Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldsmedskonsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
guldsmidet är Wenzel Jamnitzer l. Jamitzer (1508-88),
som var verksam hufvudsakligen i Nürnberg, och
af hvars arbeten åtskilliga ännu finnas i behåll,
t. ex. den s. k. merckelska borduppsatsen, nu i
familjen Rothschilds ego, ett skrin i "Das grüne
gewölbe" i Dresden m. m. Han bildar inom den tyska
slöjden en motsvarighet till Benvenuto Cellini
inom den italienska, och äfven deri visar sig en
likhet, att finare tyska arbeten från 1500-talet
ofta traditionelt tillskrifvas Jamnitzer liksom
italienska Cellini. Många andra framstående utöfvare
af guldsmedskonsten i Tyskland äro dock kända
till namn och arbeten. I synnerhet voro städerna
Augsburg och Nürnberg berömda i detta afseende,
men äfven på andra håll idkades yrket med framgång,
och till de berömdaste silfverarbetena från den
tyska tidiga renaissancen hör staden Lüneburgs
s. k. rådssilfver, nu i konstindustrimuseet i
Berlin. Prof på tyska guldsmedsarbeten, i synnerhet
från tiden omkr. och efter år 1600, äro ej sällsynta
i svenska samlingar, t. ex. i Statens historiska
museum, samlingarna på Skokloster och Vik m. fl. Ett
präktigt arbete är äfven en Knifsta församling i
Upland tillhörig, i Riga förfärdigad kanna.
Under senare hälften af 1600-talet blef Frankrike det
tongifvande landet på såväl konstens som konstslöjdens
område. Guldsmedsarbetenas former och ornering
vexla med de olika, efter regenterna uppkallade
stilriktningarna. På den pompösa barockstil, som man
plägar kalla Ludvig XIV:s, följde den nyckfulla och
förvridna, men ofta gratiösa och dekorativa rococon,
eller Ludvig XV:s stil, derefter Ludvig XVI:s,
eller zopfstilen, med de räta linierna, de spensliga
guirlanderna och den starka påverkningen af antikens
formverld. En rad framstående mönstertecknare, Jean
Berain (d. 1711), Daniel Marot, J. A. Meissonnier
(d. 1750), G. M. Oppenord (d. 1742), Gravelot, Eisen
o. a., utöfvade en betydande inverkan på den allmänna
europeiska smaken och på konstslöjderi, i hvilken
1700-talets konst kan sägas hufvudsakligen hafva visat
sin storhet. Bland guldsmeder intages främsta rummet
af Claude Ballin d. ä. (f. 1615, d. 1678), ur
hvars verkstad framgick den numera till större delen
förstörda uppsättningen af möbler, vaser, servis
o. d. för slottet i Versailles. – Rococoperioden
representeras af Thomas Germani (f. 1673, d. 1748);
något senare komma Jacques Roëttiers (d. 1787)
samt de hufvudsakligen såsom brons-ciselörer kända
konstnärerna Auguste, Gouttier och Forty. Äfven i
arten af de tillverkade föremålen visar sig olikheten
mellan de särskilda perioderna. Under de äldre
tiderna utgöra de kyrkliga kärlen och prydnaderna
tillika med dryckeskärlen, (bägare, kannor, pokaler),
af de mest vexlande, stundom fantastiska former,
huvudföremålen för guldsmedens verksamhet. Nu komma i
stället praktvaser, blomsterskålar, rökelsekar, kaffe-
och tekannor o. d. En ganska anmärkningsvärd grupp
bilda slutligen snusdosorna, på hvilkas utstyrsel
nedlades den största omsorg och konstfärdighet,
och vid hvilkas förfärdigande åtskilliga egendomliga
arbetssätt kommo till
användning. Den under 1700-talet tilltagande
penningebristen, i förening med benägenheten hos
de lägre klasserna att i det yttre så mycket som
möjligt närma sig de högre, gaf upphof åt den
imitationsindustri, som i våra dagar är så högt
utvecklad, och i hvilken man i oädla metaller
genom användande af försilfring, förgyllning och
färgadt glas söker efterbilda silfver, guld och ädla
stenar. – Franska revolutionen åstadkom ett skarpt
afbrott i de gamla traditionerna. Republiken och
kejsaredömet upptogo antikromerska mönster. Under
restaurationen (efter 1815) framträdde den benägenhet
för rococoformer, som åtminstone i Sverige ännu
till en god del qvarlefver i de för vanligt bruk
afsedda guldsmedsarbetena. Den romantiska rörelsen
inom literatur och konst har på guldsmedsarbetets
område sin motsvarighet i försöken att upptaga
gotiska former. Slutligen framträder oftast i
rococoformernas närhet en klumpig naturalism. Till
förvirringen i form kommer äfven sjunkandet af den
tekniska dugligheten, utan tvifvel en följd af de
gamla ämbetenas upphäfvande. Först under 1800-talets
senare hälft, efter den första verldsutställningen
i London, 1851, och framförallt efter upprättandet
af konstindustriella offentliga samlingar och
läroanstalter, har guldsmedskonsten åter höjt sig. Den
äldre period, inom hvilken samtiden, åtminstone i sina
bättre alster, söker sina mönster, är renaissancen
(den italienska och den tyska).
I Sverige funnos
på 1400-talet guldsmedskorporationer. Den äldsta
bibehållna skråordningen för guldsmedsämbetet i
Stockholm är af år 1501, sedermera flere gånger
förnyad och omarbetad. För att vinna inträde i
ämbetet ålåg det guldsmedssvennen att som mästerstycke
förfärdiga ett par knifholkar, ett bröstsmycke och
ett signet, hvilket sedermera förändrades till en
kanna eller bägare, ett signet och en ring. Större
bevisligen svenska arbeten af äldre datum torde vara
svåra att uppvisa. Möjligen äro dock de ofvannämnda
Engsö- och Trolle-bägarna af svensk tillverkning. En
kraftig utveckling tyckes guldsmedskonsten hafva
tagit under den senare hälften af 1600-talet. Arbeten
från denna tid, hufvudsakligen dryckeskannor, bägare
och pokaler, med drifvet arbete, förekomma i både
offentliga och enskilda samlingar, t. ex. bland
de af konung Karl XV till staten testamenterade, i
Historiska museet förvarade silfverföremålen, ett
kannlock med en hög relief: en s. k. Pietas romana,
signerad P. Öhr, i Nationalmuseum, hattmakareämbetets
i Stockholm välkomma, i Nordiska museet, ett arbete af
Peter Henning från omkr. år 1700, m. m. Emaljerade
föremål, t. ex. knifskaft, samt filigranprydda
bägare, askar, skålar och psalmbokspermar från denna
tid, förekomma ej sällan. Under 1700-talet följde
Sverige den då rådande franska smakriktningen. Af
stort intresse äro de svenska allmogesmyckena,
hvilka i synnerhet i Skåne länge bibehållit sig och
kunna uppvisa många ålderdomliga t. o. m. medeltida
prydnadsmotiv. Bland nyare svenska guldsmedsarbeten
framstå såsom synnerligen anmärkningsvärda den
borduppsats af silfver, i form af ett gammalnordiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
