Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haller ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Buskeruds amt i Norge, hvilken sträcker sig i
nordöstlig och sydöstlig riktning från Hallingskarven
till norra änden af sjön Kröderen. Arealen 5,520
qvkm. 14,335 innev. (1875). Dalen, som på flere
ställen erbjuder hänförande naturscenerier, begränsas
i n. af Valdersfjällen, i v. af Hardangerfjällens
vidsträckta platå, i s. af Krödsherred och i ö. af
Ringerige. Innevånarna ("hallinger") anses vara
ett lifligt, men styfsint folk, rikt på minnen
från forna dagar. Under medeltiden hörde H., som
synes hafva blifvit uppodlad i en jämförelsevis
sen tid, under Gulatingslagen och under biskopen i
Stavanger. F. n. utgör den i administrativt hänseende
ett fogderi af Buskeruds amt och i ecklesiastikt
hänseende ett prosteri, bestående af socknarna Nes,
Gol, Ål och Hol, af Kristiania stift. O. A. Ö.
Hallingeberg, socken i Kalmar län, Södra
Tjusts härad. Arealen 15,817 har. 2,873
innev. (1880). H. utgör ett konsistorielt pastorat
af 1:sta kl., Linköpings stift, Södra Tjusts kontrakt.
Hallingelfven, norsk elf, som kommer från sjön
Strandefjorden på norra sidan af Hallingskarven,
tager sin riktning mot ö. och s.ö., genomflyter
sjön Kröderen och faller in i Drammenselfven. Längd
186 km. H:s vigtigaste tillflöde är den 59 km. långa
Hemsilelfven. O. A. Ö.
Hallingjökeln l. Hardangerjökeln, en med snöbräer
betäckt, praktfull fjälltopp i Ulviks socken i
Hardanger (Norge), s.v. om Hallingskarven. Höjd
1,990 m. O. A. Ö.
Hallingskarven, en lång, på sina ställen af evig
snö betäckt, brant fjällmur, som sträcker sig längs
Hardangerviddas norra gräns, mellan Gol i Hallingdal
och Ulvik i Hardanger. Den afbrytes endast af tvänne
djupa klyftor, Folaskardet i ö. och Kirkedören i v.
O. A. Ö.
Hallinskiði, Nord. mytol., förekommer såsom en
benämning på åsaguden Hemdall. Man har gissat, att
namnet skulle beteckna guden såsom vandrande på den
bågiga bron (regnbågen). Då emellertid ordet Hemdall
äfven förekommer appellativt i betydelsen vädur
och Hallinskiði äfvenledes i sådan användning har
denna bemärkelse, så är det klart, att man af denna
omständighet tagit sig anledning att begagna äfven
det sistnämnda ordet såsom ett namn på Bäfrasts
väktare. Anledningen hvarför Hemdall erhållit
vädursnamnet känna vi numera icke, då ingen af
de bevarade myterna derom lemna någon upplysning.
Th. W.
Halliwell [hällioell], James Orchard, engelsk
literaturhistoriker, f. 1820, har förvärfvat sig ett
namn såsom grundlig kännare af Shakspeare och hans
tid. Hans förnämsta verk äro: A dictionary of archaic
and provincial words (1844–46; 9:de uppl. 1878),
Life of Shakespeare (1847), Popular rhymes and
nursery tales (1849), A descriptive calendar of the
records of Stratford-on-Avon (1864), An account of
the New Place (s. å.) och Illustrations of the
life of Shakespeare (1874). Han har äfven redigerat
en folioupplaga af Shakespeares samlade arbeten
(1852–65).
Hallkel Agmundssön, med tillnamnet Krökedans, en
mäktig länderman i Norge på Erik Magnussons tid
(1280–99), var under konungens
minderårighet medlem af förmyndare-regeringen
och uppträdde i denna egenskap med mycken kraft
mot presterskapets orättmätiga anspråk. Då han
motsatte sig dess fordringar på skattefrihet och
oberoende af verldslig domstol, lyste ärkebiskop Jon
honom i kyrkans bann. Ehuru det stundom kom till
häftiga uppträden mellan honom och ärkebiskopen,
hade bannlysningen dock inga vidare följder,
utan H. fortfor att som förr sitta i konungens
råd. 1283 reste han som sändebud till den tyske
kejsaren Rudolf af Habsburg, antagligen för att
ordna förhållandet till de tyska hansestäderna, med
hvilka någon tvist uppstått, och återvände 1284,
hvarefter han i offentligt uppdrag företog en resa
till Hålogaland. 1286 finner man honom som hertig
Håkans kastellan i Oslo. Då den mäktige jarlen Alf
Erlingsson (1287) gjorde uppror, blef H. af honom
tillfångatagen och förd till en ö vid Glommens
mynning samt derstädes, mot tro och lofven, dödad.
O. A. Ö.
Hallkyrka (T. hallenkirche, af halle, hall,
stor sal), kyrka, i hvilken mellanskeppets och
sidoskeppens hvalf hafva samma eller
nästan samma höjd, i st. f. att det
förstnämnda i vanliga fall plägar vara dubbelt
så högt (och bredt) som de senare. Hallkyrkan
får derigenom utseendet af en enda stor sal eller
hall med sidobelysning, infallande genom fönstren
i sidoskeppens yttermur, medan i det andra slaget
af anläggningar fönster äro anbragta icke endast
i sidoskeppen, utan äfven i mellanskeppets öfver
sidoskeppens yttertak uppstigande öfvermur. Hallkyrkor
förekomma redan under den senromanska tiden i
nordvestra Tyskland och sedermera äfven i andra
land. Svenska exempel äro domkyrkorna i Linköping,
Strengnäs och Vesterås, Vadstena klosterkyrka,
Storkyrkan i Stockholm m. fl. Upk.
1. Hallman. Johan Göstaf Hallman Göstafssön,
skald, historieforskare, föddes i Sköldinge socken,
Södermanlands län, omkr. 1701, blef student i Upsala
1719, prestvigdes 1723 och promoverades 1726 till
filos. magister. S. å. kallades han till pastor vid
Dylta svafvelbruks församling i Nerike samt blef
1729 komminister vid Hedvig Eleonora församling
i Stockholm och 1737 kyrkoherde derstädes. 1752
nämndes H. till teol. doktor. Han afled i Stockholm
d. 23 Ang. 1757. – H:s namnkunnighet grundar sig
på hans skriftställareskap. Detta delar sig i tre
väsentligt skilda grenar: han var predikoförfattare
och andlig talare, forskare i fäderneslandets häfder
och skald. I förstnämnda egenskap utgaf han en mängd
predikningar vid särskilda tillfällen, hvilka arbeten
på sin tid voro högt värderade. Sin forskningsgåfva
lade han i dagen redan med sin gradualafhandling
Nericia (1725). Snart derefter framträdde hans båda
hufvudarbeten på detta område: The tvenne bröder Oluff
Petri Phase, Lars Petri Hin Gamle, til lefwerne och
wandel beskrifne (1726) samt Beskrifning öfver Kiöping
(1728). Om än i synnerhet det förra gifvit en nyare
tids granskning anledning till anmärkningar, så är
icke dess mindre visst, att dessa arbeten af en helt
ung man måste för sin tid anses som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
