- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
259-260

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnilbo ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som hotade dem från deras gemensamma fiende, kejsar
Karl V (den sedan 1532 fångne Kristian II:s svåger),
slöto de båda konungarna sedermera, 1541, formligt
förbund. Men sedan faran från det hållet var
öfverstanden, framträdde den gamla misstron emellan
de båda grannrikena med ny styrka (efter 1544),
och G. befarade under sina senare år till och med
utbrottet af ett krig med Danmark. Med Sveriges
östra granne, Ryssland, fördes under han sista tid
verkligen ett krig (1554-57), utan att det dock ledde
till någon ändring i gränserna emellan de båda rikena.

Liksom konung G. beredde Sverige möjligheten af en
själfständig yttre politik, så öppnade hans regering
ett nytt skede äfven i dess inre politiska utveckling,
förnämligast genom stadgandet och utvecklandet af
statens och dess representants, konungens, rätt
och makt gent emot de enskilda intressena. Af
de hinder, som förut mött utbildningen af en
stark konungamakt, undanröddes ett, då hierarkien
krossades genom reformationen; adeln, försvagad
genom Kristian II:s våldsgerningar, gjordes af
G. till konungamaktens bundsförvandt och tjenare;
och allmogemenigheternas sjelfsvåld stäfjade han,
särskildt genom att eftertryckligt tukta dem för
deras uppror 1524-25, 1527-28, 1531-33 och 1542-43
(Jfr Dacke, Daljunkaren, Daluppror). De tillgångar,
som reduktionen af de kyrkliga godsen och inkomsterna
ställde till kronans förfogande, beredde G. tillfälle
att gifva konungamakten en fast finansiel grundval,
och denna stärkte han genom, att, med afseende på
vilkoren för länens bortgifvande och med härisyn till
grunderna för skatternas bestämmande och sättet för
deras uppbörd, tillämpa grundsatser, som till stor
del varit för medeltiden främmande eller åtminstone
ej då kunnat göra sig gällande. En ännu fastare
grundval beredde han dock åt konungamakten genom den
vördnad och det förtroende, som hela hans regering
och hela hans personlighet förvärfvade densamma, och
genom att medelst lära och lefverne vårda och häfda
dess rätt. Nya former för dess utöfning skapade han
icke: hela hans regering är ett stort exempel på
det inflytande en mäktig personlighet kan utöfva
trots bristfälliga former. Och så genomgripande
den förändring än var, som konungamaktens hela
ställning under hans regering undergick, medförde
den blott en enda förändring i lagens statsrättsliga
bestämmelser, men denna visserligen mycket vigtig:
stadgandet om arfrikets införande (1540, 1544). – Ej
utan sammanhang med stadgandet af rikets ärftlighet
inom G:s ätt stod hans åtgärd att åt sina yngre
söner gifva delar deraf såsom ärftliga hertigdömen,
en åtgärd, som förmodligen närmast härflöt från en
oklok faderskärlek och, såsom erfarenheten visade,
utgjorde ett stort missgrepp. Men detta missgrepp står
också alldeles enstaka, och G:s konungagerning får
ej bedömas derefter: med en beundransvärd klokhet och
kraft, med en förvånande blandning af djerfhet och
försigtighet ledde han sitt land fram genom stora
faror och otaliga svårigheter. Såväl på det politiska

som på det religiösa området är hans regering
epokgörande, och det var han, som beredde Sverige
möjligheten att utföra den verldshistoriska uppgift,
som det under hans store sonson fyllde.

Hela konung G:s styrelse var i egentligaste mening
personlig. Den bär alltigenom prägeln af en man,
utrustad med öfverlägsen kraft, seg, outtröttlig
ihärdighet, ett ovanligt klart, praktiskt förstånd och
en underbar förmåga att sätta sig in i allt. Kraften
urartade ej sällan till hänsynslöshet, och för det
omedelbart praktiskt nyttiga fingo stundom högre
intressen stå tillbaka. Ordets gåfva egde G. i hög
grad: i enkel, okonstlad, populär vältalighet är
han oöfverträffad. Lärd var han icke, men att han
uppskattade bildningens värde, visar sig af den
uppfostran han gaf sina söner. I motsats till dem
var han i sina seder oförvitlig. Han beskrifves till
sitt yttre (vid 30-40 års ålder) såsom en medelstor
man, med hvitgult hår, vackert långt skägg, skarpa
ögon, liten rak näsa och blommor på kinderna. – Han
var tre gånger gift: 1. med prinsessan Katarina af
Sachsen-Lauenburg (1531-35), moder till konung Erik
XIV; 2. med Margareta Eriksdotter Leijonhufvud
(1536-51), moder till konungarna Johan III och Karl
IX, hertig Magnus samt två andra söner, hvilka afledo
i späd ålder, och 5 döttrar; och 3. med Katarina
Gustafsdotter Stenbock (1552; död 1621). G. dog
i Stockholm d. 29 Sept. 1560 och ligger jämte
sina tre gemåler begrafven i Upsala domkyrka, i
"Gustavianska grafkoret", der J. G. Sandberg i
väggmålningar framställt scener ur hans lif. I
Stockholm har hans staty blifvit rest (1773;
modellerad af Larchevesque); hans byst är uppställd
i Upsala (modellerad af Fogelberg) och i Vesterås
(modellerad af Qvarnström). Monument hafva uppförts
öfver honom i Utmeland (1860) och på Stensö (1851;
med en byst, modellerad efter Sergel; numera flyttadt
till Stadsparken mellan Kalmar slott och stad); en
minnessten restes på Lindholms sätesgård 1866. G:s
äfventyrsrika, betydelsefulla lif har mångfaldiga
gånger utgjort ämne för poetisk behandling, bl. a. af
konung Gustaf III, J. Börjesson, Fr. Hedberg samt
fransmännen La Harpe och Piron. O. A.

2. G. II Adolf, trettioåriga krigets odödlige hjelte
och protestantismens räddare, föddes på Stockholms
slott d. 9 Dec. 1594. Föräldrarna voro hertig Karl
af Södermanland (sedermera konung Karl IX) och hans
senare gemål, Kristina af Holstein. Namnet Gustaf
bar han efter den store farfadern, konung Gustaf I,
namnet Adolf efter morfadern, den förste hertigen af
Holstein-Gottorp. Det har blifvit anmärkt, att Gustaf
Adolf, ättling af den nationella svenska dynastien,
genom denna härstamning från holsteinska huset också
tillhörde kretsen af de tyska fursteslägter, ur hvilka
förkämparna för protestantismen framgått (Filip den
ädelmodige af Hessen, Moritz af Sachsen, Wilhelm
och Moritz af Oranien voro alla mödernefränder
till honom). Tidigt röjde G. A. stora egenskaper:
den skarpsynte fadern kunde också om honom yttra de
ofta anförda orden "Ille

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:20 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaf/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free