Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haller ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vetenskapssocieteten, hvars ständige president han
blef, samt författade kommentarier till Boerhaves
föreläsningar (1739–44), Iter helveticum (1740),
Enumeratio stirpium helveticarum (1742), Icones
anatomicae (1743–50), Primae lineae physiologiae
(1747; 4:de uppl. 1780; omarb. på tyska af Leveling,
1796), Elementa physiologiae corporis humani
(1757–66) och en mängd tidskriftsartiklar i alla
möjliga ämnen. Under denna tid blef han adlad af
kejsar Frans I samt utnämnd till engelskt statsråd
och den engelske konungens lifmedikus. 1753 slog
han sig ned i sin födelsestad, i hvars stora råd han
1745 blifvit upptagen. I Schweiz var H. derefter lika
verksam som i Göttingen. Han förbättrade saltverken i
Bex och Aigle, förmedlade 1764 gränsstridigheterna
mellan kantonerna Bern och Wallis, ordnade 1767
de kyrkliga förhållandena i Waadt m. m. samt
utgaf Bibliotheca botanica (1771–72), Bibliotheca
anatomica (1774–77), Bibliotheca chirurgica
(1774–75), början af Bibliotheca medicinae
practicae (1776–87) och det rikhaltiga verket De
functionibus corporis humani praecipuarum partium
(1777–78), hvarjämte han fortfor med att skrifva
uppsatser i åtskilliga tidskrifter. Han dog 1777,
efter några års sjuklighet. H. var det adertonde
århundradets förnämste anatom och fysiolog. Hans
anatomiska uppsatser, utom "Icones anatomicae",
utgåfvos samlade i de båda verken Opuscula pathologica
(1755) och Opuscula anatomica minora (1762–68). Inom
fysiologien fyllde han luckorna i Harveys lära om
blodomloppet och framställde derom åsigter, som ännu
i dag äro gällande. Af stor förtjenst voro jämväl
hans undersökningar om nerverna och musklerna. Inom
botaniken uppställde han grunddragen till ett
naturligt system, hvilket dock ej vann mycket bifall –
en omständighet, som troligen var orsaken till hans
skoningslösa kritiker öfver Linnés arbeten. Såsom
skald var H. af mången högt uppskattad, och det kan
ej förnekas, att han bidrog till den höga lyftning,
som den tyska poesien tog under senare hälften af
18:de årh. Berömdast blef han genom sina beskrifvande
lärodikter och sina oder. Af hans Gedichte utkom
12:te uppl. 1828. H. skref äfven romaner. Hans
stora boksamling inköptes af kejsar Josef II och
införlifvades med biblioteket i Milano. Jfr Lissauer,
"Albrecht von Haller" (1874) och O. E. A. Hjelt,
"C. v. Linné i hans förhållande till A. v. Haller"
(1878).
2. Haller, Karl Ludwig von, den förres sonson,
tysk-schweizisk historieskrifvare, f. 1768 i Bern,
d. 1854 som medlem af stora rådet i Solothurn,
utgaf bl. a. det beryktade arbetet Restauration der
staatswissenschaft (1816–34).
Hallers sura droppar. Se Elixir.
Halley [hälli], Edmund, engelsk astronom, föddes
i Haggerston nära London d. 29 Okt. 1656. Redan
vid nitton års ålder uppfann han en ny metod att
bestämma planeternas aphelier och excentriciteter,
beskrifven i Methodus directa geometrica investigandi
excentricitates planetarum, 1676. För att noggrant
bestämma läget af den södra hemisferens stjernor
reste han 1676 till St. Helena och återvände efter
två år till
England, der han, såsom en frukt af sin resa, 1679 utgaf
Catalogus stellarum australium och samtidigt invaldes
i Royal society. På detta samfunds uppdrag begaf sig
H. till Danzig för att slita en vetenskaplig tvist
emellan Hooke och Hevelius samt fortsatte vidare
resan genom Frankrike till Italien, hvarunder han
i Paris jämte Cassini upptäckte den stora kometen
af 1680. Aterkommen till England bosatte han sig
i Islington och sysselsatte sig förnämligast med
månobservationer. 1691 fäste han uppmärksamheten
på venuspassagens vigt för bestämmandet af solens
parallax. För att bestämma magnetnålens afvikning
på olika punkter af jordytan företog han 1698–1700
tvänne resor till Amerika och gaf derigenom det
första uppslaget till noggranna undersökningar öfver
jordmagnetismen. Resultatet af sina forskningsresor
offentliggjorde han uti A general chart shewing at
one view the variation of the compass (1701), den
första deklinationskartan. 1703 utnämndes han till
professor i geometri vid universitetet i Oxford och
efterträdde 1720 Flamsteed såsom föreståndare för
observatoriet i Greenwich. Under tiden mellan dessa
båda utnämningar arbetade han med sina långt tidigare
påbörjade månundersökningar, utbildande derigenom
en ny metod för bestämningar af longituden på sjön,
beräknade efter nya metoder banelementen för kometerna
af åren 1531, 1607 och 1682 samt visade i A synopsis
of the astronomy of comets (1705), att de tillhörde en
och samma efter en period af 76 år återkommande komet
(jfr Halleys komet). Sitt förnämsta verk, Tabulae
astronomicae (1749; ny uppl. af Lalande 1859),
hann H. icke sjelf utgifva. Död i Greenwich den 14
Jan. 1724. Utom nu nämnda arbeten utgaf H. en mängd
andra öfver astronomiska och matematiska ämnen. Bland
i dem offentliggjorda upptäckter böra nämnas hans
uppvisande af fixstjernornas egna rörelser, hans
teori om magnetnålens variation och om fyra magnetiska
poler, hans förbättring af dykareklockan och hans
spegeloktant. De flesta af hans skrifter äro tryckta i
"Philosophical transactions".
Halleys komet [hällis], en periodisk komet, hvilkens
omloppstid utgör 76 år och medelafstånd från solen 18
gånger jordens. Sedan äldre tiders föreställningssätt
angående kometerna och deras banor gifvit vika för
konsekvenserna ur Newtons gravitationslag, och sedan
Newton sjelf uppgifvit en metod för beräkningen af
kometbanornas bestämningsstycken (element), utbildade
E. Halley denna metod och tillämpade densamma på 24
observerade kometer. Dervid fann han 3 af de erhållna
banorna till formen och till läget i rymden så nära
likna hvarandra, att de kunde anses utgöra en och
samma. Då dessutom lika tider förflutit mellan
apparitionerna (åren 1531, 1607 och 1682) af de
kometer, som rörde sig i denna bana, så var dermed
identiteten dem emellan konstaterad, hvarpå vanns
ytterligare bekräftelse, då kometen åter framträdde
1759. Denna komet var sålunda den första, å hvilken
användes det ännu i dag så godt som enda sättet för
igenkännande, nämligen banornas identitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
