackade besättningar. Utan
tvifvel är det en mikroskopisk svamp, som här spelar
hufvudrolen, och som utom nämnda osunda förhållanden
behöfver stark tropisk hetta för sin utveckling, ty
på lika hygieniskt illa utrustade fartyg uppträder
ej gula febern under kallare breddgrader. 43:dje
graden i n. och 33:dje i s. räknas som gula feberns
gränser. Äfven skeppslasten synes hafva ett visst
inflytande; fartyg lastade med hudar, socker och kol
äro mest utsatta, under det fartyg med saltlast bruka
gå fria. Oförklaradt är ännu hvarför icke gula febern
under likartade förhållanden och breddgrader alstras
lika väl på Asiens som på Amerikas kuster. Smittan
införes i hamnstäder lättast genom urlastning af
ruttnande ämnen ur fartygen, men den kan äfven
öfverföras medelst personer, som sjelfva icke äro
smittade. Skeppare, som kommit från smittad ort, hafva
till frisk ort importerat febern, utan att något enda
sjukdomsfall om bord egt rum. Epidemiens utbredning
gynnas af ovanligt hög temperatur samt af föregående
öfversvämning, hvaremot kall väderlek hämmar och
upphäfver densamma. Dispositionen för denna sjukdom
synes vara ganska olika hos olika individer. De
moment, som dervid inverka, äro acklimatisation, ras,
kön, ålder, konstitution och yttre lefnadsvilkor. Så
visa t. ex. de på orten infödde en vida större
motståndskraft mot smittan än främlingar, och ju
kallare främlingens hemort är, dess större är hans
risk att duka under. Genom några års vistelse på
smittad ort ökas småningom motståndskraften. Sjukdomen
hemsöker merendels blott den hvita rasen, hvaremot
negrer och indianer nästan aldrig angripas. Undantag
har dock gifvits under enstaka epidemier (t. ex. 1878
i New Orleans), då negrer dött i massa. Män angripas
vida mer än qvinnor, och, märkvärdigt nog, är den
kraftigaste mannaåldern mest utsatt. Ju starkare
och blodfullare (pletorisk) en man är, dess större
är faran. Svaga och anemiska personer stå sig vida
bättre; det hör till sällsyntheterna att gubbar och
barn angripas. Den, som en gång genomgått sjukdomen,
är nästan säker. Eget är att genomgången sjukdom
anses skydda äfven mot styng af mosquitos. Faran för
insjuknande ökas genom osnygg boning och klädsel,
öfverdrifvet bruk af alkohol samt yrke, som utsätter
för stark hetta. Sålunda är faran stor för smeder,
bagare, kockar, under det slagtare, garfvare,
såpsjudare, äfven om de inandas dålig luft, vanligen
blifva förskonade. Farliga äro äfven könsutsväfningar,
liksom fruktan, sorg och ängslan. – Utvecklingstiden
är kort, hos resande ofta blott 8-12 timmar; vanligen
dock 2-3 dagar. I spridda fall har man trott sig
finna ända till ett par månaders utveckling. – Flere
gånger har man iakttagit sjukdomens öfverförande
på djur, såsom hundar och fjäderfä, i synnerhet
från Europa importerade, och hafva de dött efter
blodkräkningar. Gula feberns symtom kunna variera
så, att än det ena än det andra träder mera i
förgrunden. Vanligen kan man i sjukdomens förlopp
urskilja trenne stadier: excitations-, remissions- och
kollaps-stadiet. Det första stadiet, som inställer
sig mer eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
