Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Halfkupol ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
indiska grammatiken anses j, r, l, w som
halfvokaler. Den moderna fonetiken uppfattar som
halfvokaler vokaler i konsonantisk funktion, företrädesvis
den tonvigtslösa delen (glidevowel, coalescent) af
en diftong, således senare elementet i en fallande
diftong, t. ex. i (e) uti T. o. Sydsv. bein, u uti
August, det förra elementet i en stigande, t. ex. o
i Fr. soi, i uti Fr. bien samt de i finnl., vissa
nordsv. o. sydsv. mål vanliga för-slagen, t. ex. ien,
en, hyö, hö, guå, gå, göull, guld o. s. v. Man
trodde förr, att endast i och u kunde på detta sätt
tjenstgöra, hvarför de företrädesvis anses som
halfvokaler. Detta är mellertid oriktigt; hvilken
vokal som hälst kan uppträda som halfvokal. Stundom
inskränkes (i den hist. gramm.) begreppet diftong
till fallande sådana, hvaremot stigande diftonger
särskildt betecknas som halfvokal + vokal.
Lll.
Halfås, socken i Skaraborgs län, Barne härad. 577
inv. (1880). H. är förenadt med Ryda, Skara stift,
Barne kontrakt, till en kommun och har med nämnda
församling gemensam kyrka, som kallas Ryda. Arealen
för Ryda med Halfås är 3,199 har.
Halfåsnan. Se Dsjiggetai.
Halfö, en af ett större land (fastland l. ö) i
hafvet utskjutande del, som på tre sidor omgifves af
vatten. Små halföar kallas näs. Är en halfö mycket
smal i förhållande till sin längd, får den namn
af landtunga.
Halha, namn på en kaukasisk stam. Se Inguscher.
Haliaëtus. Se Hafsörnslägtet.
Haliartos, i forntiden stad i Beotien, vid södra
stranden af sjön Kopais. Den förstördes af perserna
under Xerxes, men uppblomstrade åter, tills den å
nyo lades i ruiner af romarna (171 f. Kr.). Framför
dess murar förlorade spartanske fältherren Lysander
slag och lif mot tebanerna (395 f. Kr.).
Haliburton [hällibörtön], Thomas Chandler, amerikansk
skriftställare, f. 1796 i Windsor i Nova Scotia,
blef 1840 domare vid högsta domstolen i Halifax,
bosatte sig sedermera i England och blef 1859 medlem
af engelska underhuset. Död 1865 i England. Skrifter:
The clockmaker, or the sayings and doings of Samuel
Slick of Slickville (1837–40), en satir öfver yankeens
karakter, Historical and statistical account of Nova
Scotia (1839), The attaché, or Sam Slick in England
(1843), Sam. Slick’s traits of american humour (1852;
ny uppl. 1866) m. fl.
Halichoerus. Se Gråsjälen, Hafssjäloch Själdjur.
Halicore. Se Dugongslägtet.
Halicz [-litsj], stad i österrikiska "kronlandet"
Galizien, i en bördig trakt vid Dnjestr. 3,464
innev. (1880). Nära staden ligga på en höjd ruiner af
slottet H., der de forna storfurstarna och konungarna
af H., eller, såsom riket sedermera hette, Galizien,
residerade (Jfr Galizien, historia).
Halifax [hällifäx]. 1. Stad i engelska grefskapet
York, West-Riding, s. v. om Leeds. 73,633
innev. (1881). Stora yllemanufakturer
jämte jernverk, maskinverkstäder och kemiska
fabriker. I trakten finnas Stenkolsgrufvor och
stenbrott. – 2. Hufvudstad i provinsen Nova Scotia
(Nya Skotland), Dominion of Canada, Nord-Amerika, vid
en vik af Atlantiska hafvet (Chebucto bay l. Halifax
harbour), sorn bildar en naturlig hamn. Denna,
en af de yppersta i verlden, är starkt befäst och
tillfryser aldrig. H. är det Britiska Nord-Amerikas
stora sjöstation och arsenal samt den enda plats i
Nord-Amerika, der England ännu håller trupper. 36,100
innev. (1881). Staden är reguliert byggd, till ej
ringa del af trähus, med breda gator. Den är säte
för provinsen Nova Scotias regering och parlament,
för en anglikansk biskop och en romersk-katolsk
ärkebiskop samt har flere undervisningsanstalter,
bl. a. Dalhousie college och university, katolskt
college, presbyterianskt teologiskt college,
och tre tekniska skolor. Betydande fiske och
handel. H. anlades 1749 och uppkallades efter
dåv. engelske handelsministern lord Halifax.
Halifax [hällifäx], Sir George Savile, marquis
af H., engelsk statsman, f. omkr. 1630, son till
Sir William Savile, blef 1667 upphöjd till baron
Savile och viscount H. I parlamentet slöt han sig
till de s. k. trimmers l. medelvägsmännen, hvilkas
förnämsta förmåga han var, och gjorde sig tidigt känd
såsom en af de mest lysande och snillrike talare,
som någonsin uppträdt i öfverhuset. 1679 upphöjdes
han till earl och inträdde i den af Shaftesbury
bildade ministèren. Redan s. å. råkade han
i oenighet med sina kolleger angående frågan
om den katolske prins Jakobs uteslutande från
tronföljden (exklusionsbillen) och hertigens af
Monmouth antagande till tronföljare, och genom
sitt glänsande tal d. 15 Okt. 1680 medverkade
han till exklusionsbillens förkastande i
öfverhuset. Underhuset begärde hans "skiljande för
alltid från konungens person och råd", men Karl II ej
blott behöll honom i rådet, utan upphöjde honom till
marquis och lord privy seal (bevarare af hemliga
sigillet; 1682). Om H. också försvarade den legitima
tronföljdsordningen, önskade han likväl genom en
"limitation bill", som dock förkastades, begränsa
Jakobs makt och göra Vilhelm af Oranien till den
verkligen styrande. Vid sin tronbestigning utnämnde
Jakob H. till president i Privy council (hemliga
rådet), hvarigenom han visserligen fick högre rang än
förut, men förlorade det inflytande, han kunnat utöfva
såsom lord privy seal. 1685 skildes H. helt och hållet
ur ministèren, emedan han gjort invändningar mot
konungens öfverträdelser af Testakten. Invigd i planen
att till häfdande af Englands frihet och religion
emot Jakobs despotism och katolska nit inbjuda prins
Vilhelm af Oranien till England, förklarade han sig
emot hvarje väpnad inblandning från prinsens sida,
och efter dennes landstigning uppträdde han såsom
medlare mellan honom och konungen. Först då Jakob II
genom sin flykt gjort all tanke på hans restauration
omöjlig, slöt sig H. till Vilhelm. Han utsågs till
talman i konventets öfverhus och derefter till lord
privy seal, men upphörde redan i Okt. 1689 att taga
del i rådets öfverläggningar. Död 1695. Han utgaf
åtskilliga skrifter af politiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
