Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gula brigaden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom gula färgämnen (utom de förut nämnda) gulträ,
fisettholz, gulbär, orleana, gurkmeja, wau,
qvercitron m. fl. och numera i största mängd de
gula tjärfärgerna, till hvilka räknas pikrinsyra,
viktoriagult, martiusgult, anilingult, fosfin,
giselagult o. s. v. – Enligt k. Sundhetskollegiets
kungörelse af d. 28 Febr. 1876 äro alla de gula
färger, i hvilka antimon, arsenik, bly, kadmium,
krom och zink ingå, att betrakta såsom giftiga;
likaså gummigutta, pikrinsyra, schüttgelb (se
d. o.), om detta blifvit utfäldt med metallsalt,
samt gula tjärfärger, då de innehålla arsenik eller
andra giftiga inblandningar. Tillåtna att användas
till gulfärgning af sådana varor, som äro afsedda
till förtäring, äro enligt samma kungörelse: saffran,
gurkmeja, orleana, qvercitron, gulträ, ringblommor
och gulbär. S. J-n.
Gula hafvet. Se Kinesiska hafvet.
Gula kroppar. Se Graafska folliklar.
Gul ambra. Se Ambra.
Gula regementet. Se Gula brigaden.
Gulatingslagen, den vigtigaste af de fyra
tingsföreningar, som under medeltiden funnos i Norge,
höll sina möten på Gulen vid Sognefjorden, der namnet
Thinganäs (en udde) synes antyda hvarest tingsplatsen
varit belägen. Enligt sagornas vittnesbörd skall
konung Håkan den gode hafva bildat eller måhända
snarare ombildat och utvecklat G., som i 10:de
årh. omfattade endast Hördafylke, Sygnafylke
och Firdafylke. Sedermera tillkommo Egdafylke,
Rygjafylke och Söndmöre, hvilket landskap synes
hafva i början af 12:te årh. slutit sig till G.,
och i senare delen af 13:de årh. mötte äfven utsände
från Hallingdalen, Valdres och Råbyggelaget på
Gulatinget. Tingsföreningen omfattade således ungefär
de nuvarande Bergens och Kristianssands stift. Af
G:s lag finnes, utom fyra membranfragment, blott
en enda handskrift, den s. k. Codex Ranzovianus, och,
sådan den nu föreligger, är lagen en i början af 13:de
årh. gjord saminanarbetning af tvänne lageditioner,
af hvilka den äldsta – ehuru knappast med rätta –
bär Olof den heliges namn, och den andra antages
härröra från Magnus Erlingssons tid. O. Å. Ö.
Gulba, flod i Australien. Se Murray.
Gulblåblindhet. Se Färgblindhet.
Gulbränning, tekn. Se Afbränning.
Gulbär, äfven benämnda avignonbär, kreuzbär,
grenetter m. m., äro de torkade, halfmogna bären af
åtskilliga i Europa och Asien inhemska Rhamnus-arter
(Rh. cathartica, alaternus, saxatilis, infectoria
m. fl.). De äro ungefär så stora som ärter, hafva
grön- eller brunaktig färg och skarp, bitter
smak samt komma hufvudsakligen från Levanten
(de bästa sorterna), södra Frankrike, Ungern
m. fl. land. Gulbären innehålla två färgämnen:
ett guldgult, chryso-rhamnin (enligt uppgift
identiskt med quercetin), och ett olivgult,
xantho-rhamnin, hvilka göra dem användbara dels vid
kattuntryck, dels vid färgning af läder, papper,
tyg o. s. v. I afsigt att erhålla dessa färgämnen
mera koncentrerade bereder man af gulbären extrakt och
lackfärger: gulbärslack, som man erhåller genom att
fälla gulbärsafkok med en lösning af ett tennsalt, och
schüttgelb (se d. o.). S. J-n.
Guld, ett sedan uråldriga tider kändt och för sin
oföränderlighet högt prisadt mineral. Alkemisterna
kallade det metallernas konung och gåfvo det
solens tecken [symbol]. Under århundraden sökte man
förgäfves framställa guld genom oädla metallers
förvandling. Det anträffas i äldre bergarter, vanligen
insprängdt i form af bleck och trådar i qvarts och
svafvelkis, eller sekundärt i flodsand, uppkommen
genom guldförande bergarters förvittring. Nästan
allt naturligt guld är gediget eller legeradt med
silfver; endast undantagsvis träffas guld i förening
med metallen tellur. Årliga guldproduktionen uppgår
till 170,000-180,000 kg. Guld träffas i synnerhet
i Afrika, Australien och Kalifornien, men äfven
annanstädes, ehuru i mycket små mängder. I Sverige
har det brutits vid Ädelfors i Småland, der det
jämte svafvelkis och kalkspat förekom på gångar i
hornsten. I Falu kopparmalm förekommer ej obetydligt
guld, och nyligen har man i Falu grufva träffat
guldkorn af ärters storlek. Rent guld har vackert
gul färg och stor benägenhet att kristallisera (i
reguliära systemet). Dess egentliga vigt uppgår till
19,5. Guld är i hög grad smidigt och kan uthamras
till tunnaste blad. Bladguld har en tjocklek af 1/6000
mm., men guld skall kunna uthamras till blad af blott
hälften denna tjocklek. Guld leder elektricitet lika
väl som koppar, men sämre än silfver, och smälter vid
omkring 1,200° under stark utvidgning. Vid stelnandet
sammandrager sig guldet mycket starkt, hvarför
guldföremål icke kunna gjutas. Hvarken vid vanlig
temperatur eller vid upphettning förenas guld med
syre, och det angripes icke häller i fuktig luft. Med
klor och brom förenas guld mycket lätt och löses
derför med lätthet i syreblandningar, som hålla fri
klor, t. ex. i kungsvatten, en blandning af saltsyra
och salpetersyra. Guldets atomvigt, som tecknas Au
(af Lat. aureum, guld), är 196,7. Guld förenas i
tvänne förhållanden med syre till Au2O, guldoxidul,
och Au2O3, guldoxid. Endast få syror gifva salter med
dessa guldets oxider. Guldoxiden har i sjelfva verket
mer karakteren af en syra än af en bas. Af guldets
salter är kloriden, AuCl3, vigtigast och erhålles i
förening med klorväte vid afdunstning af en lösning
af guld i kungsvatten. Denna sura guldklorid är AuCl3
+ HCl och bildar vackra citrongula nålar. Upphettas
dessa, bortgår klorvätesyra, och den egentliga
guldkloriden återstår i form af brunröda kristaller,
hvilka vid starkare upphettning förlora klor och
gifva guldklorur, Au2Cl2, som vid högre temperatur
sönderdelas i guld och klor. Guldkloriden gifver
med andra klormetaller ofta väl kristalliserande
salter, bland hvilka natriumguldkloriden, AuCl3 +
NaCl + 2H2O, bildar gula kristaller, som användas
i fotografien. Med cyan bildar guld ganska
beständiga föreningar. Dess frändskap till cyan
är så stor, att bladguld löses vid lufttillträde
i cyankalium. Dervid bildas ett dubbelsalt,
kaliumguldcyanur, KCN + AuCN, ett färglöst salt,
som begagnas vid galvanisk förgyllning. En märkvärdig
guldförening är knallguld, som erhålles då ammoniak
blandas med en lösning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
