Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gula brigaden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre hastigt, med eller utan föregående prodromer
af mattighet, olust, hufvudvärk m. m., börjas med en
fross-skakning, hastig stegring af temperaturen till
39-40° C., freqvent puls, 120 i minuten, liflig rodnad
i ansigtet och ögonen, som få ett glasartadt utseende,
häftig hufvudvärk, värk i korsryggen och i lederna,
appetitlöshet, äckel och kräkningar, tryckning i
maggropen, modlöshet och förtviflan, yttersta oro,
belagd och svullen tunga samt svullet, hvitaktigt
tandkött. Egendomligt är, att de flesta patienter
redan i början af sjukdomen, stundom före dess
utbrott, sprida en olidlig stank omkring sig. Urinen
visar spår af ägghvita, är sparsam, stundom alldeles
felande; förstoppning är vanlig, blodigt diarré
sällsynt. Hjerta och lungor angripas ej, icke
häller mjelten, som sällan visar förstoring. Detta
stadium är ganska kort. Stundom redan vid slutet af
första dagen, oftare på 2:dra-4:de dagen, sjunker
kroppstemperaturen tämligen hastigt till det normala,
stundom under utbrott af en kritisk svett; pulsens
hastighet aftager, och patienten känner nu i andra
stadiet en så betydlig lindring, att han tror sig
vara frisk. Tyvärr blifva hans förhoppningar snart
gäckade, ty nu inställer sig, vanligen på 3:dje eller
4:de dygnet, en svår gulsot, inledande det tredje
stadiet. Den gula färgen uppträder vanligen först
på ögonens sclerotica, sedan öfver hela huden och
antager ofta en dragning åt mahognybrunt. Gulsoten
saknas endast i mycket lindriga eller i hastigt
dödande fall, vid hvilka den ej hinner utveckla
sig. I detta stadium inställa sig äfven tecken till
blodets upplösning, nämligen blödningar genom alla
kroppens öppningar, ofta äfven på fria ytor och i inre
organ. Vanligast äro magblödningar, hvilka gifva sig
tillkänna såväl genom blodkräkningar som genom blodigt
diarré. Dessutom har man i olika epidemier funnit
åtskilliga olika hudutslag, såsom roseola, urticaria,
erysipelas, pustulöst och koppartadt utslag, äfvensom
miliaria alba och herpes labialis. Blodig urin
antyder blödning i njurarna. Blodet är ofta mörkt,
flytande, hållande gallfärgämne och urinämne. De röda
blodkulorna äro vanligen förstörda. Oaktadt man funnit
svampar i blodet, har man ännu icke kunnat finna
någon sådan för gula febern egendomlig. Temperatur
och puls stiga åter i detta stadium. Den sjuke
ligger slö och apatisk, utan aning om den fara, i
hvilken han sväfvar, dock vanligen med bibehållet
medvetande ända till dödsminuten. Endast sällan
inställa sig delirier, coma och konvulsioner. Stundom
visa sig metastatiska inflammationshärdar i form af
bölder, körtelsvullnader, påssjuka, muskelabscesser
o. d. Ett tillfrisknande från tredje stadiet, i
synnerhet sedan blödningar inställt sig, är ganska
sällsynt. Efter döden inställer sig likstelhet
mycket snart. Obduktionen visar vanligen en massa
blödningar uti inre organ, betydlig fettdegeneration
af lefvern, stundom äfven af hjertmuskeln,
ansvällning af njurarna, men endast undantagsvis af
mjelten, blodutådringar och ytliga sår på magens
och tarmkanalens slemhinna samt deras innehåll
svartaktigt af upplöst blod. Om icke gula febern
vore så skarpt geografiskt begränsad, skulle den
lätt kunna förvexlas med några andra sjukdomar,
såsom i synnerhet akut gul lefveratrofi, biliös
remittent malariafeber (i Ostindien), typhus
recurrens och biliös tyfoidfeber, icterus gravis
och fosforförgiftning. – Prognosen är i gula febern
dålig, i synnerhet för dem, som icke äro födda i
ett hett klimat eller nog vana dervid. De i Europa
utbrutna epidemierna hafva nästan varit svårast. Så
insjuknade i Sevilla utaf 80,000 innevånare ända
till 76,000 och i Gibraltar blefvo vid en epidemi
af dess 9,000 innevånare endast 28 förskonade från
sjukdomen. Dödligheten varierar i olika epidemier
mellan 15 och 75 proc. Behandlingen af gula febern
måste framför allt rikta sig på medel att förekomma
dess utbrott och spridning och att vakta de enskilda
individerna för smittan. Hufvudmedlen äro derför
att ombord å fartyg iakttaga den största renlighet
genom tillräcklig ventilation samt utpumpning
och desinfektion af kölrummet samt att undvika
öfverfyllnad med manskap eller passagerare. Å
hamnplatser bör äfven iakttagas den största
renlighet; lossningsplatser böra ligga långt
från bostäder och hållas väl rena. Från smittad
ort kommande fartyg måste underkastas sträng
karantän och kraftig desinfektion af både skepp,
besättning och last. Vid utbruten epidemi måste
den största måtta i mat och dryck iakttagas. Bäst
är att flytta från orten. Mot utbruten sjukdom
har man försökt antiparasitära medel, såsom
kina, karbolsyra, salicylsyra och benzoësyra. Af
dessa medel synes salicylsyran haft mesta verkan.
F. B.
Gula floden. Se Hoangho.
Gula fläcken (Lat. macula lutea), anat., ett i ögats
bakre pol i näthinnan befintligt litet ställe, som
skimrar gult, mera märkbart på lik än på lefvande
personer. Detta ställe eller denna fläck är emellertid
af allra största betydenhet för synen, ty just der
är punkten för det tydliga seendet. Utanför gula
fläcken blir synen ofullständig och detta desto mera,
ju längre bort ifrån densamma bilden af det sedda
föremålet faller. Derför ställas i normala fall
ögonaxlarna alltid så, att bilden träffar den gula
fläcken. I anatomiskt hänseende är denna fläck olika
de öfriga delarna af näthinnan deruti att endast de
allra ädlaste elementen af näthinneväfnaden, de på
hvilka bildens uppfattande beror, der finnas hopade.
Rsr.
Gula färger, tekn. Till gula målarefärger användas
förnämligast kromsyrade salter af bly, barium,
zink (kromgult, köln-gult, barytgult, zinkgult),
vidare svafvel-föreningar af kadmium (jaune
brillant, cadmiumgult) och arsenik (auripigment,
kungsgult, rauschgelb) samt föreningar af bly
(mengel, kasselgult, massicot), antimon (neapelgult)
m. m. I motsats till dessa ämnen, som i allmänhet
äro konstprodukter, är den äfven såsom målarefärg
begagnade gulockran ett naturligt mineral, ehuru
äfven den kan på artificiel väg framställas. Till
gula färger på porslin och glas användas utom en del
af de redan nämnda äfven oxiderna af jern, uran, titan
m. m. Såsom gula aqvarellfärger begagnas gummigutta,
kadmiumgult, neapelgult, kromgult m. fl. Vid färgning
och tryckning af tyger användas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
