Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt / 631-632 (1883) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hammare ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hammare. 1. Mek., ett allmänt begagnadt verktyg,
som nyttjas dels till att åstadkomma starka slag,
dels till att bibringa smidbara metaller en annan
form än de förut hafva. Utom de små vanliga, för
alla bekanta handhamrarna och de dermed analoga
något större släggorna användas äfven större hamrar,
som drifvas med vatten- eller ångkraft, och hvilkas
ändamål är att uträcka jern eller andra metaller till
finare dimensioner, hopslå vällande jernstycken samt
bibringa dem hvarjehanda olika former. Af hamrar, som
drifvas för vattenkraft, finnas mångfaldiga storlekar
från de små spikhamrar na, af 5 à 6 kgs vigt, till
de kolossala gjutna pjeser. s. k. mumblingshamrar,
som användas till hopslagning af smältor (jfr
Härdsmide) och smidning af grofva axlar, samt de
deremellan liggande manufaktur- l. knipphamrarna och
stångjernshamrarna. – Alla vattenhamrar öfverensstämma
så till vida i konstruktion, att de bestå af tre
hufvudsakliga delar, nämligen sjelfva hammarblocket,
skaftet och hylsten (se d. o.), eller axeln, som
omsluter den nedre delen af skaftet, och omkring
hvilken rörelsen sker. På de stora mumblingshamrarna
äro vanligen alla dessa tre delar gjutna i ett
stycke; på de mindre hamrarna åter är skaftet af
trä, hammaren och hylsten deremot af jern eller
stål. – Till hamrarna höra dessutom såsom nödvändiga
tillbehör: ett städ, på hvilket slaget verkar, en
stadig hammarställning (se d. o.), uti hvilken hylsten
är fäst, en lyftarmring, hvarigenom hammarens lyftning
åstadkommes, samt en tillställning för att reglera
höjden af denna lyftning l. den s. k. resten. –


Mumblingshammare.

Sjelfva hammarblocket består af tre delar: nacken,
eller den öfversta delen, ögat, eller det hål,
hvaruti skaftet instickes och fastkilas, samt
penet, eller den nedersta delen, genom hvilken slaget
öfverföres till det på städet liggande stycket. Då
penet naturligtvis är den del af


Stångjernshammare.

hammaren, som är mest utsatt för nötning, brukar man
ofta göra det löst, så att det efter förnötning lätt
kan utbytas mot ett annat. –

Vattenhamrarna indelas efter det sätt, hvarpå
lyftningen sker, uti noshammare (T. stirnhammer),
der lyftningen sker i främre änden af skaftet framför
hammaren, skafthammare, som lyftas under skaftet
bakom hammaren, och stjerthammare (T. schwanzhammer),
vid


Stjerthammare.

hvilka lyftningen åstadkommes derigenom att den
bakre änden af skaftet bakom hylsten tryckes nedåt.
Lyftningen under nosen begagnas mest för de stora
mumblingshamrarna; i anseende till dessas stora
tyngd behöfves vid dem vanligen ingen särskild
tillställning för att reglera restens höjd. De vanliga
stångjernshamrarna äro skafthammare; resten regleras
vid dem genom en s. k. tryckare (jfr Hammarställning),
eller ett elastisk trästycke, mot hvilket hammarens
nacke vid lyftningen slår an, och som äfven genom
sin fjädring ökar slagets styrka. Vid stjerthammare,
eller de små, hastigt gående hammare, som begagnas
till manufaktur- och spiksmide, regleras resten
genom en s. k. genhammare, eller en liten vid
skaftets bakre ände anbragt hammare, hvars mot
penet svarande del är formad till en spets. Då
brusken i lyftarmringen (se nedan) genom anslag mot
genhammarens nacke nedtryckt denna, träffar penet
en underlagd jernhäll, kallad genhammarhällen,
hvarigenom på samma gång resten regleras och
slagets styrka ökas. – Lyftningen vid vattenhamrarna
sker genom en på hjulstocken (se d. o.) fastsatt,
s. k. lyftarmring (jfr Hammarställning), eller en
ring af tackjern, försedd med ett erforderligt antal
utstående kuggar, eller s. k. bruskar (se d. o.),
för att lyfta hammaren så ofta som erfordras. Resten
varierar vid olika hammare högst betydligt ända
från något tiotal cm. vid spikhamrarna upp till
öfver 60 cm. vid stångjernshamrarna. Hastigheten
är naturligtvis äfven mycket olika; sålunda bör
denna vid en i full gång varande stångjernshammare
uppgå till omkring 100 slag i minuten, hos en
spikhammare till minst 300 slag och hos manufaktur-
eller s. k. knipphammare (se d. o.) allt efter olika,
storlek varierande mellan dessa båda ytterligheter. –
Ett annat slag af hammare äro ånghamrarna, vid hvilka
ånga användes såsom drifkraft. Såsom af fig. synes,
är vid dessa hammarblocket, a, rörligt i vertikal
riktning mellan ett par slider samt med en jernstång,
den s. k. pistonstången, c, förenad med pistonkannan i
den rätt ofvanför sittande ångcylindern, b. Lyftningen
åstadkommes derigenom att ånga insläppes i cylindern
under pistonkannan, som derigenom drifves uppåt,
medförande hammarblocket i höjden; vid ångans
utsläppning ur cylindern nedfaller hammaren af sin
egen tyngd. Vid en del ånghammare ökar man dessutom
slagets styrka genom att vid nedgåendet insläppa ånga
i cylindern ofvanför pistonkannan och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>