- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
579-580

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haller ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upptåg och kostligt parodierade tirader, hvilka skulle
slå an på samtiden i samma mån, som originalen voro
bekanta och värderade. Men för efterverlden hafva
onekligen H:s original större intresse. Med Finkel
eller det underjordiska bränvinsbränneriet
(1776)
gaf han i alla händelser ett uppslag till burlesk
komedi, hvilket kunnat blifva af betydelse för den
svenska dramatikens vidare utveckling, om ej hans
egen alstring stannat och hela genren med denna. Det
är ett slags fantastiskt begabbande af superiet hos
medelklassen, men på samma gång ett intrigstycke med
en något uttänjd handling och tämligen rått tillyxade
karakterer. Finkels parentationsakt (1777), en fars i
gammal stil, och Bousaronerne, eller det skal någon
ordsak ha
(1778; efterspel till "Skeppar Rolf),
en något lösmynt skildring af medelklassens lif på
landet, sluta sig i hufvudsak till samma riktning som
det nyssnämnda stycket. – H:s dramatiska diktareskap
var dock icke inskränkt endast till burlesken, om
man än med Thorild kan medgifva, att han i dramat
"skapat sitt slag, den vilda bacchiska glädjen,
som hos oss har en alldeles egen och original ton,
och hvars Pindarus det är rätt sagdt att Bellman
är". Redan på 1770-talet, sannolikt efter det hans
dramatiska parodi "Casper och Dorotea" blifvit till,
hade han författat tvänne operor, Hero och Leander
samt Echo och Narcissus, af hvilka den senare gått
alldeles förlorad och den förra endast finnes i några
fragment. De prof man känner visa "hur smakfullt
förf. behandlade språket, hvilket fint öra för dess
välljud han egde, och huru väl han förstod att skrifva
för musik". Äfven tonen i det hela är full af behag
och känsla, ett bestämdt intyg på att H:s begåfning
var mångsidigare än man förut velat föreställa
sig. Detta ådagalägges dessutom ännu kraftigare af
hans berömda divertissement Tillfälle gör tjufven
(1783), en intagande, frisk och lefvande tafla ur det
svenska folklifvet. Som bekant, uppgals G. M. Armfelt
för styckets författare, emedan det tillkom på
beställning af honom och skrefs för uppförande på
hofvet. Fullgiltiga inre och yttre vittnesbörd, bland
de senare flere samtidas bestämda uppgifter, sätta
emellertid H:s författareskap utom all fråga. Utom
ett satiriserande stycke, kalladt La désertrice
eller rymmerskan
(1786), ett tillfällighetsskämt
i dialogform med den utmärkta skådespelerskan m:me
Hus’ misslyckade rymningsförsök, hvilken pamflett på
konungens önskan indrogs, skref H. efter denna tid
ej något dramatiskt arbete. Troligen kände skalden
sjelf sin alstringsgåfva minskas, eller lockades
hans håg starkare af andra ämnen. – H:s egna skrifter
lemna svar på frågan åt hvilket håll han från denna
tid företrädesvis riktade sin verksamhet. Det var
ordensväsendet, det i egendomliga, dels allvarliga,
dels skämtsamma former ordnade umgängeslifvet bland
liktänkande vänner, hvilket fullkomligt lade beslag på
honom. Redan 1777 hade han offentliggjort ett tal i
"Augusti samhälle", äfven kalladt Augustibröderna;
följande år höll han å källaren Kejsarkronan sin
mycket omtalade, först i senare

tid tryckta parentation öfver Gottfried Sackenhielm,
hvilket tal anses hafva gifvit uppslag till eller
åtminstone varit bland de första lifstecknen inom
sällskapet "Par Bricole". Och slutligen träffa
vi honom som stiftare af och själen i samfundet
"Grekerne", der han 1782 höll ett sorgetal öfver
Lovisa Ulrika. Mellan sysslorna i dessa samfund och
det angenäma umgänge, som äfven utanför dem kunde
erbjudas under denna sällskapslifvets blomstringstid,
delades nu H:s båda sista årtionden. I synnerhet var
det, enligt samtidas berättelse, åt "Grekerne", med
deras halft mystiska, halft vittra yrken, som skalden
egnade sig. Att för öfrigt denna mystik mer lutade åt
den glada, bacchanaliska sidan än åt den allvarliga,
kan man sluta sig till redan af H:s skaplynne. Under
sin senare tid utgaf H. ett par åminnelsetal
i Augusti-orden samt det parodiska Sorgetal då
gudinnan Coffea flyktade ur Svea land
(1794), en
drift med förmyndareregeringens kaffeförbud. Efter
Bellmans död (1795) kallades H. till sällskapet
Par Bricoles ordensskald. Vedermälen af hans
författareverksamhet förvaras, ännu outgifna, i denna
ordens arkiv. H. afled i Stockholm d. 23 April 1800.

En samling af H:s Skrifter utgafs 1820 af
J. M. Stjernstolpe, hvilken upplaga omtrycktes
1837–38. Hans Samlade skrifter, redigerade af
P. Hanselli, utkommo i två delar 1853. Ingendera
upplagan är tillfredsställande, hvad fullständighet
och redaktion vidkommer. H:s byst, modellerad af
A. U. Åberg för "Grekernes" räkning, förvaras
nu i nationalmuseets skulpturafdelning. –
Hans lif och skaldeverksamhet hafva skildrats
af Atterbom i "Svenska siare och skalder"
(1841–55; del. VI), Fr. af Wannqvist i
"Matrikel öfver sällskapet P. B." (1867–68)
samt C. Eichhorn i "Nya svenska studier" (1881).
-rn.

4. Hallman, Gustaf Hieronymus, miniatyrmålare, sonson
till H. 2, född i Upland 1800, gick den militära
banan, men blef tillika elev vid målareakademien,
der han under sin svåger Gillberg utvecklade sig till
en ganska skicklig porträttör i miniatyr. Särskildt
berömmes af samtida hans kolorit för friskhet och
natursanning. H. befordrades slutligen till öfverste
och afled d. 29 Jan. 1865. -rn.

Hallman, Magnus, porträttmålare, föddes 1745 i
Regna (Östergötland), blef student i Upsala 1765,
inskrefs der som "ämnessven" vid Vetenskaps-societeten
och egnade sig sedermera åt måleriet, hvilket han
hufvudsakligen utöfvade i sin födelseprovins medelst
"konterfejande" af prester, lärde m. fl. Han
skall äfven hafva varit musiker. I Upsala och
Linköping förvaras de flesta arbeten af hans
tämligen medelmåttiga pensel. Han lefde ännu 1796.
-rn.

Hallmästare. Se Hallstämpling.

Hallon, Rubus Idaeus L., bot., är den i Sverige
allmännaste arten af det i hög grad formrika slägtet
Rubus, med plattadt, regelbundet, femflikadt
blomfoder, utan ytterfoder, roslik blomkrona,
talrika ståndare, fria och fästa på blomfodret
(kl. Icosandria L.), samt många pistiller med
stift, utgående straxt nedom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:25:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free