Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gyllenstierna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sätt visste att behålla, afsände honom, i slutet af
1560, till England. Frieriet till Elisabet kunde
han väl icke föra till ett lyckligt slut, men han
förstod åtminstone att vinna hennes personliga
bevågenhet. Efter sin återkomst från England, 1562,
affärdades han i slutet af s. å. i en beskickning
till kejsar Ferdinand. Under sin långvariga vistelse
i Tyskland hade han den föga afundsvärda lotten
att der utföra Erik XIV:s diplomatiska uppdrag. I
Okt. 1563 fick han befallning att begifva sig till
Hessen för att afsluta giftermålsunderhandlingarna med
landtgrefven, hvilka dock afbrötos i Febr. 1564. På
sommaren s. å. uppehöll han sig i Rostock, hvarest
han fick framföra Erik XIV:s ursäkt för de svenska
sändebudens uteblifvande från den i samma stad
beramade fredskongressen. Sedermera öppnade han med
Johan Fredrik af Sachsen-Weimar underhandlingar om
ett förbund med Sverige mot Danmark och kurfursten
August i Sachsen. Större delen af året 1565 vistades
han i Stralsund och återkom först på hösten till
Sverige, der han uppträdde såsom underhandlare med
Dançay, såsom bisittare i konungens nämnd o. s. v.,
men affärdades vintern 1566 till Ryssland. Der afslöt
han 1567 med tsaren ett fördrag, hvari bl. a. Katarina
Jagellonicas utlemnande lofvades. Efter sin hemkomst
var han med att döma Göran Persson till döden. Han
fortfor dock att åtnjuta konungens gunst och användes
1568 i underhandlingarna med den ryska beskickning,
som infunnit sig i Stockholm. Under hertigarnas uppror
stod han, i olikhet med sin fader, på Erik XIV:s sida,
till dess han tryggt kunde öfvergifva honom. Den
28 Sept. 1568 var han bland dem, som lofvade
insläppa de upproriske i Stockholm. Något afbrott i
konungagunsten inträffade ej genom tronombytet. Han
blef redan 1569 lagman i Tiohärads lagsaga och
s. å. friherre samt fick d. 4 Juni 1570 Lundholm
till friherreskap. Också fortfor hans diplomatiska
verksamhet. Han var med vid fredsunderhandlingarna
med Danmark och Lybeck, sommaren 1569, samt var
vid kongressen i Stettin 1570 ett af de svenska
sändebuden. Dermed var hans egentliga diplomatiska
bana afslutad, ehuru han både 1575 och 1580 utsågs
till ombud vid gränsmötena med Danmark. Den verksamma
delen af hans lif upphörde likväl icke med 1570. Johan
III anförtrodde honom "den öfversta befallningen öfver
allt Småland". Troligen föreföll dock detta ämbete
honom för tungt på grund af hans sjuklighet, som icke
var låtsad; ty då konungen d. 4 Jan. 1577 uppdrog åt
honom att fortfarande bekläda detsamma, underrättade
han honom, att han gifvit honom några yngre frälsemän
till hjelp. I rådsmötena deltog han äfven flitigt. Af
hans kända diplomatiska skicklighet begagnade konung
Johan sig i sina stridigheter med hertig Karl. Vid
riksdagen i Vadstena 1587 var han en bland dem, som
uppgjorde förlikningen mellan bröderna. Då Sigismunds
afresa till Polen kort derefter beslöts, uppgifves
det – ehuru utan säkra bevis –, att G. motsatte sig
densamma. Säkert är, att i den långvariga brytning,
som till följd af det polska konungavalet uppstod
mellan Johan
och Karl å ena sidan samt Sigismund och rådets flertal
å den andra, behöfde G. all sin smidighet för att
kryssa sig fram mellan partierna. Så mycket han kunde,
drog han sig undan från politiken, än skyllande på sin
sjuklighet, än bedyrande, att "de polska handlingarna
gingo vida öfver hans förstånd", men gerna hållande
sig intill den starkare parten. I början slöt han
sig ganska nära till Johan och Karl, hvarför han af
sina medbröder i rådet betraktades med misstro. Erik
Sparre kallar honom "en ombytlig man, som ofta ej
var lik sig sjelf". Af Johan utnämndes han vid Per
Brahes död (1590) till riksdrots, hvilket ämbete han
förenade med sina föregående. Efter Johan III:s
död (1592) kom han, på hertig Karls begäran, till
Stockholm och deltog i rådets förhandlingar. Såsom
drots öppnade han Upsala möte 1593 med ett tal,
hvari de närvarande uppmanades att hålla fast vid
den Augsburgska bekännelsen. Under konung Johans
tid synas eljest katolikerna någon tid haft godt
hopp om hans omvändelse. Af Sigismund erhöll han,
i Juli 1594, bekräftelse på sina förläningar och ny
fullmakt att vara lagman i Tiohärad, häradshöfding i
Handbörd, och ståthållare öfver allt Småland. Under
den följande tiden närmade han sig sina ämbetsbröder,
hvilkas fulla förtroende han dock aldrig erhöll. Efter
Söderköpings riksdag 1595, i hvilken han deltog,
började hans ställning till Karl blifva svår. Hertigen
beskyllde honom (Dec. 1595) för att hafva söndrat sig
från Söderköpings beslut och skilde honom från såväl
förläningar som ämbeten, men tog honom snart åter
till nåd. G. anhöll dock "att blifva med alla saker
i sin ålderdoms- och svaghetstid förskonad." Han
undertecknade ock riksrådets undskyllan att det
ej kunde komma till Arboga riksdag 1597, men han
skyndade genast att ursäkta sig med den märkvärdiga
förklaringen att han ej haft rådrum att genomläsa
densamma. När Karl sedermera ville inhemta hans
mening om Arboga riksdag, svarade han undvikande,
men försäkrade sig vilja bevisa hertigen sin ödmjuka
tjenst uti allt, som kunde lända fäderneslandet
till nytta. Att han med glädje helsade Sigismunds
återkomst till Sverige 1598, är emellertid
säkert. Öppet trädde han väl icke på hans sida,
men han understödde sina söner i konungens armé. Han
tillät sig äfven efter konungens afresa skrifva till
Karl, att hade hans råd blifvit följda, hade mycket
ondt stått tillbaka. Derigenom ådrog han sig de mest
hotande bref, men icke några förföljelser. Karl
visade sig snart åter nådig och fortfor att tidt
och ofta rådfråga honom, ty han märkte, "att
ändock åldern var hög och oförmögenheten stor,
var på förståndet intet fel." G. afled i Okt. 1601
(ej 1602) på Fogelvik, Kalmar län.. Utan tvifvel
var han en ovanligt lärd, klok och erfaren man, men
någon upphöjd karakter synes han icke haft. Genom
sin stora smidighet och försigtighet lyckades
han undvika tidens farliga politiska bränningar.
Fr. W.
4. Gyllenstierna, Johan, friherre, amiral,
den föregåendes son föddes, i Stockholm d. 31
Jan. 1569. Hans giftermålshistoria gjorde på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
