Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pantförskrifning till Mecklenburg-Schwerin (1803). För
att skydda handeln mot Englands kaperier afslöt
G. A. med Ryssland. Danmark och Preussen ett väpnadt
nordiskt neutralitetsförbund (Dec. 1800). Men sedan en
engelsk flotta tillintetgjort den danska på Köpenhamns
redd (d. 2 April 1801), innan ännu den svenska var
färdig att löpa ut, och Ryssland ingått fördrag med
England (17 Juni s. å.), måste Sverige och Danmark
följa Rysslands exempel. Förbindelsen mellan Sverige
och England blef med tiden allt intimare till följd
af G. A:s hat mot Frankrike. Den närmaste orsaken
till detta var att G. A. under sin vistelse i Baden
(1803-05) sammanträffade med franska emigranter,
hvilka uppretade honom mot Napoleon Bonaparte; i
synnerhet upprördes han af dennes våldsbragd mot
hertigen af Enghien (1804). Förbittringen nådde
sin höjd. då Napoleon i "Le moniteur" införde en af
grofva förolämpningar mot G. A. uppfylld artikel,
på hvilken G. A. svarade med att förbjuda införandet
till Sverige af franska böcker och tidningar samt
intagandet i svenska tidningar af nyheter om Napoleons
person och Frankrikes inre angelägenheter. Hatet
öfvergick hos G. A. till en fix idé: han trodde,
att Napoleon var det i Uppenbarelseboken omtalade
vilddjuret, och att han sjelf hade fått Karl XII:s
själ samt var kallad att bekämpa denne mensklighetens
fiende. Han afbröt alla förbindelser med Frankrike,
afslöt anfallsförbund med England (Dec. 1804) och
Ryssland (Jan. 1805) och öfvergick på hösten 1805
med svenska armén till Pommern. Han lade i dagen
den fullständigaste oduglighet såsom fältherre och
politiker såväl vid detta tillfälle som 1807, då han,
sedan Napoleon redan slagit preussarna och Rysslands
makt blifvit bruten genom nederlaget vid Friedland,
uppsade (d. 2 Juli) det af generalguvernören v. Essen
afslutna stilleståndet med fransmännen. En följd af
detta steg var Pommerns ockupation af fransmännen. När
konungen derefter halsstarrigt vägrade att, såsom de
med Frankrike förbundna makterna Ryssland och Danmark
fordrade, antaga kontinentalsystemet, inföllo ryssarna
i Finland (Febr. 1808). och i Mars s. å. förklarade
Danmark krig. För Finlands försvar hade G. A. vidtagit
nästan inga anstalter och utsåg olyckligtvis till
öfverbefälhafvare derstädes den oduglige Klingspor,
så att för den finska hären, som, lemnad utan
hjelp, kämpat med beundransvardt hjeltemod, efter
nederlaget vid Oravais (d. 14 Sept. 1808) intet annat
återstod än att genom fördraget i Olkijoki (d. 19
Nov.) utrymma Finland. I Skåne och vid norska gränsen,
der inga strider af vigt föreföllo, gick till följd af
konungens vanvettiga anordningar mera folk förloradt
än på den finska krigsteatern. På våren 1809 beredde
sig Ryssland och Danmark att på flere håll samtidigt
angripa Sverige. Sveriges undergång syntes så mycket
säkrare, som G. A. visade sig oemottaglig för hvarje
förståndigt råd och tycktes fast besluten att låta
allt gå under för att tillfredsställa sin envishet
och sitt hat. Missnöjet med den sinnesrubbade
konungen var allmänt i landet, och lika allmän var
öfvertygelsen att
Sveriges räddning kunde vinnas endast genom
G. A:s afsättning. I hufvudstaden och inom den
vid Norges gräns stående "vestra armén" ingingos
sammansvärjningar; men de samman-svurne, hvilka
syftade till samma mål, kunde ej komma öfverens om tid
och medel. Med en del af vestra armén bröt emellertid
G. Adlersparre upp från Karlstad (d. 6 Mars 1809)
och tågade mot Stockholm. Vid underrättelsen derom
beslöt G. A. att begifva sig till de i Skåne förlagda
trupperna för att bekämpa upproret. Denna plan
förekoms dock af K. J. Adlercreutz. som, biträdd af
några behjertade officerare, med våld, när ingenting
annat hjelpte, tvang konungen d. 13 Mars 1809 att
qvarstanna på Stockholms slott. Natten till d. 14 Mars
fördes konungen till Drottningholm och några dagar
senare till Gripsholm. Genom frivillig afsägelse
d. 29 Mars gjorde G. A. ett försök att bevara kronan
åt sin son Gustaf, men afsägelsen kom för sent:
ständerna förklarade d. 10 Maj 1809 G. A. och alla
hans bröstarfvingar svenska kronan föulustiga, men
läto familjen behålla hennes enskilda förmögenhet
och anslogo åt G. A., hans gemål och barn dessutom
lifräntor (tillsammans 30,000 rdr). I Dec. 1809
affördes hela familjen till Tyskland. G. A. förde
sedan ett kringirrande lif; han uppehöll sig vanligen
i Tyskland eller Schweiz och kallade sig Öfverste
Gustafsson. (Innan han antog detta namn, hade han
burit titeln Grefve af Gottorp.) Den 7 Febr. 1837
afled han i S:t Gallen. Rörande sin regering utgaf han
flere skrifter: Den trettonde Mars eller de vigtigaste
tilldragelser vid revolutionen i Sverige 1809
(öfvers. från tyskan?); Hågkomster från yngre åren och
regeringstiden af f. d. regenten i ett nordasiatiskt
rike (öfvers. från franskan?); Historiska erinringar
(öfvers.); Memorial du colonel Gustavson; Nouvelles
considerations sur la liberté de la presse m. fl.
Liksom i Erik XIV:s historia spela giftermålsplaner
en viss rol i Gustaf IV Adolfs. Under slutet af hans
minderårighet hade förmyndareregeringen aftalat med
Katarina II af Ryssland om ett giftermål mellan honom
och kejsarinnans sondotter, storfurstinnan Alexandra,
och konungen besökte på hösten 1796 Petersburg för
att fira förlofningen. Men då man ville afpressa
honom en skriftlig förbindelse att hans tillkommande
gemål skulle fritt få utöfva sin grekiska religion i
Sverige, infann han sig ej på den för förlofningens
eklatering tillställda festen och lemnade utan
vidare den ryska hufvudstaden. Året förut hade en
giftermålsförbindelse inledts med en prinsessa af
Mecklenburg-Schwerin, men snart afbrutits. Den 31
Okt. 1797 förmälde sig konungen med Fredrika Dorotea
Vilhelmina af Baden, från hvilken han 1812 skilde
sig. Med henne hade han sönerna Gustaf ("Prinsen af
Vasa". Se G. 6) och Karl Gustaf (f. 1802, d. 1805)
samt döttrarna Sofia Vilhelmina (f. 1801, d. 1865,
som genom sitt gifte med storhertigen Karl Leopold
Fredrik af Baden blef farmoder till Sverige-Norges
nuv. kronprinsessa, Viktoria), Amalia Maria Charlotta
(f. 1805, d. 1853) och Cecilia (f. 1807, d. 1844, gift
med Paul Fredrik August, storhertig af Oldenburg).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
