Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hammare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehåll. De nya rörelserna i Upsala, der
Auroraförbundet 1807 stiftats, och en afgjord
anslutning till den tyska nyromantiken allt mer
framträdde, hade naturligtvis ej undgått H., som ännu
med många band var fäst vid universitetet. Intresserad
för dessa sträfvanden, men till följd af större
mogenhet och naturligt kritiskt sinne utrustad med en
vidsträcktare blick och en skarpare granskningsförmåga
än de unga, omfattade nu H. med brinnande nit
och en flit af ovanligt slag de nya idéerna. Med
dessa följde oundgängligen en opposition mot
den gustavianska skolan i vitterhet och estetik,
hvilken först och kraftigast gaf sig luft just
i H:s verksamhet. Två skrifter af honom öppna,
kan man säga, det nya literära tidehvarfvet, hvars
grundval utgjordes af den nyvunna tryckfriheten. Han
utgaf nämligen 1810 Öfversigt af poesiens historia af
Fr. Ast, ett försök att från den nya tyska synpunkten
sprida ljus öfver ämnet, samt Kritiska bref rörande
canc. rådet C. G. af Leopolds samlade skrifter,
ett arbete, som gaf den egentliga signalen till
de ungas angrepp mot den gustavianska vitterheten,
om än skärmytslingen redan begynt i "Polyfem", den
bekanta, af Askelöf utgifna skämttidningen. I detta
polemiska organ var H. en flitig medarbetare. Bland
annat var det säkerligen han, som under pseudonymen
"Nils Nyberg" väckte uppseende genom sina käcka,
delvis ganska qvicka utfall mot en del af de samtida
skriftställarna inom det äldre lägret. Att H. dock
egde fullt medvetande om att en ensidigt kritisk
verksamhet ej vore nog för att rödja det gamla
ur vägen, visade han dels genom utgifvandet af
tidskrifterna "Läsning i hvarjehanda" (1810) och
"Lyceum" (1810–11), den senare i förening med Höijer,
Berzelius och Agardh, dels genom åtskilliga egna
vitterhetsarbeten, Kärleksqväden (1811), Prins Gustaf,
tragedi (1812), Poetiska studier (1813) samt bidrag
till "Phosphoros", "Poetisk kalender" o. s. v. Dessa
försök, som visserligen framträdde utan stora anspråk,
lyckades dock ej vinna annan uppmärksamhet än som
egnades dem i mindre välvillig afsigt. H:s vittra
bana lyktades med dem, om vi blott undantaga några
smärre noveller, Sju timmar på Fittja (1821). –
Deremot öppnades ett vidsträckt fält för hans
förmåga som granskare och kritisk estetiker, då hans
Upsalavänner 1813 uppsatte "Svensk literaturtidning",
i hvars alla årgångar (1813–24) H. var en flitig
medarbetare. Särskildt förtjenar omnämnas, att
han egentligen var den förste, som begynte egna
en allvarligare, från en allmän estetisk grundval
utgående granskning åt den inhemska konsten, hennes
idkare och alster, hvarigenom han i ej oväsentlig
mån framkallade ett lifligare intresse och ett
mångsidigare meningsutbyte på detta område. Samtidigt
sökte han genom en följd af föreläsningar öfver de
bildande konsternas historia (hållna 1815, utgifna
1817) att verka för den allmänna bildningens höjande i
detta hänseende. Hans mångsidiga beläsenhet och alltid
lifliga håg att göra sina studier gagnande för en
större allmänhet funno flere andra tillfällen att göra
sig gällande; till en del tvangs han ock genom
ekonomiska förluster att söka ökade inkomster på
författarebanan. Så tillkommo, för att blott
nämna några af hans skrifter under den följande
tiden : Första grunderna af grekiska språkläran
(1818), det af Tegnér så illa åtgångna arbetet,
Svenska vitterheten (1818–19), hvilket i sin nya,
af Sondén ypperligt bearbetade upplaga blifvit H:s
förnämsta och varaktigaste minnesvård, Svenska
folksagor (1819) tillsammans med J. Imnelius,
Beskrifning öfver Rosersberg (1821), Historiska
anteckningar rörande fortgången och utvecklingen af
det philoosphiska studium i Sverige (1821) m. fl. Ej
häller den polemiska verksamheten hvilade under
denna i öfrigt så verksamma tid. Bland alstren i
detta hänseende må nämnas det häftiga anfallet på
Wallmark, Allmänna journalistens hederskrans (1819),
den lilla ganska underhållande skriften Stridsfrågan
i vår litteratur (s. å.) samt Markalls sömnlösa
nätter, hvars "första natt" (1820) utgjorde en af
H. ursprungligen för "Polyfem" författad parodisk
hjeltedikt, sedan för det nya ändamålet omarbetad
af Atterbom, Sondén m. fl. (den s. k. "komitén
för M. s. n."). Mot slutet af sin lefnad egnade
sig H., utom åt tidningsuppsatser, mestadels åt
filosofiska studier. I detta hänseende böra nämnas
hans Grunddragen af philosophiens historia, af hvilken
fyra band medhunnos (1825–27), och en Lärobok
i logik (1827). Vi hafva ännu att särskildt märka
H:s flit som bokkännare, bibliograf och utgifvare,
i hvilket fack han äfven lemnat åtskilliga prof
af delvis ej obetydligt värde. Dit höra Svenska
boktryckningshistorien (1810), Förteckning på de
i Sverige utkomna schole- och undervisningsböcker
(1817), ännu ensam i sitt slag, Repertorium
för svenska bokhandeln (1823), hans upplagor
af Stjernhjelm (1818) och Stagnelius (1824–26)
m. m. Slutligen bör ej häller förbigås, att H. var en
af de ifrigaste deltagarne i fejden mot Grevesmöhlen
1815. År 1882 började utgifvas ett urval af H:s
humoristiska och poetiska skrifter. – H:s lefnadsöden
äro af jämförelsevis obetydlig vigt för kunskapen om
honom. Han blef 1809 andre och 1811 förste amanuens
i k. biblioteket, promoverades 1812 till fil. mag.,
nämndes till notarie i boktryckerisocieteten samt
erhöll 1826 titel af k. bibliotekarie. Hans enskilda
lif som make och familjefader var lyckligt, ehuru
slutet af hans lefnad något förmörkades af ekonomiska
bekymmer, hufvudsakligen åsamkade genom köpet och
försäljningen af ett mindre tryckeri. H. afled i
Stockholm d. 15 Okt. 1827.
Såsom författare har H. onekligen betydande
förtjenster, men också ganska stora fel och
svagheter. Med mångsidiga studier förenade han ett
ovanligt lyckligt minne, på hvilket han dock alltför
mycket litade. Han hade, "alltför begärlig att hastigt
insamla kunskapernas resultat, nog flyktigt gjort sig
bekant med deras element", hvilket menligt inverkade
på hans forskning och hans omdöme. En ovanlig
stridsfärdighet och nitälskan för den sak han dref
förenades ofta hos honom med oförmåga att uppfatta
äfven enkla sanningar och än större otymplighet i
att uttala sina omdömen. Såsom stilist är H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
