- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
257-258

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnilbo ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillflyktsort i Lybeck, men först efter 8 månaders
vistelse i denna stad fick han tillfälle att åter
begifva sig till fosterlandet. Han landsteg på Stensö
udde, söder om Kalmar, d. 31 Maj 1520. Då var Kristian
II ännu icke obestridt Sveriges herre: särskildt
tillhörde rikets båda hufvudfästningar, Stockholm
och Kalmar, ännu det fosterländska partiet. Men
detta parti saknade gemensam ledning; och att någon
allmännare anslutning till motståndet mot den danske
inkräktaren icke var att hoppas, fick G. erfara redan
i Kalmar och sedermera på sin väg derifrån genom
Småland och Östergötland till mellersta Sverige. Efter
sin ankomst till Södermanland fick han veta, att äfven
Stockholm hade gifvit sig åt Kristian. Han höll sig
nu en tid stilla på sin fädernegård Räfsnäs. Då
han der nåddes af underrättelsen om Stockholms
blodbad (Nov. 1520), beslöt han att genast sätta i
verket den tanke han redan vid sin återkomst till
fäderneslandet hade hyst: att begifva sig till
Dalarna för att der väcka till lif motståndet mot
det främmande väldet. Någon af de sista dagarna
i November kom han dit, och då började den rad af
vexlande äfventyr, hvaraf minnet fästs vid namnen
Rankhyttan, Ornäs, Svärdsjö, Isala, Marnäs, Rättvik,
Mora, Utmeland, Sälen, och hvarunder han, oupphörligt
sviken i sitt hopp att kunna förmå bönderna till
resning, jagades af fiendens utskickade och gång
på gång var i fara att falla i deras händer, men
städse räddades genom uppoffrande mäns och qvinnors
trohet. Nya underrättelser om händelserna i Stockholm
drefvo slutligen Morakarlarna att ändra tankar:
de läto uppsöka G., som redan var på väg att lemna
fosterlandet, och återföra honom till Mora, och i
förening med utskickade från de närliggande socknarna
utsago de honom der till "höfvitsman öfver Dalarna och
meniga Sveriges rike" (Jan. 1521). Den fosterländska
rörelse, som sålunda utgick ifrån Siljans-socknarna,
och till hvilken snart det öfriga Dalarna slöt
sig, utbredde sig med stor hastighet till de andra
landskapen: vid slutet af April 1521 var G. herre
öfver Dalarna, Gestrikland, Vestmanland och Nerike,
dock med undantag af slotten; vid midsommartiden
stod han utanför Stockholm, och i senare hälften af
Augusti erkändes han af Götalandskapen, på en herredag
i Vadstena, såsom Sveriges rikes höfvitsman. Samtidigt
lemnade den af Kristian II insatta regeringen Sveriges
område. Emellertid dröjde det ännu öfver 2 år, innan
riket fullständigt var i G:s händer. Orsaken dertill
låg i svårigheten att intaga de fasta slotten, då,
till följd af brist på krigsöfvadt folk och dugligt
belägringsmateriel, enda medlet att betvinga dem
var uthungring; och med afseende på fästningarna vid
hafvet kunde äfven detta medel användas först sedan
G. i midten af 1522 erhållit understöd i fartyg
från Lübeck. Ett år derefter intogos Stockholm
(d. 20 Juni 1523) och Kalmar (d. 7 Juli s. å.), och
i Okt. 1523 uppgåfvos de sista fästena i Finland. –
Såsom riksföreståndare hade G. ledt största delen
af befrielsekriget; som konung afslöt han det. Till
konung hade G. blifvit utsedd på riksdagen i Strengnäs
d. 6 Juni 1523, och dermed

hade den provisoriska nationella styrelse, som
upprättats, då Sten Sture d. ä. ett halft århundrade
förut utsågs till riksföreståndare, öfvergått till
att blifva stadigvarande. Det gällde nu att göra
den förändring, som dermed skett, till något annat
och mera än ett ombyte af namn. Ett medel dertill
fick konung G. i reformationen. Denna var väl långt
ifrån endast ett medel för honom: hans klara och sunda
förstånd insåg riktigheten af hennes grundsatser, och
hans hjerta omfattade dem med trohet och styrka. Men
på samma gång fann han i hennes konseqvenser en utväg
att tillintetgöra en makt, som dittills varit ett
af de största hindren för upprättandet af en stark
fosterländsk styrelse, och att bereda denna styrelse
medel att dels häfda rikets sjelfständighet utåt,
dels främja dess utveckling i det inre. Han uppträdde
ej häller såsom en agitator för de reformatoriska
åsigterna eller såsom en förtryckare af de motsatta:
han lät reformationens läror fritt spridas, tog deras
förkunnare i beskydd och använde våld endast mot de
försök, som gjordes att med väpnad makt upprätthålla
katolicismens välde. Att han redan under sin regerings
första år intog denna ställning berodde emellertid
utan tvifvel på hans insigt deraf att det endast var
inom den gamla kyrkan, som de penningemedel stodo
att finna, hvilka voro nödiga för den nya styrelsens
stadgande och ordnande. Hans första direkta slag emot
henne bestod ock i genomdrifvandet af de beslut, som
fattades på riksdagen i Vesterås 1527. Dessa beslut
afsågo hufvudsakligen att ställa en del af det högre
presterskapets inkomster till konungens förfogande. De
tillämpades sedan så, att en stor del af de gods,
från hvilka dessa inkomster härflöto, indrogos till
kronan – en åtgärd, som under senare delen af konung
G:s regering utsträcktes äfven till annan kyrkans
egendom. Genom besluten i Vesterås erkändes äfven
konungen såsom kyrkans öfverhufvud i stället för
påfven, och åtgärder från G:s senare tid syftade
dertill att ordna den kyrkliga styrelsen efter samma
grunder som den verldsliga. Med afseende på kyrkans
lära gällde den 1527 stadgade grundsatsen att Guds ord
skulle rent predikas, och för vinnande af kunskap deri
hänvisades vid kyrkomötet i Örebro 1529 endast till
den heliga skrift. Någon närmare bestämmelse gafs
icke. I kyrkobruken gjordes först 1544 ändringar i
protestantisk riktning. – De kraf G. ställt på kyrkans
egendom hade särskildt föranledts af nödvändigheten
att trygga rikets oberoende af Lübeck, som genom det
understöd det lemnat under befrielsekriget förvärfvat
sig en stor penningefordran på svenska kronan och
derjämte tilltvungit sig privilegier, som lade all
Sveriges handel i dess hand. Sedan den förra blifvit
betald, omintetgjorde konung G. det inflytande, som
grundade sig på de senare, genom sitt deltagande i
Grefvefejden (se d. o.), hvilken för alltid gjorde
slut på den tyska Hansans välde öfver Sveriges
handel och gaf uppslaget till dennas sjelfständiga
utveckling. I denna strid uppträdde G. i förening med
Kristian III af Danmark. Med anledning af de faror,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:53:01 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaf/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free