Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hale ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tentation (1832). Starkt påverkad af Meyerbeers
"Robert", uppträdde han 1835 med sitt hufvudarbete,
La juive, som sökt sig väg till de flesta
operascener ("Judinnan", 1866) och tydligast röjer
hans individualitet, hvilken älskar det allvarliga
och hårda, med skarpa kontraster och lidelsefulla
utbrott. Af helt annat slag är emellertid den friska
och eleganta komiska operan L’éclair (1835), der
han tog Auber till mönster. Hans följande arbeten
kunde icke täfla med de nyss nämnda i framgång,
hälst H. genom Meyerbeers "Hugenotterna" (1836)
blef fördunklad. Nämnvärda äro: Guido et Ginévra
(1838), La reine de Chypre (1841), Les mousquétaires
de la reine (1846; "Drottningens musketörer",
1848), Le val d’Andorre (1848) m. fl. H. skref
äfven kyrksaker, sånger och pianostycken. Hans
Leçons de lecture musicale (1857) infördes vid
sångundervisningen i Paris’ skolor. Såsom sekreterare
i Académie de musique (1854; medlem blef han 1836)
skref han en mängd minnesteckningar: Souvenirs et
portraits (1861), Derniers souvenirs et portraits
(1863). Han blef 1827 lärare vid konservatoriet,
1829 chef du chant vid Stora operan och 1833
professor vid konservatoriet. 1857 öfvertog han
den musikaliska följetongen i "La presse". Död
d. 17 Mars 1862. – 2. Leon H., den föregåendes
broder, författare, f. 1802, skötte 1831–34 en
lärarebefattning vid polytekniska skolan i Paris,
hade 1837–53 anställning i undervisningsministeriet
och har sedan dess uteslutande sysselsatt sig
med literära arbeten. Hans kunskaper i filosofi,
estetik, historia och främmande språk äro mycket
omfattande, och i sin vetenskapliga riktning
är han kosmopolit med en för fransmän ovanlig
fördomsfrihet och opartiskhet. Denna kosmopolitism
röjer sig bl. a. i hans "Poésies européennes"
(1837), en samling metriska öfversättningar, och
"La Grèce tragique" (1846–58), som prisbelönades
af Franska akademien. Som historieskrifvare har
H. utgifvit en Resumé de l’histoire des juifs
(1827–28), som literaturhistoriker en Histoire
résumée de la litterature française (1837), och som
biograf har han skildrat sin broder kompositörens
lif och verksamhet. Dessutom har han skrifvit
åtskilliga dramer (ensam eller i bolag med andra)
samt några fabler och lyrisk-episka dikter. Sina
politiska och sociala åsigter, hvilka äro starkt
påverkade af saint-simonismen, har han framställt
i sina Opinions littéraires, pliilosophiques
et industrielles (1825). – 3. Ludovic H., fransk
författare, den föregåendes son, f. 1834, har gjort
sig mest bekant såsom författare af texterna till
Offenbachs operetter. Så har han – oftast i förening
med Meilhac – skrifvit libretterna till Orphée aux
enfers (s. å.; "Orfeus i underjorden", s. å.),
La chanson de Fortunio (1861; "Fortunios visa",
1862), La belle Hélène (1865; "Den sköna Helena",
s. å.), La vie parisienne (1866; "Pariserlif",
1867). La grandeduchesse de Gérolstein (1867;
"Storhertiginnan af Gerolstein", 1868), Les brigands
(1870; "Frihetsbröderna", s. å.) samt dessutom
Carmen m. fl. Bland hans öfriga teaterstycken märkas:
La cle de Metella (1862; "En liten nyckel", 1863),
dramen Froufrou (1869; "Froufrou", 1870), den
poetiskt tänkta och fint utförda interiören
L’éte de la Saint Martin (1873; "Eftersommar",
s. å.) m. fl. G. har äfven, under titeln Invasion
(1872) utgifvit sina personliga minnen från 1870
års krig samt i Monsieur et madame Cardinal
(1873) och Les petits Cardinal (1880) lemnat
särdeles tilltalande skisser ur det parisiska
teaterlifvet och visat sig som fin sedemålare och
äkta humorist. Hans senaste arbete är novellen Abbé
Constantin (1882), hans kanske mognaste arbete.
1. A. L.
Half var en af Norges mest berömda sjökonungar i
forntiden. Redan vid tolf års ålder började han
sina vikingafärder, sedan han samlat omkring sig en
skara af de tappraste män, som funnos i Hördaland
och angränsande fylken. Dessa krigare, Halfs
rekkar (d. ä. Halfs kämpar), måste underkasta
sig stränga lagar. Så t. ex. fingo kämparna ej
hafva ett svärd, som var längre än en aln, eller
förbinda sina sår förrän efter ett dygns förlopp
eller sätta upp tält ombord eller refva segel i
storm eller våldföra qvinnor och barn. När de en
gång öfverföllos af storm, ville man kasta lott
om hvilka som för skeppets lättande skulle springa
öfver bord; men någon lottkastning behöfdes ej, då
många täflade om att uppoffra sig för stallbröderna
och störtade sig öfver relingen under utrop: "Ingen
strådöd väntar oss öfver bord". När H. under ständiga
segrar svärmat omkring på vikingatåg i aderton år, kom
han hem till Hördaland, der hans styffader, Åsmund,
under tiden fört regeringen. Åsmund tog väl emot H.,
svor honom trohetseder och bjöd honom och hälften af
hans följe att gästa hos sig. Oaktadt H. varnades af
en bland sina kämpar för ett befaradt svek af Åsmund,
antog han likväl inbjudningen. Åsmund antände huset,
der gästerna efter slutadt dryckesgille insomnat, och
när de störtat ut ur elden, blefvo de öfvermannade
och nedhuggna af Åsmunds män. Endast två af H:s
kämpar, Utsten och Rok den svarte, undkommo; med
dem förenade sig H:s morbroder Salve från Njärdö,
hvarefter de angrepo och fällde Åsmund samt insatte
H:s son Hjör till konung öfver Hördaland. Alla
dessa händelser skildras i Halfs saga, som lemnar
en liflig framställning af de norska fylkes- och
sjökonungarnas lefnadssätt och erbjuder ett särskildt
intresse genom många i sagan inströdda verser,
hvilka synas vara af en ganska hög ålder. – Äfven
i eddasången Hyndluljóð omnämnes en af H:s kämpar.
Th. W.
Halfaporna, Prosimiae, zool., hafva af många
naturforskare ansetts utgöra en familj inom de
fyrhändtas ordning, men pläga numera äfven uppställas
som en särskild ordning. Till kroppsbyggnaden äro de
smärta och magra; de bakre lemmarna äro i allmänhet
förlängda, men hafva i likhet med de främre händer,
hvilkas tumme enligt regeln kan sättas mot de
öfriga fingrarna, som, med undantag af bakhändernas
pekfingrar, vanligtvis hafva platta naglar; svansen
är af mycket vexlande längd. Hos alla arter äro ögonen
och hos många öronen stora och lämpade för dessa djurs
nattliga lefnadssätt. Hårbeklädnaden är mjuk, ullig
och tät. Tänderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
