Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gyldenstolpe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1676, studerade vid Upsala universitet, der han
var rector illustris vårterminen 1696, blef 1712
lagman i Vestergötland och på Dal, 1718 i Arboga
läns lagsaga och 1719 åter i Vestergötland och på
Dal. 1725 blef han landshöfding i Elfsborgs och 1733
i Nyköpings län. Död i Nyköping d. 28 Maj 1737. Som
politisk personlighet var han icke betydande. Vid
riksdagsordningens antagande 1723 utverkade han
emellertid hos adeln, att bönderna icke uteslötos från
deputationen öfver rådsprotokollen. G. försökte sig
såsom vitter författare; hans skaldestycken utmärka
sig genom ett manligt, koncist språk, väl valda
bilder samt en lätt och ledig versifikation. Han
utgaf ock en fortsättning af Dalins veckoskrift
Argus: "Skuggan af den döda Argus. Månadsskrift"
(1735). Hans vittra arbeten finnas tryckta i
P. Hansellis "Samlade vitterhetsarbeten" etc. 5:te
d. (1863). A. B. B.
3. Gyllenborg, Karl, grefve, statsman, författare,
den föregåendes broder, född i Stockholm d. 7 Mars
1679, var 1698-99 rector illustris i Upsala, började
1699 tjenstgöra i kansliet och deltog 1701-03 i
fälttåget i Östersjöprovinserna. 1703 sändes han såsom
kommissonssekreterare till engelska hofvet, der han
1710 blef resident och 1715 minister. Då Görtz i Karl
XII:s namn inlåtit sig i stämplingar med jakobiterna
för att på Englands tron återuppsätta stuartarna,
fick han i G. en nitisk medhjelpare; men anläggningen
röjdes, och G. hölls af engelska regeringen, trots sin
egenskap af minister, ett halft år arresterad. Hans
papper konfiskerades och offentliggjordes sedermera
(1717). 1718 utnämndes han till statssekreterare
vid handelsexpeditionen och sändes s. å. till
Åland, der han först jämte Görtz, sedermera jämte
Lillienstedt underhandlade om fred med Ryssland. Då
underhandlingarna stötte på alltför stora svårigheter,
reste G. hem (Juni 1719) och utnämndes 1720 till
hofkansler. Vid landtmarskalksvalet 1720 var han
redan Arvid Horns medtäflare. Hans lifliga sympatier
för den unge hertigens af Holstein tronkandidatur och
motvilja mot arfprinsen Fredriks upphöjelse på tronen
föranläto de maktegande att bortskicka honom såsom ett
af Sveriges sändebud vid den tillämnade, men aldrig
hållna kongressen i Braunschweig. 1723 utnämndes
G. till riksråd och insattes i sekreta kommissionen,
som skulle behandla de hemligaste utrikesärendena. I
rådet tillhörde han det s. k. holsteinska partiet
och arbetade för ett närmande till Ryssland samt
motarbetade Sveriges accession till hannoverska
alliansen. Vid 1727 års riksdag råkade G. ut för
anmärkning af sekreta utskottet, emedan han jämte
riksråden Cronhjelm och Cederhjelm beskyllt detta
utskott för olagligt förfarande i förbundsfrågan
och begagnat obehöriga personer att renskrifva
sina betänkanden, samt fick derför af stora sekreta
deputationen en skriftlig varning. Han flyttades på
den afdelning af rådet, som skulle handlägga justitie-
och inrikesärenden, ehuru hela hans tjenstemannabana
varit diplomatisk. G. fann nu rådligt att falla
undan och började bemöda sig om konungens personliga
bevågenhet, hvilken han också vann
genom att i rådet biträda konungens åsigter och
underblåsa hans kärlek till fröken Taube. Den
brytning, som i slutet af 1731 års riksdag inträdde
mellan konungen och Horn, ökade ännu mera G:s
inflytande hos konungen. Ett försök, som G. vid
samma riksdag gjorde att truga sig in i kansliet
såsom vicepresident, misslyckades. Vid 1734 års
riksdag undgick han med nöd åtal. För att uttränga
Horn voro for G. alla medel goda. Han ingick en
hemlig förbindelse med franske ministern Casteja,
genom hvilken han sökte uppreta Frankrike mot svenska
styrelsen, på samma gång han fortsatte sin förtroliga
förbindelse med ryske ministern Bestusjev. Han var en
af stiftarna af det i Sveriges historia så ryktbara
Hattpartiet och detta partis förste erkände chef. Den
allmänna opionen bearbetades genom stridsskrifter,
och den gamla afunden och spänningen mellan den
äldre adeln – Horns stöd – och den yngre, obesutna,
oroliga adeln – för hvars representant G. kan anses –
underblåstes. Efter Horns afskedstagande blef G. i
April 1739 af ständerna vald till kanslipresident. På
honom faller hufvudsakligen ansvaret för förbundet
med Turkiet d. 2 Dec. 1739 och kriget mot Ryssland
(1741-43) samt alla dess olyckliga följder. Vid
1742 års riksdag yrkade han ett snart afgörande
af tronföljarevalet och förordade hertigen af
Birkenfeld. Vid underhandlingarna om ett förbund
med Preussen (Nov. 1745) visade han lämpligheten
för Sverige att icke uteslutande stödja sig på
den ryska alliansen. G:s sista år förbittrades
af sjuklighet, och när han d. 9 Dec. 1746 afled,
hade ärendenas ledning länge sedan fallit i andra,
kraftigare händer. G:s egenskaper voro mindre
statsmannens än ranksmidarens, folkuppviglarens,
hofmannens. Än konungens gunst, än den stora hopens
på riddarhuset och i borgareståndet utgjorde hans
stöd. Han var skicklig att skapa oredor och spinna
intriger, men saknade den beslutsamma djerfhet,
som fordrades för att draga nytta af dem. Han visade
sig rådvill och svag som statsman och lät leda sig
af andra, slugare och kraftigare män, ehuru hans
namn, hans samhällsställning och hans egen fåfänga
ställde honom främst i hans eget parti. Såsom
kansler för Lunds universitet (1728-39) och Upsala
universitet (sedan 1739) inlade han stor förtjenst om
vetenskapens främjande, liksom han sjelf förvärfvade
sig ett hedrande namn i literaturen både som skald
och prosaförfattare samt arbetare för teatern. Han
skref bl. a. den första på svenska författade, 1737
uppförda komedi Swenska sprätthöken (tr. 1740. Den i
förordet nämnda "Le François à Londres" af Boissy är,
enl. Klemming, en långt aflägsen förebild, hvaraf
endast en scen blifvit begagnad) och öfversatte
komedien "En Bättrad Will-Hierna, Och en Trogen
Wänskap" (tr. 1723 efter Steeles "The lying lover or
the ladies friendship") samt tragedien "Andromache
Eller Ett ömt Moders-Hierta" (tr. 1723; genom engelsk
mellanhand, efter Racines original). Hans vittra
arbeten finnas tryckta hos P. Hanselli i "Samlade
vitterhetsarbeten af J. och A. Wollimhaus samt
O. och C. Gyllenborg" (1863). A. B. B
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
