Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återfinnandet af Gustaf II Adolfs lik på slagfältet vid
Lützen, öfver Gustaf Adolfs och Axel Oxenstiernas
möte i lägret vid Nürnberg m. m. 1840 blef han
ledamot och 1848 hedersledamot af Akademien för de
fria konsterna. Död å Boo i Nerike, d. 5 Juni 1871.
8. Hamilton, Henning Ludvig Hugo, grefve, son af
H. 6, statsman, skriftställare, föddes i Stockholm
d. 16 Jan. 1814, blef 1828 student i Upsala,
1829 underlöjtnant vid Svea artilleriregemente
och 1831, efter aflagd kansliexamen, antagen till
e. o. kanslist i Handels- och finansexpeditionen. Han
tjenstgjorde emellertid hufvudsakligen vid regementet,
vid hvilket han 1835 utnämndes till löjtnant, men
från hvilket han 1836 tog afsked, med rättighet att
såsom lönlös i regementet qvarstå. 1837 tjenstgjorde
han såsom lärare i topografi och fortifikation
vid krigsakademien, var 1837–43 lärare i taktik
och reglementen vid den i Stockholm inrättade
läroanstalten för linieofficerare samt erhöll 1839
transport som löjtnant till Topografiska kåren,
der han 1845 befordrades till kapten. Under tiden
tjenstgjorde han såsom kammarherre först hos
kronprinsessan Josefina (1841–43), sedermera hos
prinsarna Karl och Gustaf, under hvilkas vistelse
vid Upsala universitet (1844–45) han i sjelfva
verket var deras guvernör. 1847 utnämndes H. till
major i armén och stabschef vid Lifgardesbrigaden
(hvilken senare befattning han innehade till 1852)
samt förordnades 1848, efter landtmarskalken grefve
G. A. Sparres utnämning till justitiestatsminister,
till landtmarskalk för den återstående delen
af riksdagen. Han hade dessförinnan deltagit
i det politiska lifvet såsom ordförande i
bevillningsutskottet (1840 och 1847), såsom ledamot i
statsutskottet (1844) och i den af K. M:t nedsatta,
s. k. representationskomitén (1846–47). 1850
utnämndes H. till öfverstelöjtnant i armén och blef
1851 tillförordnad samt 1852 utnämnd till landshöfding
i Östergötlands län. Vid riksdagarna 1853–54 och
1856–58 var H. åter landtmarskalk. 1858 kallades
han till konsultativt statsråd och var 1859–60
chef för ecklesiastikdepartementet samt 1861–64
envoyé extraordinaire et mistre plènipotentiaire
i Köpenhamn. Under de för Danmark så betydelsefulla
åren 1863–64 lade han i dagen de varmaste sympatier
för det kämpande broderlandet och då, efter Fredrik
VII:s död, underhandlingarna om en närmare anslutning
mellan Sverige-Norge och Danmark afbrötos, lemnade han
sin ministerpost och qvarstod derefter såsom envoyé
i disponibilitet till 1879, då han erhöll afsked med
pension. – H:s långa ledighet från statstjenst har
icke varit en hvila från arbete. Det är förvånansvärdt
huru han, med sin långt ifrån starka helsa, kunnat
utföra alla de olikartade uppdrag, till hvilka
det allmänna förtroendet till hans karakter och
skicklighet kallat honom. 1866 valdes han till en af
fullmäktige i riksgäldskontoret, hvilkas ordförande
han var 1867–72; 1867–81 var han ledamot af riksdagens
första kammare och 1877 denna kammares talman; 1868,
1873 och 1878 medlem af kyrkomötet, 1868 och 1873
ordförande i kyrkolagsutskottet, 1869, 1872 och 1875
ordförande vid adelsmötet samt 1876–81 i
riddarhusdirektionen. 1872 blef han, efter föregångna
val, kansler för universiteten i Upsala och Lund. Han
har beklädt platsen såsom ordförande i komitén för
granskning af planerna för rikets fästningsbyggnader
(1867), i komitén för ombesörjande af en revision af
1686 års kyrkolag (1869–73), i komitén för revision
af stadgar för rikets allmänna läroverk (1872),
i direktionen för allmänna brandförsäkringsverket
för byggnader å landet (1870–81), i direktionen öfver
Göta kanalverk (1858–62 och 1873–81) samt i Allmänna
hypoteksbanken (1875–81). Vid ärkebiskopsvalet
1870 och vid flere biskopsval tillföllo honom
röster. H. har varit medlem af de flesta svenska lärda
och vittra samfund samt en mängd utländska. 1839–43
var han sekreterare i Krigsvetenskaps-akademien,
och till ledamot af Svenska akademien valdes han
(i ledigheten efter frih. C. D. Skogman) 1856
samt tjenstgjorde såsom denna akademis sekreterare
1874–81. År 1868 blef han hedersdoktor i filosofiska
fakulteten vid Lunds och 1879 i juridiska fakulteten
vid Köpenhamns universitet. – Det område, på hvilket
H:s förmåga har gjort sig på det mest glänsande sätt
gällande, har varit det politiska, särskildt det
parlamentariska. Hans parlamentariska vältalighet
har varit snarare af det fina slaget än af det
starka och djupa: hon utmärker sig genom qvickhet
och fyndighet och har framträdt såsom genomandad
af en sann ridderlighet och väl förtrogen med den
klingande frasens makt. Till sin politiska karakter
har H. varit aristokratisk, konservativ och konungsk,
men derför för ingen del afgjordt regeringsvänlig. Han
har tvärtom ofta uppträdt i bestämd opposition mot
just den ministèr – den De Geer-Gripenstedtska –
af hvilken han sjelf en gång var medlem. Så
t. ex. stod han vid riksdagen 1865 i främsta ledet
bland representationsreformens motståndare. Förnämsta
orsaken till hans opposition torde böra sökas i
regeringens hållning i danska frågan, genom hvilken de
löften, som han i egenskap af svensk-norsk minister å
dess vägnar gifvit, förblefvo ouppfyllda. För öfrigt
har med fullt fog anmärkts, att H. inom politiken
snarare varit den negativa kritikens än initiativets
man, och att han derför ej lyckats fästa sitt namn
vid lösningen af någon enda vigtig samhällsfråga.
Vid sidan af sin offentliga verksamhet
har H. utvecklat en mångsidig literär och
utgifvit bl. a. Bibliothek för krigshistoria
och krigskonst (1837–39, de två första delarna
tills. med O. Pettersén), Tankar rörande
militärundervisningen (1842), Afhandling om krigsmaktens
och krigskonstens tillstånd i Sverige under konung
Gustaf II Adolfs regering (1846; prisbelönt med
Vitt. hist. o. ant. akad:s stora guldmedalj 1839),
Kriget i Tyskland år 1866 (1869), Några betraktelser
i anledning af kriget mellan Frankrike och Tyskland
1870 (1871) samt Frankrike och Tyskland åren 1866-74
(1877). För öfrigt har han, utom åtskilliga anonyma
skrifter af religiöst och politiskt innehåll samt
tidningsuppsatser, skrifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
