Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handelsflottans pensionsanstalt, en för Sverige egendomlig institution - Handelsfördrag, polit. ekon., särskilda öfverenskommelser stater emellan med hänsyn till deras handelsförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klassens pension erfordras att hafva aflagt
sjökaptensexamen af andra eller styrmansexamen af
1:sta klassen och hafva fört fartyg till utrikes
ort eller på grund af styrmansbref hafva fört fartyg
i fart bortom Skagen och Lindesnäs. För erhållande
af pension i första klassen måste man hafva aflagt
sjöofficersexamen eller sjökaptensexamen af 1:sta
klassen och hafva såsom befälhafvare fört fartyg
utrikes. – Antalet pensionstagare är (1882) 173 i
första, 160 andra, 205 i tredje och 388 i fjerde klassen,
med en årlig pensioneringssumma af 90,660
kronor. Anstalten började utbetala pensioner först
1869; de till denna tid från 1864 influtna medel,
24,000 kr. årligen, användes till att bilda
den s. k. Förvaltningskostnadsfonden, f. n. på
162,266 kr., från hvilken årligen – en följd
af de små administrationskostnaderna – bidrag
till pensionsfonden kunna lemnas. Anstaltens
ordinarie årliga anslag äro 1) 24,000 kr.,
som direkt utbetalas af tullmedlen och motsvara
den s. k. föringen l. utrikes ifrån kommande
skeppsbesättningars rättighet till ersättning från
tullmedlen för mistningen af deras gamla privilegium
att tullfritt införa varor till ett visst belopp, 2)
25,000 kr. i bidrag från Handels- och sjöfartsfonden
och 3) 25,000 kr. af allmänna medel Beloppet af
ersättningen för föringen bestämdes 1864 till 24,000
kr., men derjämte stadgades, att det skulle ökas med
1,000 kr. för hvarje fullt 5,000-tal utöfver 120,000
läster, hvarmed lästetalet å till utrikes sjöfart
begagnade fartyg kunde komma att tillväxa. 1882
utgjorde tillägget, beräknadt efter uppgifter för år
1880, 24,000 kr., eller lika mycket som ursprungliga
ersättningsbeloppet, hvadan ordinarie statsbidraget
utgjort 98,000 kr. Anslaget till anstalten är
uppfördt på 7:de hufvudtiteln med ett förslagsanslag
på 78,000 kr. – De ordinarie pensionsrummen bestämdes
till 100 i de tre första klasserna och 600 i fjerde
klassen. Under årens lopp har pensionsfondens tillväxt
möjliggjort inrättande af ytterligare 23 ordinarie rum
i hvardera af de tre första klasserna och 138 i fjerde
klassen. Pensionsfonden uppgår f. n. (1882) till
550,800 kr. Som af fjerde klassens 738 pensionsrum
endast 388 äro upptagna, hafva medel från fjerde
klassen användts till pensionering af till pension i
de 3 första klasserna berättigade. Anstalten förvaltas
af en direktion (ordförande och 2 ledamöter), tillsatt
af K. M:t. J. E. D.
Handelsfördrag (T. handelsverträge, Fr. traités de
commerce, Eng. treaties of commerce), polit. ekon.,
särskilda öfverenskommelser stater emellan med
hänsyn till deras handelsförhållanden. Redan i
forntiden gjorde sig gällande behofvet af fördrag
mellan särskilda stater, som med hvarandra hade
handelsgemenskap. Kartaginenserna slöto sådana
fördrag såväl med etruskerna som med romarna. Under
medeltiden och början af nyare tiden var det de
italienska köpmansstaterna Venezia och Genua i södern
och Hansan i norden, som företrädesvis förmedlade
handel och varubyte samt för detta ändamål hade behof
att ingå handelsfördrag. De italienska staterna slöto
sådana med
orienten och medelhafslanden, hansestäderna åter med
Ryssland, Sverige, Danmark, Tyskland och England. Så
ingick Sverige under Gustaf I handelsfördrag med
Lybeck, en bland de mäktigaste hansestäderna. Från
15:de årh. blefvo dylika fördrag ganska allmänna
och utgjorde vanligen klausuler i de fredsfördrag,
som tid efter annan slötos de särskilda staterna
emellan. Efter freden i Utrecht 1713 började man mera
allmänt skilja handelsfördragen från de politiska
fördragen. Till en början innefattade dylika fördrag
vanligen uteslutande rättighet för den ena af de
fördragsslutande staterna att med den andra drifva
handel, såsom förhållandet var mellan hansestäderna
och de nordiska rikena. Sedermera omfattade dessa
fördrag rättighet för den ena statens undersåtar att i
den andra staten idka handel, deras rättighet att der
förvärfva egendom, de vilkor, under hvilka de eller
deras rättsinnehafvare kunde till det andra landet
öfverflytta den i det främmande landet förvärfvade
egendomen, de afgifter den ena eller andra statens
undersåter hade att vid varuförsel till den andra
och vid handels idkande derstädes erlägga m. m. Med
afseende på de afgifter, som genom handelsfördragen
bestämdes för handeln särskilda stater emellan, slöto
sig sjöfartsfördragen nära till handelsfördragen,
enär vilkoren i de senare ofta voro beroende på de
förmåner, som sjöfarten, denna vigtiga vehikel för
handeln, visste att betinga sig. Vanligen voro
dessa afgifter beroende af det slags fartyg, på
hvilka varuförseln skedde (se Halffri), och detta
fick allt större betydelse i samma mån som handeln,
ifrån att uteslutande begagna sig af den handlande
nationens egna fartyg, tog en mera kosmopolitisk
karakter genom att för sig använda äfven främmande
nationers fartyg. I vår tid hafva handelsfördragen
såväl som sjöfartsfördragen fått en allt större
betydelse och ett väsentligt inflytande äfven
på landens egna ekonomiska lagstiftning. Numera
finnas dylika fördrag afslutade mellan de flesta
civiliserade nationer samt äfven mellan dessa
å ena sidan och sådana land som Kina och Japan
å den andra. I stället för att handelsfördragen
fordom tillförsäkrade en särskild gynnad nation
uteslutande handelsrätt eller sådan rätt under andra
och större förmåner än andra medtäflande nationer
(differentialtullsystemet), är det numera vanligt,
att åt hvarje fördragsslutande makt tillförsäkras
samma rätt som åt de mest gynnade nationer. Fördragen
grunda sig numera på reciprocitet de fördragsslutande
makterna emellan, så att dessa ömsesidigt förbinda
sig att mot vissa bestämda tullafgifter insläppa de
varor, hvilka i det ena landet företrädesvis utgöra
föremål för export, till det andra, och de medgifva
hvarandras undersåtar fri rätt till handel, utan att
derför pålägga dem högre afgifter än landets egna
handlande. Äfven sjöfartsfördragen hafva utvecklat
sig derhän att de numera allmänt innehålla, att
de fördragsslutande makternas fartyg icke skola i
de respektive landen vara underkastade andra eller
större afgifter än landets egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
