Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hadramaut ... - Haf (Verldshaf, Ocean), hela den sammanhängande vattenmassa, hvilken på alla sidor omgifver jordens fasta land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1878. H. var en uppriktigt from prest och en
menniskovän. Hans nit var välment, om än icke alltid
så upplyst.
Haf (Verldshaf, Ocean), hela den sammanhängande
vattenmassa, hvilken på alla sidor omgifver jordens
fasta land. Det betäcker 0,74 l. nära 3/4 af jordytan
och upptager en areal af 374,000,000 qvkm. Den största
landmassan tillhör jordens nordöstra del, den största
vattenmassan finnes deremot i s. v. Man särskiljer
fem hufvudafdelningar af världshafvet: Stilla hafvet
(Stora oceanen, Söderhafvet), Atlantiska hafvet,
Indiska hafvet,Södra ishafvet (Antarktiska hafvet)
och Norra ishafvet (Arktiska hafvet). Land- och
vattenmassornas konfiguration medför bildningen af
bihaf, hvilka sträcka sig in i landet och mer eller
mindre omslutas af detta. Står dervid förbindelsen
med hafvet fullt öppen, uppstå hafsvik, golf, bukt
och fjord; men närma sig kusterna hvarandra, så att
sambandet förmedlas endast genom ett sund (hafssund,
kanal), uppstår inhaf. – Enligt allmanna hydrostatiska
lagar måste hafsspegeln l. hafvets nivå öfverallt stå
lika högt, och är denna derför antagen såsom den enda
verkliga grundvalen för bestämmande af höjdmätningar
å land. De små differenser i nivån, som man (frånsedt
periodiska skilnader) medelst noggranna mätningar har
konstaterat, äro af ringa betydelse. Så står vattnet
t. ex. vid Panama omkr. 1 m. högre än vid Chagres,
säkert tillföljd af eqvatorialströmmen. Likaså
göra inhafven ett undantag, i det deras yta ofta
står högre än verldshafvet på grund af rikligare
tillflöde genom floder.
Hafsvattnet skiljer sig såväl genom sin kemiska
sammansättning som genom sina fysiska egenskaper
högst väsentligt från det vatten, som annars
förekommer på jorden, vare sig uti insjöar,
floder eller källor. Företrädesvis utmärkande
för detsamma är dess stora sälta, till följd af
i detsamma upplöst koksalt l. klornatrium. Jämte
klornatrium finnas visserligen andra salter deri,
men jämförelsevis i ringa mängd. Af dessa andra
salter äro klorkalium och klormagnesium jämte
svafvelsyrad kalk och svafvelsyrad talkjord de
vigtigaste. Klornatrium utgör dock ensamt mer
än 75 proc. af hela salthalten. Denna senare är
naturligtvis högst olika på olika ställen. Sålunda
vexlar den vid Sveriges vestra kust mellan 2 och
3,5 vigtsprocent, uppgår i Nordsjön i medeltal till
3,25, i Östersjöns förgreningar v. om Skåne till
1,6, i detta inhafs stora bäcken till 0,75 proc.,
under det att saltprocenten i Bottniska viken s. om
Qvarken är endast 0,5 och n. om Qvarken 0,34 proc.,
allt i medeltal och med undantag af sådana områden,
hvilka äro alltför omedelbart under inflytande af
större färskvattenstillflöden. Hafsvattnets salthalt
är ock, synnerligast i närheten af kusterna eller
der strömmen är stark, ganska olika på ytan och på
djupet. Sålunda observerades af prof. F. L. Ekman i
Skagerack utanför Marstrand på ytan en salthalt af
2,38 proc.; på 18 m. djup var den 3,12, på 54 m. 3,34
och på 180 m. 3,5 proc. Detta salthaltens tilltagande
med djupet, hvilket väl kan betraktas
såsom allmän regel, beror naturligtvis på det saltare
vattnets större täthet. Hafsvattnets täthet eller
dess specifika vigt lär man känna vanligen genom
att jämföra vigterna af lika volymer hafsvatten
och destilleradt vatten, båda tagna antingen vid
+15° C. eller vid 0°; till följd af de olika
utvidgningsförhållandena blifva nämligen dessa
specifika vigter icke lika stora. Ehuru specifika
vigten icke med fullkomlig noggranhet kan bestämmas ur
salthalten eller tvärtom, kan man dock med kännedom
om den ena af dessa qvantiteter ganska nära sluta
sig till den andra. Sålunda svara mot salthalten 2,
3 och 3,5 proc. resp. specifika vigterna 1,0158,
1,0240 och 1,0270. Man brukar ock efter bestämning af
specifika vigten beräkna salthalten. – Kännedomen om
hafsvattnets utvidgningsförhållanden och frysning
är naturligtvis af största vigt vid förklaringen af
såväl isbildningen i hafvet som af åtskilliga andra
till hafvets fysik hörande företeelser. Enligt Ekman
äro för vatten med salthalter af 2,09, 2,58, 3,00
och 3,47 proc. fryspunkterna respektive -1,1°,
-1,4°, -1,7° och -1,9°. Täthetsmaximum, hvilket för
rent sött vatten är vid +4°, ligger för vatten af
ofvannämnda salthalter vid temperaturerna -0,44°,
-1,68°, -2,75° och -4,02°. Deraf framgår således,
att hafsvattnets täthetsmaximum först vid en salthalt
af 2,5 proc. börjar ryckas något märkbart under
dess fryspunkt. Angående hafsvattnets förmåga af
öfverkylning se is. Hafsvattnets färg uppgifves olika
och sannolikt mer eller mindre godtyckligt. Scoresby
uppgifver, att den i Norra ishafvet är ultramarin;
Medelhafs vattnet påstås likna en fullkomligt
genomskinlig lösning af indigo o. s. v. Hafsvattnets
lysande förorsakas af små organismer; det iakttages
under olika form och färg i alla zoners haf (se
Mareld).
Till följd af den låga temperaturen eger en betydande
isbildning rum i de under högre breddgrader belägna
hafven. I polarhafven bildar isen dels vidsträckta
fält, dels massor af betydande höjd eller isberg. Är
polarisen stadd i rörelse, vare sig till följd
af vindens eller hafsströmmarnas inverkan, kallar
man den drifis. Ofta nog röra sig tillsammans en
oöfverskådlig mängd drifisstycken och bilda då
s. k. packis. Torosser kallas i de sibiriska hafven
ismassor, som uppsstått genom isblockens upptornande
öfver hvarandra; deras höjd kan uppgå ända till
20 à 25 m. Mindre torosser vid kanten af öppna
segelbara ställen inom drifisfälten kallas polinjer.
Till följd af salthalten fryser hafsvattnet vid
en lägre temperatur än sötvattnet, vanligen 2° à 3°
under noll. Hafsisen innehåller endast obetydligt
salt, sannolikt mekaniskt inneslutet; om sådan is
smältes, erhålles alltid nästan sött vatten. Då is
har en specifik vigt af ungefär 0,9, så höjer sig
af isbergen ungefär en tiondedel öfver vattenytan,
under det att nio tiondedelar äro nedsänkta under
densamma. Man kan deraf sluta till storleken hos
sådana ismassor, som hålla i längd och bredd flere
tusenmeter och med toppar stigande mer än 30 m i
höjden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
