- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
493-494

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haga ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom och hennes bröder vågade han ej öppet anhålla
om hennes hand. Förklädd till qvinna fick Hagbard
tillträde till Signys jungfrubur, vann hennes kärlek
och erhöll hennes löfte att hon ej skulle öfverlefva
honom, om han, i händelse af upptäckt, blefve straffad
med döden. En falsk kammartärna angaf emellertid
förhållandet för konungen, Signys fader, och Hågbard
blef fången och dömd till att hängas. Sägnen anför
härvid, att ingen boja fanns nog stark att fängsla
Hagbard, tills kammartärnan gaf det rådet att taga ett
hår af Signys hufvud och binda om Hagbards händer. Då
gaf han sig fången, ty han ville förr dö än slita
sönder det hårstrået. När domen skulle fullbordas,
ville Hagbard öfverbevisa sig om Signys trohet och
bad derför bödeln att först hänga upp Hagbards kappa i
galgen. Då Signy såg detta från sin jungfrubur, trodde
hon Hagbard vara död och satte straxt eld på huset
samt innebrände sig sjelf. Glad öfver hennes trohet
påskyndade sedan Hagbard sjelf sin egen död. Af vissa
uttryck i Sturlassons Yngligasaga finner man, att
sägnen om Hagbard och Signy redan i början af 10:de
årh. varit allmänt känd. Sedan omtalas den i Islands
Landnamabok och andra norröna fornskrifter, samt af
Saxo Grammaticus, Johannes Magnus och nästan alla
yngre skildrare af nordisk fornhistoria. Folkvisor om
Habor och Signild hafva ock under många århundraden
varit allmänt bekanta i norden. Lika spridd som sägnen
varit, lika allmänt har sagan blifvit lokaliserad
i de flesta landskap af nordens trenne riken;
så finner man skådeplatsen för handlingen förlagd
till Själland, Jylland, Nerike, Upland. Halland,
Bleking, till trakten af Stavanger, till Hagbarholm
i Nordlands amt i Norge o. s. v., och lärda strider
hafva fordom utkämpats af Joh. Messenius, O. Worm,
Dalin, Lagerbring, Schöning m. fl. om rätta platsen
för sagan, tills man i våra dagar väl för det mesta
enat sig om Munchs åsigt att icke anse Hagbardssägnen
vara historisk. För öfrigt har detta ämne varit
behandladt af många senare skandinaviska författare,
bland hvilka vi endast nämna Joh. Messenius’ "lustiga
och sannfärdiga tragedia" Signill, uppförd 1612 till
firande af hertig Johans af Östergötland biläger,
samt Oehlenschlägers vackra bearbetning af sagan i
det år 1814 författade sorgspelet "Hagbarth og Signe".
Th. W.

1. Hagberg, Carl Peter, prest, andlig vältalare, f. i
Rasbo socken i Upland d. 23 Nov. 1778, blef student
i Upsala 1795 och filos, magister 1803. Efter sin
prestvigning s. å tjenstgjorde han i hufvudstaden
och blef 1806 e. o. hofpredikant samt 1808 ordinarie
hofpredikant hos Sofia Magdalena. Sistnämnda år
fick han Svenska akademiens dubbla stora pris för
ett äreminne öfver Axel Oxenstierna. 1809 blef
han prefekt vid teologiska seminariet i Lund och
teologie doktor samt utnämndes 1811 till professor
i pastoralteologi och seminariidirektor. 1815 blef
han kyrkoherde i Klara församling i Stockholm, 1818
öfverhofpredikant hos enkedrottning Hedvig Elisabet
Charlotta, 1819 ledamot af psalmbokskomitén och 1821
en af de aderton i

Svenska akademien. 1823 utnämndes han till kyrkoherde i
Rasbo och Kils pastorat i Upland, blef 1825 ledamot af
komitén för granskning af rikets undervisningsverk och
1837 pastor primarius och kyrkoherde i Storkyrkan
i Stockholm. Död i Stockholm d. 15 Sept. 1841. Utom
afhandlingar, åminnelsetal och strödda predikningar
märkas bland hans skrifter Predikningar (1814–20;
sedermera utgifna under titeln Högmässopredikningar;
8:de uppl. 1862) och Passionspredikningar (1821–25;
olika afdelningar sedermera upplagda)., H. var
en särdeles omtyckt predikant för sin tid, och
hans predikningar utgöra ännu mångenstädes en kär
andaktsläsning. Jfr Sv. Akad:s handl. del XXII
(K. E. Fahlcrantz’ inträdestal).

2. Hagberg, Carl August, estetiker, lingvist, den
föregåendes son, föddes i Lund d. 7 Juli 1810,
blef student i Upsala 1826 och erhöll redan vid
tjugo års ålder den filosofiska doktorsgraden. Sedan
han ytterligare ett par år fortsatt sina studier,
anställdes han 1833 som docent i grekiska literaturen
vid Upsala universitet, jämte det han tjenstgjorde
som biblioteksamanuens. Under åren 1835–36 vistades
H. i Tyskland och Frankrike. Efter aflagda prof
utnämndes han 1840 till innehafvare af Norbergska
professuren vid universitetet i Lund, hvilken lärostol
då omfattade icke blott främmande moderna språk, utan
äfven estetik samt literatur- och konsthistoria. Med
få afbrott var H. verksam på denna plats till medlet
af 1850-talet, från hvilken tid han åtnjöt flere
års oafbruten tjenstledighet för att på uppdrag af
Svenska akademien kunna egna sina odelade krafter åt
hennes ordboksarbete. Derigenom fördes han in på ett
annat studiefält, den nordiska språkforskningens,
och föranleddes att öfvergå till den nyinrättade
lärostolen i nordiska språk, hvilken han tillträdde
höstterminen 1859, men endast några få år innehade,
enär han efter någon tids sjuklighet afled redan
d. 9 Jan. 1864 i Lund. Bland yttre utmärkelser,
som tillföllo H., må nämnas, att han 1848 erhöll
Karl-Johanspriset af Svenska akademien, som 1851
invalde honom till ledamot. – H. var en man med
rik begåfning, mångsidigt vitter bildning, stor
arbetsförmåga och en nästan lidelsefull hängifvenhet
för de olika studier, åt hvilka han på skilda tider
egnade sig. Uti ungdomsåren omfattade han med det
varmaste intresse den grekiska vitterheten, bland
hvars heroer han företrädesvis beundrade Sofokles,
Aristofanes och den konstnärlige häfdatecknaren
Tukydides. Särskildt de två sistnämnde voro föremål
för hans grundliga forskningar, och från den tiden
förskrifva sig hans förtjenstfulla öfversättningar af
Aristofanes och träffande skildring af Tukydides såsom
häfdatecknare och vältalare. Att H. företrädesvis
kände sig dragen till dessa författare, har man
med rätta förklarat dermed att likasom Aristofanes
och Tukydides lefde i en tid, full af oro och
slitningar, så trodde H. sig kanske någon gång lefva
i en dylik. Visst är åtminstone, att han, utan att
förtvifla om det kommande och utan att blunda för allt
det goda, som samtiden medfört, hade en särdeles skarp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free