Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haller ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Derigenom var mycket vunnet, i det att vår första
faktiska kännedom mn dessa förut mystiska
himlakroppar kan sägas datera sig från denna Halleys
upptäckt. Halleys komet visade sig senast 1835 och
väntas åter år 1912. E. J.
Hallfred Ottarsson, med tillnamnet
Vandrædaskald (d. v. s. en skald, med hvilken det är
svårt att komma öfverens), var den mest berömde af
norske konungen Olof Tryggvessons hirdskalder. Hans
fader hade i slutet af Håkan den godes regeringstid
utvandrat från Hålogaland till Island. Tidigt
visade H. anlag för diktkonsten, men förvärfvade
sig ock redan i ungdomen många fiender genom
sitt häftiga lynne och bitande skämt. Omkring
988 kom han till Håkan Jarl och diktade en dråpa
till hans ära. Efter ett års förlopp återvände han
till Island, var sedan lång tid ute på färder och
kom 996 för andra gången till Norge, hvarest Olof
Tryggvesson då var konung. Af en händelse träffades
Olof och H., då konungen frågade, om H. ville antaga
kristendomen. H. gick in derpå med det vilkor att
konungen skulle sjelf blifva hans gudfader. När han
var döpt, sporde konungen om han ville inträda i
hirden, hvilket anbud skalden endast ville antaga mot
konungens löfte att han aldrig skulle drifva honom
bort ifrån sig, hvad som än måtte hända. Konungen
var dervid något betänksam, emedan H. lätt kunde
begå något, som ej borde lemnas ostraffadt. "Dräp mig
då", sade H. "Du är en vandrædaskald", sade kungen,
"men min man skall du vara." Efter att hafva tillbragt
vintern 997 hos konung Olof Tryggvesson, besökte han
Sigvalde jarl och sedan konung Olof i Sverige, hvarest
han bosatte sig i Götaland och ingick äktenskap. Då
Olof stupade i slaget vid Svolder, hade H. återvändt
till Island. När han fick underrättelsen om konungens
död, grämde han sig mycket och diktade en arfdråpa
om Olof, hvars bedrifter han besjungit i flere andra
dikter. Endast fragment af dessa finnas qvar, men de
visa tillräckligt hans stora begåfning såsom skald
äfvensom hans hängifna trohet mot sin konung samt
äro särskildt intressanta derigenom att de på ett
målande sätt skildra brytningen mellan hedendom och
kristendom. Sina sista år tillbragte H. än på Island,
än i Norge eller i Götaland, men hade ingenstädes
ro och trefnad. Under en resa från Island fick han
ett slag af en segelbom och afled fyratioårig till
följd af denna olyckshändelse. Hans skiftesrika lif
är på ett lifligt sätt tecknadt i den ännu bevarade
Hallfredssagan, hvaraf det finnes en kortare och en
vidlyftigare recension. Th. W.
Hallgrímsson, Jonas, isländsk skald, f. 1807,
d. 1845. Näst Bjarni Thorarenson är H. Islands störste
lyriker i 19:de årh. Han är icke så originel som den
förre – i synnerhet är han påverkad af Heine –, men
han visar sig ega en sann känsla samt är en mästare
i språkets och versens behandling. H. gaf det första
uppslaget till den isländska nutids-novellen genom
ett par förträffligt tecknade småskisser. Hans
Ljoðmæli (Dikter) utgåfvos i Köpenhamn 1847.
C. R.
Hallier [hallir], Ernst, tysk botanist, f. 1831,
studerade först trädgårdskonst, men egnade sig
sedan åt vetenskapliga studier och blef 1860
docent samt 1865 e. o. professor i Jena. H. har
egnat sig förnämligast åt studiet af svamparna och
om dem offentliggjort en mängd större och mindre
afhandlingar. Han har uppträdt mot den nu för tiden
allmänt herskande åsigten att de vid jäsnings-,
förruttnelse- och förmultningsprocesser äfvensom
vid sjukdomar uppträdande svampbildningarna
vore för hvar och en af dessa karakteristiska,
sjelfständiga organismer och antager, att de
förvandla sig den ena till den andra alltefter det
substrat, på hvilket fröna utveckla sig. Denna åsigt
har väckt mycket motstånd och framkallat en liflig
diskussion. Utom artiklar i tidskrifter och allmänna
floristiska arbeten har H. utgifvit bl. a. Die
pflanzlichen parasiten des menschlichen körpers (1866);
Parasitologische untersuchungen, bezüglich auf die
pflanzlichen organismen bei masern, hungertyphus
etc. (1868), Weltanschauung des naturforschers (1875)
och Naturwissenschaft, religion und erziehung (s. å).
Halligen (T.; sing. Hallig), de af dammar icke
skyddade marskdistrikten på tyska Nordsjö-kusten,
hufvudsakligen de tretton smärre öarna vid den
schleswig-holsteinska kusten, i motsats till de
större, af dyner och dammar skyddade öarna. En
sådan hallig höjer sig knappt 1 m. öfver det
vanliga vattenståndet, saknar hvarje skydd mot
hafvet och öfversvämmas af detta ofta tvänne gånger
dagligen. Husen på dessa öar, af hvilka de minsta
äro obebodda, äro byggda på konstgjorda upphöjningar
och omgifna af pålverk, men bortspolas dock ofta af
vågorna. Öarna producera endast gräs, som afbetas af
några nötkreatur och får, bebyggarnas hela rikedom.
Halling, en egendomlig norsk springdans, som dansas
af bönderna i Hallingdalen och angränsande bygder.
O. A. Ö.
Halling, Honoratus, norsk prest och författare, född
1819, blef student 1839 och aflade 1843 teologisk
ämbetsexamen. 1847–51 var han anställd som kaplan
i Aker (Kristiania stift), men tog sistnämnda år
afsked för att egna sig åt spridandet af en sund
och kristlig upplysning bland den af Markus Thrane
och konserter starkt upprörda arbetarebefolkningen i
Kristiania. I detta syfte stiftade han "Enerhaugens
samfund" och "Spareskillingsbanken" samt arbetade
för nykterhetens främjande. 1851–54 var H. prest
vid statens första jernvägsanläggning, 1855–64
garnisonsprest i Horten, 1864–75 kyrkoherde i Lom
i Gudbrandsdalen (Hamars stift) och 1871–75 tillika
prost i Nordre Gudbrandsdalens prosteri. Sedan
1875 är han kyrkoherde i Östre-Aker (Kristiania
stift). Under några år redigerade H. "Söndagsblad for
menigmand" och grundlade 1848 den ännu utkommande
uppbyggelsetidningen "For fattig og rig", hvars
redaktion han förestod till år 1855. Bland hans
öfriga, mycket spridda skrifter må nämnas: Söndagsbog
for söfärende och En liden postille for börn).
O. A. Ö.
Hallingdalen (Fornn. Haddingjadalr), en omkr. 120
km. lång, men tämligen smal dalgång i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
