- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
269-270

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kunde hafva följt Elbelinien ned i Böhmen, bragt
arflandens protestantiska innevånare till resning
och i Wien dikterat freden; men Elbevägen lemnade
han åt kurfursten af Sachsen, utmed Donau ville
han sjelf vesterifrån tränga fram till Wien. Han
tog derför sin väg först öfver Thüringerwald till
Main och Rhen. Ett oafbrutet triumftåg förde honom
genom Maindalen; i Dec. 1631 hade han nått Mainz,
och de svenska härarna utbredde sig der ifrån uppåt
och nedåt Rhen. Hoflägret i Mainz vintern 1632 visar
G. A. emottagande Tysklands och Europas segerhyllning;
med rätta har blifvit anmärkt, att aldrig den store
konungen visat sig större än der. Framgångarna
förblända honom ej; han tänker på fred midt i
segern; han är Tysklands eröfrare, men tillika dess
beskyddare, när Frankrike hotar eller frestar; han
är ännu på höjden af krigisk makt den lagälskande
svenske konungen, som ej glömmer att jämlikt sin
konungaförsäkran om den blifvande freden höra sitt råd
der hemma. Från Rhen går så hans väg till Donau. Tilly
krossas vid Lech, och G. A. rycker in i München: hans
trupper besätta Alpernas pass. Skall han ej kanske
längs Donau fortsätta vägen till Wien? – Då är det
som Wallenstein åter framträder på skådeplatsen;
han har i Böhmen skapat åt kejsaren en ny här;
han har jagat den sachsiska kurfursten från Prag;
den flyende kurfursten af Bajern har förenat sig med
honom. Förrän G. A:s kamp med honom är utkämpad,
kan ej kriget sluta. Första skiftet i denna
Wallensteins och G. A:s strid, som nu begynner,
bildas af striderna vid Nürnberg, sommaren
1632. Från två befästa läger trotsa de bägge
motståndarna der hvarandra. G. A. vågar en stormning
på Wallensteins befästningar, men förlorar, och
är den, som först nödgas aftåga. Han söker locka
Wallenstein efter sig mot söder; men denne drager
i stället mot norr och bereder sig att uppslå sitt
vinterläger i Sachsen för att tvinga kurfursten
att uppgifva sitt förbund och afskära G. A:s
återtågslinie. Då inträder det andra skiftet i
Wallensteins och G. A:s kamp. Åter sammandrager sig
striden till de sachsiska slätterna. Marschen på Wien,
som ett ögonblick å nyo föresväfvat G. A., kan ej
verkställas. I stället måste han göra en återmarsch
öfver Thüringenvald. Så kom det till det blodiga
slaget vid Lützen (d. 6 Nov. 1632), ej långt från
segerplatsen vid Breitenfeld. Der stupade G. A. (jfr
Lützen). Till det sista hade segern följt honom:
ännu i döden segrade han.

Har hans syfte varit, såsom den äldre
historieskrifningen så ofta antagit, att vinna
Tysklands kejsarekrona? Nej, derom äro de nyare
forskarna ense. Hvad han åsyftat i Tyskland har varit
upprättandet af ett protestantiskt statsförbund –
med afräkning af tiders och personers olikhet ett
napoleonskt Rhenförbund. Sverige, inträdande i
tyska riket såsom innehafvare af det pommerska
östersjölandet, skulle vara dess hufvud eller
dess skyddsmakt. Östersjöväldet, sålunda befäst,
skulle alltså blifva en borgen för protestantismens
bestånd. Men, äfven omfattande Tysklands kustland,
skulle

detta välde aldrig vara fulländadt, förrän
Östersjöinloppens, Sundets och Belternas, land äfven
låg inom dess gränser. Alldeles följdriktigt är derför
också, såsom den oxenstiernska slägttraditionen
bestyrker, slutstenen i hans politiska system ett
kejsaredöme Skandinavien, som i sig förenar den
nordiska stammens land till en kärna för den nordiska
storstat, som hägrat för hans statsmannasyn.

G. A. är en af den svenska historiens – och
verldshistoriens – största gestalter. Sällsynta
naturgåfvor, annars skilda, voro i hans personlighet
förenade till en lika sällsynt harmonisk enhet. Men
det största hos honom ligger i karakteren, som
sammanhåller och rätt brukar de glänsande gåfvorna, i
den sedliga storheten, i det måttfulla, som alltid
har lag och gräns inom sig sjelf. Denna karakter
af nästan antik enkelhet och af kristligt djup,
som åt hans handlingar skänker sin prägel, är det
utmärkande för G. A:s personlighet, jämförd med så
många af verldshistoriens största. Fel och brister
vidlådde honom, men de äro mera skuggor, som fara
öfver den blanka vapenskölden, än rostfläckar. Det
inneboende rena harmoniska sinnet gaf sig uttryck
i ett enkelt och naturligt väsende, lika fritt från
den råhet och plumphet, hvilken vanställde så många
af hans samtida, som från den tomma formförfining,
hvarunder lidelsen och lasten, lika råa, ofta
dolde sig. Han hade en glödande fantasi, hvars
skapande kraft var riktad företrädesvis på praktiska
mål. Han var en stor talare (mycket berömda äro hans
tal vid kröningen och afskedstalet till ständerna
1630) och diktade dels på svenska (i en ton mellan
folkvisans och psalmens), dels på tyska (i det samtida
konstqvädets art). Endast få af hans skaldestycken
finnas i behåll, bl. a. hans krigspsalm Verzage nicht
du häufflein klein
("Förfäras ej, du lilla hop", af
J. O. Wallin öfversatt och under n:o 378 upptagen
i 1819 års psalmbok). I sin påbörjade Historia om
Karl den IX:s regementstid
(tr. f. f. g. 1759),
i bref och andra uppsatser, alla utmärkta för rent
språk och mästerlig stil, visade han sig vara en af
sin samtids yppersta svenska skriftställare. Konung
Gustaf II Adolfs Skrifter
äro samlade och (1861)
utgifna af C. G. Styffe. – I G. A:s yttre stod med
sällsynt renhet den nordiska typen speglad: den skära
hyn, de blåa ögonen, den höga och ljusa pannan och
det guldgula håret. Italienarna kallade honom också
"il ré d’oro", guldkonungen. Anletsdragen voro
regelbundna, gestalten reslig och kraftfull. Åren
satte en förändrad prägel på utseendet; i synnerhet
vanställdes mer och mer den resliga växten af en
oformlig fetma.

G. A:s ungdomskärlek tillhörde Ebba Brahe (se Brahe
9), men statsskäl förmådde honom att uppoffra denna
böjelse. Statsskäl föranledde honom längre fram (1620)
att förmäla sig med en prinsessa af hohenzollernska
huset, Maria Eleonora, syster till kurfursten Georg
Vilhelm af Brandenburg-Preussen. I detta äktenskap
föddes hans dotter Kristina. – Utom äktenskapet hade
han, med Margareta Cabeliau (se Cabeliau 2), en son,
Gustaf Gustafsson, som af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free