Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt / 359-360 (1883) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gymnospermeæ ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slingrande gångar kallas ådror (c). Gångformigt
uppträdande bergmassor af jämförelsevis stor


Fig. 1.

mäktighet i förhållande till längdutsträckningen
kallas gångstockar (d). Gångarna äro i de flesta
fall af annan stenart än den omgifvande bergmassan,
t. ex. af granit i gneis, af diabas, basalt o. s. v. i
gneis, granit och rent sedimentära berglager, men
stundom förekommer granit granit, diabas i diabas
o. s. v. I senare fallet har materialet i gången
vanligen finare eller gröfre textur eller är af något
olika sammansättning än materialet i den omgifvande
bergmassan. Hos de gångar eller ådror, hvilka bildats
genom mineralämnens afsättning ur lösningar, och
hvilka benämnas sekretionsgångar och sekretionsådror,
kan man ofta iakttaga, att bergarten i gångens midt
är finare eller gröfre eller i öfrigt annorlunda
beskaffad än vid sidorna, samt att, då gångarna
l. ådrorna bestå af flere olika mineral (qvarts,
kalcedon, kalkspat e. d.), dessa blifvit afsatta, det
ena efter det andra, från den ursprungliga sprickans


Fig. 2

väggar inåt midten, der de slutligen mötas. Sådana
gångar bestå alltså af tvänne hvarandra till
sammansättning och textur liknande hälfter. Gångar
af granit och diabas äro inom Sveriges urformation
mycket allmänna. Sekretionsgångar äro deremot, om
de ens förekomma, mycket sällsynta. Flerestädes
i utlandet finnas malmförande gångar. Så är i
allmänhet ej förhållandet i Sverige. – 2. Fysiol.,
djurens ortsförflyttning, då de röra sig mot ett fast
underlag, utan att draga sig fram längs detsamma
(krypa), och kroppen dervid icke under något
ögonblick, fritt sväfvar i luften. Hos menniskan
vexlar gången ganska betydligt hos olika individer och
under olika omständigheter. I allmänhet försiggår den
på följande sätt. Det ena benet, t. ex. det venstra,
upplyftes, högra benet uträtas, högra fotens häl
höjes från marken; kroppen lutar sig något framåt,
det venstra benet föres fram, venstra foten ställes
mot marken, vanligtvis först med hälen: det första
steget är taget. Sedan upplyftes högra foten, som
under tiden blott med tårna stödt sig mot marken,
venstra hälen höjes derifrån, kroppen lutar sig å nyo
något framåt, det högra benet föres fram, högra foten
ställes mot marken: det andra steget är fullbordadt,
och så fortgår det vidare. På samma gång utför äfven
den öfriga delen af kroppen särskilda rörelser:
sålunda höjer sig bålen på samma sida, hvars ben
för tillfället

stöder sig mot marken; den sänker sig, då benet
upplyftes. Samtidigt med högra benet rör sig venstra
armen framåt, och omvändt, o. s. v. Hos de fyrfotade
djuren är gången af många olika arter. Hästen går på
sådant sätt att först t ex. högra framfoten flyttas
fram och ställes mot marken; derefter gör venstra
bakfoten, sedan venstra framfoten och till sist högra
bakfoten samma rörelser. Dervid hvilar hästens kropp
ömsevis på två snedt motsatta eller två liksidiga
ben. Kängurun, kaninen och i allmänhet alla djur,
hvilkas bakben äro mycket längre än frambenen, stöda
sig vid gåendet turvis på frambenen och på bakbenen. –
Djurens rörelser vid deras ortsförflyttningar
hafva i främsta rummet undersökts af G. A. Borelli
("De motu animalium", 1680-81), bröderna Weber
("Mechanik der menschlichen gehwerkzeuge", 1836),
H. Meyer ("Statik und mechanik des menschlichen
knochengerüsts", 1873) och Marey ("La machine
animale", 1873). – 3. Sjöv. Under gång l. under
ånga säges ett ångfartyg vara, då det för fortkomst
eller manöver begagnar sin maskin. Motsvarande
uttryck om fartyg, som för samma ändamål begagna
sig af segel, heter under segel eller till segels.
1. E. E. 2. R. T-dt. 3. O. E. G. N.

Gångart kallades förr allmänt de en malm närmast
åtföljande skarn-arter och äfven inblandade
mineral, till skilnad från den omgifvande
bergarten, d. v. s. den i trakten i allmänhet
förekommande bergarten, i hvilken malmen är
inlagrad. Benämningen gångart är numera i de
flesta fall utbytt mot lagerart (se d. o.)
Th. N-m.

Gångbart värde, jur. Se Affektionsvärde.

Gångbord, skeppsb. Se Däck.

Gångdagar (äldre svenska gangdaghar) l. bönedagar
(ej att förvexla med de i b. II, sp. 1472 omtalade
böndagar) kallades fordom dagarna mellan Bönesöndagen
och Kristi himmelsfärdsdag, emedan folket i den
katolska tiden på dessa dagar plägade med kors,
helgonbilder och vigvatten gå i procession omkring
åkrar och ängar och under klockringning sjunga psalmer
och läsa böner till Gud, jungfru Maria och helgonen,
att de måtte afvärja landsplågor samt välsigna land
och rike. Det säges, att detta bruk först blifvit
infördt af biskop Mamertus i Vienne, omkr. år 450. Af
det svarta kors, som bars i spetsen för processionen,
kallades dessa dagar äfven svarta korsets dagar. Ända
till år 1773 firades i Sverige måndagen och tisdagen
i ofvannämnda vecka med gudstjenst. – Lilla gångdagen
kallades en dylik bönedag, som firades d. 25 April.
E. J. Ö.

Gånge-Rolf (Fr. Rollon, Raoul), viking, hertig
af Normandie, son af Harald Hårfagres Jarl Ragnvald,
fick sitt namn deraf att han var så storväxt, att
ingen häst kunde bära honom, utan han måste gå till
fots. Han var en väldig viking ; men när han en
gång mot konungens förbud härjat inomlands, vardt
han biltog och måste fly (troligen omkr. 890) från
Norge. Han for då vesterut först till Hebriderna och
derifrån i spetsen för en flock danska vikingar
till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>