- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
369-370

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gånggrift ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lika lång med eller längre än mellantån utan klo;
baktån saknar hudflik; stjerten är afrundad,
och könen äro lika tecknade. Näst svanarna äro
gässen de största bland svenska simfoglar. De
häcka i tempererade och kalla klimat, några arter
endast uppe i den högsta norden. De uppehålla sig
mestadels på land, under häcktiden dock i kärr och
myrar. Deras flygt är stark, hög och uthållig. De
röra sig på marken bättre än andra andfoglar och
simma väl, men dyka icke, utom som ungar och under
ruggningstiden, då de sakna flygförmågan. Gässen
äro mycket skygga och försigtiga samt veta väl att
taga sig till vara för sina fiender. Af några arter
uppehålla könen sig tillsammans en längre tid, af
andra begifva hannarna sig till hafskusten eller
afsides belägna insjöar för att rugga. Mot vintern
flytta gässen till varmare land, familjevis eller i
skaror, ofta uppgående till ett stort antal individer;
under flygten pläga gässen ordna sig i linier eller
spetsiga vinklar. Deras föda består nästan uteslutande
af växtämnen, och deras starka, med hårda lameller
försedda näbb sätter dem i stånd att afbita gräs,
blad o. s. v. Gässens läte är starkt och kacklande;
blifva de retade, är lätet hväsande. De lefva i
engifte och häcka på marken; honan har ensam besväret
med äggens rufvande, men plägar dervid skyddas af
hannen, som deltager i ungarnas vård. I fångenskapen
blifva gässen lätt tama och foga sig snart efter de
förändrade förhållandena. För menniskan äro arterna
af detta slägte till mycket gagn genom sitt smakliga
kött, sin förträffliga fjäder och sitt fina dun.

Af gåsslägtet finnas i Sverige sex arter. De äro
följande:

Hafregåsen, Anser leucopsis, har näbben svart
och benen svartaktiga. Pannan, hufvudets sidor
och strupen äro hvita, öfre kroppsdelarna,
framhalsen och kräfvan svarta, fram ryggens
och vingtäckarnas fjädrar delvis askblå och hvita,
öfre stjerttäckarna och undre kroppsdelarna hvita,
vingpennorna brunsvarta, med askfärgad anstrykning,
och stjertpennorna svarta. Längden stiger till 59
eller 60 cm. – Under flyttningstiderna förekommer
denna art i stora skaror vid våra hafskuster.

Rödhalsade gåsen, Anser ruficollis, har näbben
svart, benen svartaktiga, en fläck vid hvardera
örat, framhalsen och bröstet brunröda, tyglarna,
örontrakten, halsens sidor, ett band kring det
bruna på halsen och bröstet, två band öfver vingen,
öfvergumpens sidor och öfre stjerttäckarna hvita;
för öfrigt är fogeln ofvan mestadels svart, undertill
hvit. Längden vexlar mellan 49 och 54 cm. – Den
har endast några få gånger under flyttningstiderna
anträffats i Sverige.

Prutgåsen l. Taflackan, Anser bernicla, har näbben
svart och benen svartaktiga, hufvudet, halsen
och kräfvan svarta, halsen refflad och med en
af små fläckar bildad, hvit tvärfläck på hvardera
sidan. Ryggen, skuldrorna och vingtäckarna äro mörkt
brungrå, med smala, blekgrå fjäderkanter, bakryggen
och öfvergumpens midt brunsvarta, bröstet och magen
brungrå, med ljusgrå eller hvita kanter,

undergumpen samt undre och öfre stjerttäckarna hvita. Längden
utgör 65 cm. – Under flyttningstiderna förekommer
denna art i stora skaror vid hafskusterna och är,
särskildt i Blekings skärgård, föremål för en liflig
förföljelse.

Sädgåsen l. Vildgåsen, Anser segetum, har näbben
bakom den svarta nageln nedtryckt och mer eller
mindre högt upp på sidorna orangegul. Fjäderklädnaden
brun, bakryggen svartbrun, underlifvet hvitt och
ofläckadt. Vingarna räcka något utom stjertspetsen. –
Af denna art har i Sverige anträffats tvänne former:

a) Skogsgåsen, Anser arvensis, som har näbben
af hufvudets längd och försedd med en rödgul
ring; öfverkäkens lameller äro 24; benen äro
rent rödgula, kroppslängden 85 cm.; vingarna räcka
till stjertspetsen. Hufvudet och halsen äro
ofvan gråbruna, ryggen mörkbrun, med smala, hvita
fjäderkanter, bakryggen och öfvergumpen svartbruna,
halsen framtill ljusare gråbrun, bröstet brungrått,
med ljusgrå fjäderkanter, underlifvet ljusare,
magen i midten, undergumpen, öfvergumpens
sidor samt öfre och undre stjerttäckarna
hvita, vingtäckarna ljusbruna, de mot vingens
kant belägna askgrå, vingpennorna brunsvarta,
stjertpennorna bruna, med hvita spetsar och
kanter. – Den häckar tämligen allmänt i Lappland,
dessutom äfven i vestra Jämtland. Höst och vår
drager denna form i stora skaror öfver Sverige,
och under vintern plägar den uppträda talrikt i dess
sydligaste del.

b) Kortnäbbade gåsen, Anser brachyrhynchus,
har näbben kortare än hufvudet och försedd
med en klart röd ring; öfverkäkens lameller äro 20,
benen blekt köttfärgade, kroppslängden 69 cm.;
vingarna räcka utom stjertspetsen. Färgen är
lik den föregående formens; dock är hufvudet
mörkare brunt, kroppen ofvan brun med tydligt
askgrå anstrykning, i synnerhet på vingarna, och
stjertpennorna försedda med bredare, hvita kanter. –
Denna form har tvänne gånger anträffats i Sverige.

Grågåsen, Anser ferus, har näbben hög, pyramidlikt
tillspetsad, gulröd med hvit nagel och 62 mm. lång;
benen äro blekröda, med ljusa klor; längden nära 82
cm.; vingarna räcka ej till stjertspetsen. Hufvudet
och halsen äro brungrå, framryggen gråbrun, med smala,
grå spetskanter, som blifva hvita mot sidorna,
bakryggen askgrå, öfvergumpen mörkare, halsen
framtill och frambröstet brunaktigt askgrå, med
gråhvita fjäderkanter, bröstet bakåt allt ljusare
brungrått, magen gråhvit, med bruna fläckar,
undergumpen, öfvergumpens sidor samt öfre och
undre stjerttäckarna hvita, vingtäckarna gråbruna,
med hvita fjäderkanter, de mindre täckarna askgrå,
vingpennorna brunsvarta, stjertpennorna svartbruna,
med hvita spetsar och kanter, som äro bredare än hos
den förra arten. – Grågåsen häckar mindre allmänt i
södra och mellersta Sverige vid både sött och salt
vatten. Från henne härstamma våra tama gäss.

Blåsgåsen, Anser erythropus, har näbben pyramidlik,
med ljus nagel, benen gula, pannan hos äldre individer
med en hvit fläck och underlifvet ljusbrunt, med
svartbruna fläckar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free