- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
217-218

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gula brigaden ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

guldklorid. Det är en gul, i högsta grad explosiv,
qväfvehaltig kropp, som vid porslinsfabrikerna
nyttjas till förgyllning. Blandas en lösning
af guldklorid med tennklorur och tennklorid,
fås en brun fällning, kallad guldpurpur, en
intim blandning af tennoxid med fint fördeladt
guld, som nyttjas till purpurröd färg på glas och
porslin. Guldpurpurn, som först beskrefs af Cassius i
Leiden (1687), kallas äfven Cassius’ guldpurpur. Guld
kan sammansmältas med de flesta metaller och gifver
vid vanlig temperatur med qvicksilfver ett amalgam,
hvarför man betjenar sig af qvicksilfver för att
uppsamla guld, som i form af mycket små korn finnes
i flodsand. Bland guldets legeringar äro de med
silfver och koppar vigtigast. Dessa legeringar,
som bättre än rent guld motstå nötning, användas
till mynt och arbetsguld. Silfverlegeringen har
ljusgul, kopparlegeringen rödaktig färgton. Hårdast
är en legering med 1/7 koppar. Dessa legeringars
guldhalt uttryckes i karat (1/2 skålpund = 16 lod =
24 karat; en karat = 12 grän). För kontrollering
af guld smältes ett prof med bly på benaske-skål
(test) vid lufttillträde. Blyet och på samma gång
kopparn oxideras och uppsugas af testen, då endast
guld och silfver qvarstanna. För att bestämma
guldhalten i denna silfverlegering smältes den med
sin tredubbla vigt rent silfver, utvalsas och kokas
med salpetersyra, som löser silfret med lemning
af guldet, hvilket väges. Sammansmältningen med
silfver är nödvändig, emedan salpetersyra icke
fullständigt utdrager silfret ur en legering,
som håller öfver 20 procent guld. Denna operation
kallas qvartering. Se Guldprof och Guldsmedskonsten.
P. T. C.

Guldalen kallas den dalsträckning i Söndre
Trondhjems amt (Norge), som genomflytes af Gula. Ett
fogderi, som bär samma namn, innefattar, utom
den egentliga dalen och dess bidalar, äfven Röros
pastorat. G. omgifves på alla sidor af höga fjäll,
bland hvilka somliga nå en höjd af ända till 1,200
m. öfver hafvet. I geologiskt hänseende erbjuder G.,
genom sina många lemningar från en förhistorisk
istid, mycket af intresse, och rika historiska
minnen knyta sig till flere ställen i de längst ned
belägna pastoraten Stören och Melhus. I sistnämnda
bygder kamperade K. G. Armfelts armé under hela
December månad 1718. Längs Gula (Gulelfven) löpa en
jernväg och en landsväg, som öfver Röros förbinda
det nordanfjäliska Norge med det sunnanfjallska.
O. A. Ö.

Guldbaggar, zool., kallas af allmänheten flere olika
slag guld- eller kopparglänsande skalbaggar. Vanligen
är det den guldglänsande Cetonia aurata L., som
erhåller detta namn, ehuru den äfven ofta kallas
guldsmed, likasom den närstående C. aenea. De höra
till gruppen Scarabaeidea af fam. Lamellicornia
bland Coleoptera (skalbaggarna). Dessa guldbaggar äro
omkring 2 cm. långa och något öfver 1 cm. breda, med
hufvudet mycket smalare än bröstdelen (thorax). De
uppehålla sig ofta talrikt i blommor med starkare
lukt. – Namnet guldbagge tilldelas äfven, ehuru
mindre ofta och mindre egentligt, ett par arter af
skalbagge-slägtet Chrysomela,

såsom C. aenea, C. graminis, C. fastuosa och
C. varians, hvilka små, mycket kullriga skalbaggar
hafva en vackert skimrande metallglans öfver
den gröna grundfärgen. Dessa "guldbaggar" eller
"gullpyttor" träffas ofta på åtskilliga växters blad.
O. T. S.

1. Guldberg, Ove Höegh-, dansk statsman,
föddes d. 1 Sept. 1731 i Horsens, hvarest hans
fader, J. Höegh, var köpman, samt kallade sig
G. efter sin moder. 1749 blef han student, 1754
teol. kandidat, 1761 professor vid Sorö akademi,
1764 lärare för prins Fredrik, 1770 etatsråd och
1771 prinsens kabinettsekreterare. I denna senare
egenskap var han ledare för den hofsammansvärjning,
som störtade Struensee (1772), och tog sjelf plats
i den kommission, som dömde denne till döden,
men sökte dock att få hans medbrottsling Brandt
benådad. 1773 blef G. adlad, under namnet Höegh-G.,
och utnämnd till kabinettssekreterare hos konungen;
1776 blef han derjämte statssekreterare och 1780
geheimeråd. Genom dessa anställningar samt genom
sitt inflytande hos enkedrottningen och arfprinsen
fick G. nästan lika stor makt som Struensee haft
före honom, och man har derför också kallat hela
perioden 1772-84 "den guldbergska perioden", ehuru
G. sjelf icke blef statsminister förr än d. 6 April
1784, eller åtta dagar innan kronprinsen Fredrik
öfvertog styrelsen. Som uppriktig konservativ upphäfde
G. de flesta af Struensees institutioner (likväl icke
nummerlotteriet), upplöste landbokommissionen, som
hade i uppdrag att förbättra bondeståndets ställning,
och lät (1773) hofveriet å nyo blifva beroende af hvad
som inom de olika orterna varit gammal sed, emedan
han ansåg, att "bondens ok icke kunde afkastas,
utan att Danmark skulle skälfva och bäfva i sina
grundvalar". Som allvarlig kristen sökte G. att sätta
en dam för den frambrytande otron och befallde (1783)
genom en kabinettsorder, att författaren T. K. Brunn
skulle på grund af de lättsinniga dikter han
utgifvit undergå kristendomsförhör. Äfven inskränktes
tryckfriheten, och polismästarna fingo 1773 under
vissa vilkor rätt att straffa tidningsutgifvare. G:s
vördnad för konungamakten gick så långt, att han
förmådde Suhm att ändra flere frisinnade uttryck
i dennes lärobok i Danmarks historia, derför att
de ansågos kunna försvaga folkets aktning för
konungen och hans förfäder. I utrikespolitiken var
G. afgjordt ryskt sinnad och betraktade Ryssland som
Danmarks bästa bundsförvandt, "ty det är farligt
for Sverige, vår arffiende". 1773 öfverlemnades
Oldenburg till Ryssland, och Danmark erhöll i utbyte
den hertigliga delen af Holstein. 1780 slöts ett
väpnadt neutralitetsförbund, hvarigenom Danmark
kom i fullständigt beroende af Ryssland. Finanserna
sköttes icke särdeles väl, och statsskulden tillväxte
betydligt, under det att försäljningen af kronodomän
fortgick i stor skala. En stor förtjenst inlade
deremot G. genom sin ifver att häfda danskt språk
och dansk nationalitet, något som förut varit mycket
försummadt, och det var honom man hade att tacka
för att arfprinsen var dansk samt att kronprinsen
fick en dansk uppfostran. 1772 infördes danskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free