Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Göthe (Goethe), Johann Wolfgang von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Året 1775, som jämväl är märkligt genom skaldens
kärlek till Anna Elisabeth Schönemann (Lili), bildar
epok i hans utveckling. I November nämnda år begaf
sig nämligen G. till Weimar, som derefter under
hela hans lif var medelpunkten för hans mångsidiga
verksamhet. Han gick der upp som en sol. Ditbjuden
som gäst hos den regerande hertigen, Karl August, med
hvilken han redan ett år varit nära bekant, blef han
inom kort ej allenast den unge furstens förtrognaste
vän, utan ock det lilla hertigdömets inflytelserikaste
tjensteman. Snart fick han den högsta uppsigten äfver
bergverken, krigsförvaltningen, statens vägbyggnader,
skogsförvaltningen m. m. samt skickades i diplomatiska
värf till främmande hof och hade sin hand med i alla
de företag, som hertigen önskade främja. Han steg
från den ena värdigheten till den andra, fick 1776
titeln geheime-legationsråd med säte och stämma i den
hemliga konseljen, utnämdes 1779 till geheimeråd,
adlades 1782 och blef s. å. kammarpresident. Så
förgingo tio år, under hvilka man utanför Weimar
icke hörde mycket talas om hans produktivitet som
författare. Men om det å ena sidan kan sägas, att hans
skriftställen under denna tid måste träda tillbaka
för de praktiska bestyren, är det å andra sidan
ej mindre sannt, att en källa till poetisk
ingifvelse allt rikare strömmade fram ur denna praktiska
verksamhet, och i sjelfva verket var det under dessa
tio år, som G. lade grunden till den universalitet,
som ställt honom så högt öfver nästan alla tiders
störste skalder. Hans ämbetsresor föranledde honom
till ett mångsidigare och mera inträngande studium af
naturen, hans ställning vid hofvet och hans beröring
med allt slags folk skärpte hans iakttagelseförmåga,
hvarjämte hans broderliga förhållande till den
kraftfulle hertigen, hans intima umgänge med den
snillrika fru von Stein och hans nära beröring med
Herder, som 1776 på hans egen tillskyndelse flyttat
till Weimar, hade en mycket ingripande betydelse
för hans andliga utveckling. Också var skaldens
improduktivitet under denna period mera skenbar
än verklig. Först och främst skref G. för hofvets
räkning en mängd arbeten, delvis obetydligheter,
men delvis skådespel af mer eller mindre stort
omfång: Die geschwister (1776; "Syskonen",
öfvers. af J. Andersson, 1855), Lila (s. å.), den
genialiska farsen Der triumph der empfindsamkeit
(1778, tämligen matt i sin nuvarande gestalt), det
af schweizisk luft genomandade sångspelet Jery und
Bätely (1779), det älskliga "skogs- och vattendramat"
Die fischerin (1782), det efter italienska mönster
utarbetade sångspelet Scherz, list und rache (1784)
m. fl. Vidare utkastade han planen till eller
utarbetade delvis åtskilliga bland de storartade
skaldeverk, som utgöra hans ryktes starkaste stöd:
"Wilhelm Meister", "Iphigenie auf Tauris", "Tasso"
och "Egmont", hvarjämte han fullbordade två akter af
det storslaget anlagda, äkta tragiska dramat Elpenor,
som tyvärr aldrig fortsattes och 1806 utgafs såsom
fragment. Slutligen skref han jämväl vid denna tid
en mängd lyriska dikter af ovansklig skönhet.
Med hösten 1786 började en ny period af den store
skaldens utveckling. G. företog nämligen då, under det
antagna namnet Möller, sin betydelsefulla resa till
de sköna konsternas land, Italien, och lade derigenom
grunden till sin "konstnärliga pånyttfödelse". Under
de tvänne år, som han vistades i detta land, "återfann
han sig sjelf, påverkad af naturen och den sköna
konstens mästerverk, och när han begaf sig derifrån,
var det med ett vemod, som om han tagit farväl af
sitt hem. Han diktade visserligen ej mycket under
denna resa, utan sysselsatte sig mest med teckning,
målning och modellering (i den tron att han vore
skapad till bildande konstnär) samt egnade jämväl
tid åt botaniska forskningar; men de rika intryck,
som den italienska resan medförde, stannade qvar och
växte samt gåfvo sin prägel åt nästan allt hvad han
sedermera producerade. Det vigtigaste han i Italien
företog sig var omarbetandet af sorgspelet Iphigenie
("Ifigenia på Tauris", öfvers. af L. Borgström,
1818), som förut var författadt på prosa, men
under resan erhöll den klassiskt fulländade
metriska form, hvari det nu föreligger. Efter
återkomsten till Weimar befriades G. från de många
ämbetsgöromål, som förut hade tryckt honom, och
bibehöll endast dem, som mest harmonierade med hans
böjelse, t. ex. uppsigten öfver de konstnärliga
och vetenskapliga institutionerna. Äfven från
sällskapslifvet drog han sig tillbaka så mycket som
möjligt, särskildt sedan han 1788 tagit i sitt hus den
muntra, behagliga Kristiane Vulpius (f. 1764, d. 1816,
syster till författaren af "Rinaldo Rinaldini"),
med hvilken han 1806 lät viga sig. Vetenskapliga
forskningar utgjorde hans förnämsta sysselsättning.
Afbrott i hans enstöringslif inträffade likväl ofta,
såsom när han följde sin furste till någon af
krigsskådeplatserna, 1790 till Schlesien och 1792
till Frankrike. Under tiden utgaf han sin Egmont
("Egmont", öfvers. af G. Eriksson, 1826, och af
J. Andersson, 1855), sin Tasso ("Torquato Tasso",
öfvers. af E. Rancken, 1819, och af Oscar Fredrik,
sedermera kon. Oskar II, 1861), som utgör ett
värdigt sidostycke till "Iphigenie", vidare sina
många Erotika (bl. a. de romerska elegierna) och
en större samling Epigrammen, hvilket allt utgör
det i poetiskt hänseende bästa från denna period af
hans lif. De intryck, som de stora verldshändelserna
utöfvade på honom, skildrade han samtidigt i arbeten
af mindre förträfflighet: dramerna Der grosscophta
(1791; "Stor-Cophta", öfvers. af G. Eriksson, 1826),
Der bürgergeneral (1793) och Die aufgeregten
(fragment, tryckt 1817) samt Die reise der söhne
Megaprazons (likaledes fragment) och Unterhaltungen
deutscher ausgewanderten. Äfven den hexametriska
bearbetningen af sagan om Reineke Fuchs (1794;
"Michel räf", öfvers. af P. Vesterstrand, 1843)
utfördes och offentliggjordes i omedelbar hänsyftning
på tidsförhållandena. Hvad samtidens historia lemnade
såsom stoff behandlades af G. med större sympati
och större snille i den episka dikten Hermann und
Dorothea (1796-97; öfvers. af A. G. Sjöström, 1823,
ny uppl. 1850, och af J. E. Lundgren, 1858), som af
Schiller ansågs såsom höjdpunkten af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
