Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Framstegen på statsrättens område betecknas
deraf att den svenska ståndsriksdagen erhöll sina
lagstadgade former genom riksdagsordningen 1617
och riddarhusordningen 1626. Alltigenom var G. A:s
styrelse en samstyrelse med folket. Hvarje år, ofta
mer än en gång om året, höllos riksdagar eller möten
af annan art. Det svenska statsskickets anda var
hos honom lefvande lag, och detta gifver honom rätt
att blifva betraktad såsom typen för den svenske
konungen, konungen med folket. Förvaltningen, såväl
den centrala som den lokala, erhöll genom honom den
beundransvärda organisation, som gjorde den till
ett mönster för sin tid, hvilket sedan till vissa
delar efterbildades i andra land, t. ex. i Danmark af
Fredrik III, i Ryssland af Peter den store. Riksrådet
samlades till en ständig rådskammare och blef,
fördeladt på kollegier, medelpunkten för hela
riksförvaltningen; den organisation, som återfinnes
i 1634 års regeringsform fullkomligt utförd, erhöll
nu sin grundläggning. Inom den lägre förvaltningen
följde på det gamla ståthållare- och fogderegementet
ett konseqvent genomfördt system genom fördelning
i län och fögderier; civil och militär myndighet
skildes åt. Skatteväsendet förenklades; i en
rikshufvudbok sammanfördes utgifter och inkomster,
hvarigenom en verklig statshushållning grundlades
i Sverige. Lagskipningen reformerades genom den
nya rättegångsordningen (1614) och upprättandet af
hofrätterna (Svea hofrätt i Stockholm 1614, Åbo
hofrätt 1623 och Dorpats 1629). Försvarsväsendet
fick en ny organisation genom upprättandet af en
stående här; det äldre indelningsverket ombildades;
för fotfolket gjordes början till en ständig
rotering. Karl XI byggde sedan vidare på denna
grundval. För andlig odling sörjdes genom ett högre
undervisningsväsende, som med ratta kunde betraktas
såsom ett af de för sin tid bäst ordnade i Europa;
Upsala universitet fick gåfvan af Vasahusets arfgods;
i Dorpat grundades ett nytt för Östersjölanden;
gymnasierna upprättades; skolväsendet ombildades. Sin
varaktigaste frukt sköt G. A:s tid i dessa sträfvanden
för andlig odling. På den materiella odlingens område
var denna tid ej mindre epokgörande: landets naturliga
näringskällor öppnades på ett sätt som aldrig
tillförne; en mångartad industri uppblomstrade,
framförallt bergverksindustri, till hvars utveckling
yrkesskickliga utländingar, i synnerhet valloner, på
ett utmärkt sätt bidrogo. De 15 nyanlagda städerna,
bl. a. Göteborg (1619), blefvo häfstänger för
handelns uppblomstring. Men på detta område visade
sig också en brist i tidens ekonomiska lagstiftning,
särskildt den handelspolitiska. Sveriges oberoende i
ekonomiskt afseende var konungens mål, och resultaten,
som vunnos, voro, i trots af alla brister, ej att
förakta. G. A: s blick gick på detta område, som på så
många andra, öfver det närvarandes trånga gränser;
en plats för Sverige i den stora verldshandeln
och deltagandet i kolonisationen af de främmande
verldsdelarna hägrade för honom. Första tanken på
ett nytt Sverige i Nord-Amerika härrör från hans tid.
Men utan skuggor är ej den lysande tafla, som G. A:s
inre styrelse företer. De mest framträdande äro adelns
växande öfvermakt i samhället och det hårda tryck,
som skattebördor och utskrifningar öfvade på folkets
massa. Detta senare var sådant, att G. A:s styrelse
måste betraktas såsom en af de mest tryckande Sverige
haft, och verkningarna deraf hafva gått vida utöfver
hans egen tid. Hvad dervid kan sägas är blott det,
att adelns öfvermakt ej var skapad af honom, utan att
den uppvuxit i bredd med hela svenska utvecklingen,
att offren, som kräfdes, följde af svårigheter, i sig
sjelfva för stora för att på annat sätt besegras, samt
att de kräfdes för de högsta mål, fosterlandet och
menskligheten; genom samtidiga samhällsförbättringar
satte han också folket i stånd att bära dem. Sjelf
gick han i spetsen, den främste äfven i fråga om
offren och offervilligheten.
Den 12 Jan. 1628 gaf den svenska riksdagens hemliga
utskott – det första, om hvilket vår historia har att
tala – åt G. A. fullmakt att med Sveriges hela makt
uppträda i det tyska kriget till värn för fosterland
och trosförvandter. I Juni 1629 bekräftade riksdagen
i sin helhet det fattade beslutet; ännu en gång blef
det svenska folkets bifall till det stora företaget
uttaladt af den riksdag (1630), vid hvilken G. A. bjöd
sitt sista farväl åt fosterlandet. När de första
besluten fattades, hade detta krig redan rasat i
tio år; steg för steg hade det ryckt hela Tyskland
med i sin hvirfvel; det hade då nått upp till
stränderna af Östersjön och hotade derifrån Sverige
med omedelbar fara. Ty det var tydligt för enhvar,
som kastade en blick tillbaka på dess hela förlopp,
att protestantismens tillvaro stod i fara. Hvarest den
fanatiske kejsar Ferdinand II och hans bundsförvandt,
katolska ligan, vunnit sina segrar, i Böhmen och i
de kejserliga arflanden, der kriget utbrutit, eller
i Syd-Tyskland, öfverallt hade den våldsammaste
katolska restauration följt segern i spåren. Och
med den religiösa friheten stod också den politiska
och nationella i fara, ty i bredd med katolicismens
våldsamma återställande hade också det habsburgska
kejsarehuset utvecklat en öfvermakt, som hotade all
sjelfständighet i verldsdelen. Detta tillsammans
gjorde det trettioåriga kriget till icke blott ett
inre tyskt, utan ett europeiskt krig: i den tyska
protestantismen och det tyska riksfurstendömet var
hela det öfriga Europas frihet hotad. Tidigt uppstodo
också tankar på en intervention; G. A. utkastade redan
1624 planen till en allmän europeisk. Den blef i sitt
utförande af vida mindre omfång och kom att utföras ej
af G. A. sjelf, utan af Kristian IV af Danmark-Norge,
hvilken emellertid, lemnad utan hjelp af sina
bundsförvandter, England och Frankrike, besegrades
och af Wallenstein jagades öfver till de danska
öarna. Mecklenburgs gamla furstehus förjagades. Den
allsmäktige kejserlige generalen begynte i Mecklenburg
grunda ett välde för sig; han utnämndes till "Baltiska
hafvets amiral", och en kejserlig-spansk flotta hotade
uppstå vid Östersjön. Samtidigt rörde sig planer till
en inre omstörtning i det tyska riket, hvarur ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
