Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Göransson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
passande rådgifvare. Också förstod han att genom
frikostiga gåfvor och löneförmåner visa honom
sin odelade tillfredsställelse med allt hvad han
gjorde. G. P. adlades (möjligen år 1563), förde i
vapnet tre tegelstenar och skref sig till Julita,
sedan han 1564 erhållit detta gods i förläning. Han
bar äfven titel af häradshöfding i Trögds härad,
men tjensten sköttes af andra personer. 1561 ingick
han äktenskap med Anna Andersdotter. Af de barn han
med henne egde vann endast ett, historieskrifvaren
Erik Göransson (Tegel), någon ryktbarhet.
Sin betydelsefullaste rol spelade G. P. inom Konungens
nämnd (se d. o.), der han uppträdde såsom konungens
prokurator och åklagare. Möjligtvis var det han,
som uppgjorde planen till denna domstol; visst är,
att han blef den förnämste personen derinom och i
många fall afgjorde hvilken dom af de öfrige skulle
fällas. Hur stor andel G. P. haft i de omkr. 300
dödsdomar nämnden afkunnade, låter sig nu icke sägas,
men hans samtid betraktade honom såsom den främste
bödeln. Han föranleddes af omvårdnaden om sin konungs
tron och makt att, sedan hertig Johan, som af honom
och många ansågs såsom konung Eriks farligaste fiende,
på sommaren 1563 nödgats uppgifva Åbo slott och fallit
i konungens händer, anställa stränga ransakningar med
hertigens anhängare, hvilka derefter afrättades. Då
hertigen sjelf ankom till Vaxholm, var G. P. honom
till mötes, företrädande konungens person, och höll
ett ljungande tal till den fångne fursten. Åt en
pålitligare tjenare än G. P. kunde konungen näppeligen
anförtro vården om hertigen och hertiginnan,
och genom ofta upprepade besök på Gripsholm,
dit fursteparet fördes, öfvertygade sig G. P., att
alla försigtighetsmått iakttogos för att väl bevaka
de fångne. G. P. gjorde dem mycket ondt icke blott
genom att nära och öka konungens misstankar emot dem,
utan äfven genom att göra deras fångenskap strängare,
än Erik befallt, och förminska deras underhåll. Under
den långa tid konungen låg i fält, erhöll prokuratorn
ofta i uppdrag att anställa ransakningar med personer,
hvilka i ett eller annat afseende haft militära
angelägenheter om hand, vare sig som krigsbefälhafvare
eller förrådsförvaltare. Att det särskildt inom
förvaltningen rådde icke blott slarf, utan oredlighet
är visst, och nog fanns det tillfälle att anställa
mången allvarlig räfst. Nämnden, vid G. P:s sida,
var ock i full verksamhet. Gällde det G. P:s vänner,
utöfvades den ögonskenligaste mannamån; gällde det
åter dem, som voro honom förhatliga, måste nämnden,
om den äfven velat döma rättvist, stundom foga sig
efter den fruktansvärde och mäktige inqvisitorns
vilja. Särskildt riktade G. P. sin förföljelselust
mot adeln. Denne egde ännu makt, men ingalunda
lust att dela den med G. P., som dock nu blifvit
honom öfvermäktig. Det var G. P., som genom sin
falskhet och sitt förtal störtade Nils Sture, mot
hvilken intet annat var att i nämnden andraga, än att
han, liksom mången annan, som blef ostraffad, icke
kunde upprätthålla tukt inom de tyska legotrupperna,
som icke utfingo sin sold, eller att han af två
hvarandra motsatta kungliga befallningar åtlydde den
senare, men icke den förra, som genom denna måste
anses upphäfd. G. P. föranstaltade Nils Stures
skymfliga "triumftåg" genom Stockholms gator,
som vid närmare besinning kom konungen att darra af
fruktan för en stundande hämd från den förolämpade
adelns sida. Den ena våldsåtgärden framkallade den
andra. Misstanken, en gång väckt hos konungen, ökades
lätt, då G. P. stod bredvid honom, och det var icke
svårt för denne att framställa en sammansvärjning
såsom i full gång. Villigt lånade Erik sitt öra till
gunstlingens förtal; ransakningen på Svartsjö med
de fångne adelsmännen (1567) och morden i Upsala
(s. å.) voro i icke ringa mån följder deraf,
och det var derför sakernas naturliga gång att
denne kort derefter af de mördades anförvandter
utpekades såsom upphofsmannen till allt ondt. Innan
förlikning mellan konung Erik och dem kunde bringas
till stånd, måste G. P. till dem utlemnas. Följden
blef att konungen (i Juli 1567) befallde rådet, att
med honom anställa ransakning angående befogenheten
i de beskyllningar han såsom åklagare framställt
mot de i Upsala "afsomnade" herrarna. Nu tog menige
man mod till sig. Den ena anklagelsen efter den
andra emot G. P. kom nu i dagen, vittnande om en
mångsidig uselhet. Han hade under flere år låtit
nemligen afrätta fångar, som ej blifvit dömda till
döden, flitigt tagit mutor, föröfvat våldtägt,
roffat åt sig enskilda personers egendom o. s. v.,
och han dömdes att straffas såsom "en ärelös, trolös,
menedig förrädare, skälm och bösewicht". Denna dom
fälldes af samma nämnd, som varit i så godt tillfälle
att göra hans närmare bekantskap. G. P. insattes i
fängelse, men kallades, sedan konungen åter repat
mod, till denne, då han låg i fältläger i Småland
(Febr. 1568), och förklarades alldeles "oskyldig". En
annan dom väntade snart dem båda. De stodo bredvid
hvarandra i ett af fönstren på Stockholms slott, då
de sågo hertigarna rycka an i spetsen för öfverlägsna
upprorsskaror. G. P. hade då sina skäl att förebrå
konungen, att han icke gjort sig hertig Johan en
gång för alla qvitt. Knektarna ropade nu öfver
stadsmurarna, att G. P. skulle utlemnas. Slutligen,
då staden blifvit intagen, bortsläpades han ur
det hus, dit han tagit sin tillflykt. Modern var
då tillstädes och fördes på en häst vid sonens
sida ut till hertigarnas läger. Genom ett fall
från hästen bröt hon nacken af sig. G. P. blef
den 18 och 21 Sept. 1568 pinad till åtskilliga
bekännelser samt underkastad den gräsligaste tortyr
under ett par timmars tid, hvarefter hans styckade
kropp upphängdes på Brunkeberg, för att konung Eriks
blickar skulle falla derpå. G. P:s hustru begaf sig
till Åland. Hon hade ådragit sig allmän afsky äfven
för sin egen räkning. G. P:s gårdar indrogos till
kronan, ehuru några af dem sedermera återskänktes
till hans barn. Hans orubbliga trohet mot hans konung
räcker ingalunda till att försona hans minne. C. S-e.
Göransson, Johan, prest och fornforskare, f. 1712
i Gillberga socken i Värmland, blef 1740 student i
Lund. promoverades 1745 till filos. magister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
