Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hallonskalbagge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa mål upphörde genom K. F. d. 17 April 1828 och
öfverflyttades på hofrätterna, hvarefter hallrätterna
upphäfdes genom K. F. d. 25 Febr. 1846. De mål,
som tillhört dem, öfvertogos af magistraterna,
till dess Fabriks- och handtverksordningen d. 22
Dec. 1846, genom den nya ordning denna införde för
manufaktur- och fabriksrörelsen, vållade att de forna
hallrätternas befattning helt och hållet förföll,
med undantag af deras befattning med inteckning af
förlag åt manufakturister och fabrikanter, hvilken
sålunda fortfarande omhänderhades af magistraterna.
Th. R.
Hallsberg. 1. Socken i Nerike, Örebro län,
Kumla härad. Arealen 11,179 har. 2,740
innev. (1880). H. utgör ett regalt pastorat af
3:dje kl., Strengnäs stift, Kumla kontrakt. –
2. Jernvägsstation i ofvannämnda socken, å vestra
stambanan, 199 km. från Stockholm, 259 km. från
Göteborg. Från denna station utgår ock linier till
Örebro (25 km.) och till Mjölby å östra stambanan (96
km.). Genom detta sitt läge har H. från sin uppkomst,
1862, framkallat omkring sig en betydande verksamhet
i flere riktningar samt öfverträffar äfven i byggnader
och folkmängd flere af Sveriges mindre städer.
Hallsjö, förr en socken i Kronobergs län, Sunnerbo
härad, som nu är till alla delar förenad med Dörarp,
Vexiö stift, Sunnerbo kontrakt. Arealen för Dörarp
med Hallsjö är 6,774 har.
Hallstahammar, bruks- och landtegendom i Svedvi
socken, Vestmanlands län, vid Kolbäcksån och
Strömsholms kanal, 5 km. från Kolbäcks
jernvägsstation. Vid bruket, som disponerar och använder
som drifkraft betydliga vattenfall af tillsammans
39,2 m. höjd, finnas 1 grof- och finjernsvalsverk,
1 plåtvalsverk, 4 smälthärdar samt tegelbruk. Årliga
tillverkningen är omkr. 4,25 mill. kg. stångjern
och knippjern samt omkr. 600,000 kg. jernplåt,
förnämligast rakplåt. Landtbruket är relativt
obetydligt. Bruket eges af Hallstahammars aktiebolag,
stadfäst d. 29 Nov. 1872. Vid H. har ett annat bolag,
Bultfabriksaktiebolaget, verkstäder för tillverkning
af skarfbult, rälsspik, nitnaglar, skrufvar och
muttrar m. m. Detta bolag arrenderar vattenkraft
af det förra bolaget samt utöfvar stor verksamhet.
Th. N-m.
Hallstatt, köping i Öfre Österrike, i det
s. k. Salzkammergut, vid vestra stranden af
Hallstattsjön. Omkr. 2,000 innev. H. är bekant
genom sitt saltbergverk och sin salin, som årligen
producerar öfver 5 mill. kg. salt.
Hallsten, Alexander Gustaf Julius, finsk skolman,
född i Vasa d. 26 Nov. 1819, blef student 1835
och filosofie magister 1840. 1852 nämndes H. till
rektor vid Tavastehus skola och transporterades
1856 till samma befattning vid Vasa skola samt
qvarstod vid denna befattning till 1874, då han till
följd af skolväsendets omreglering blef ställd på
indragningsstat. Död i Vasa d. 7 Sept. 1879. Genom
sina läroböcker i historia och geografi, hvilka
utkommit i en mängd upplagor, har H. utöfvat ett stort
inflytande på den finska skolundervisningen. Särskildt
är hans Lärobok i Finlands historia och
geografi (5:te uppl. 1874) af värde. Vid landtdagarna
1872 och 1877 var H. representant för skollärarna i
Åbo stift.
Hallsten Stenkilsson, samkonung med sin yngre
broder Inge, var vid sin fader konung Stenkil
Ragnvaldssons död (omkr. 1066) för ung att göra
anspråk på tronen. Enligt en samtida berättelse
skall hån efter en tids förlopp blifvit konung, men
inom kort förjagats. Omkring 13 år skola derefter
hafva förflutit, innan han och hans broder blefvo
erkände såsom konungar. Om H. heter det i den gamla
konungalängden, att han var "hofsam och godlynt; de
mål, som drogos inför honom, bättrade han, och derför
vardt Sverige sämre genom hans frånfälle". Han afled
troligen före Inge (d. omkr. 1110).
Hallström, Ivar Kristian, tonsättare, föddes d. 5
Juni 1826 i Stockholm, der han erhöll undervisning
i pianospel af professor Passy och en tysk pianist
Stein. Samtidigt idkade han äfven andra studier och
tog 1844 studentexamen samt 1849 hofrättsexamen. I
Upsala kom han i nära beröring med prins Gustaf och
deltog i dennes musikaliska öfningar. Efter denne
furstes död kallades han (1853) till bibliotekarie hos
prins Oskar. Vid samma tid beslöt han att öfvergifva
ämbetsmannabanan och egna sig uteslutande åt musik,
hvadan han 1853 bosatte sig i hufvudstaden såsom
pianolärare samt började utgifva sånghäften, hvilka
vunno popularitet och fördelaktigt bedömdes af
kritiken. 1861–72 förestod han det musikinstitut,
som förut innehafts af A. F. Lindblad. 1881 blef
han instruktör för sångscenen vid Stora teatern. –
H. röjer såsom tonsättare väl icke någon egentlig
genialitet, och äfven hans musikaliska lärdom är
begränsad (nämligen i fråga om instrumentationen);
men i ersättning derför eger hans musik ett lätt
svärmiskt, melodiskt behag och en formens klarhet
och elegans, hvilka egenskaper, utan att alldeles
undantränga det tunga nordiska vemodsdraget, likväl
snarast påminner om ett med det franska beslägtadt
skaplynne. Af alla dessa skäl lyckas H. bäst dels
i enkla visor vid pianot – hvilket instrument han
fullkomligt beherskar –, dels i operetter, sådana
som Den förtrollade katten (1869), Mjölnarvargen
(1871) och Silfverringen (1880). Det är emellertid
ej dessa, som gjort hans egentliga berömmelse,
utan den omständigheten att han är den förste, som
med någon sanning kan sägas hafva skapat en svensk
nationalopera. Hertig Magnus och sjöjungfrun (1867)
är den första verkliga opera med både svenskt ämne
och svensk musikalisk grundfärg, och H:s hufvudarbete,
Den bergtagna (1874), är med alla sina longörer och
sin vacklande stil ostridigt det hittills förnämsta
svenska arbetet i denna riktning. Denna opera utmärker
sig i synnerhet för ett lyckligt stämnings- och
situationsmåleri, såsom i första aktens exposition,
andra aktens julsång, fjerde aktens spinnvisa och
dramatiska ensemble samt folkvisans lyckade användning
i den femte akten. "Den bergtagna" har äfven gått
öfver scenen i Köpenhamn, München och Hamburg. Ej
fullt på samma höjd står Vikingarna (1877); svagare
äro de i förening med C. Nordqvist komponerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
