Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handled ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Handske (T. handschuh), en beklädnadspersedel af
skinn till betäckning ej blott af handen och, någon
gång, en del af armen, utan ock af hvarje finger
särskildt. I de skandinaviska språken betecknar
ordet handske endast en handbetäckning af skinn,
under det att en sådan af annat material –
silke, linne, bomull eller ylle – kallas vante;
i andra språk åter har handbetäckningen, oafsedt
det material, hvaraf den tillverkats, ett och samma
namn. Tillverkningen af handskar är föremål för en
särskild näring, handskmakeriet, som icke blott
har stort omfång, utan äfven vunnit stor teknisk
utbildning, hvarjämte beredningen af de finaste
handskskinn hör till läderfabrikationens största
segrar och hemligheter. Man skiljer mellan två
hufvudslag af handskar: sämskskinn s- och glacé-
l. glansskinnshandskar. De förra tillverkas af
sämskadt elg-, hjort-, kalf-, får- eller getskinn
och kunna flere gånger tvättas, utan att förlora
sin färg, de senare hufvudsakligen af getskinn
(de finaste af killingskinn, de mindre fina af
lamskinn, de sämsta af vanligt hvitgarfvadt
fårskinn). Skinnen beredas genom samma medel, som
användas vid hvitgarfning, och färgningen sker till
en del genom särskilda för detta ändamål afsedda
färgerier. Glacéhandskarnas fina glans är ej en
följd af någon särskild bearbetning, utan beror på
skinnets och garfningens beskaffenhet. – Bruket af
handskar är urgammalt. Perserna buro sådana till
skydd mot kölden, hvaremot grekerna brukade dem vid
åtskilligt arbete, särskildt trädgårdsarbete, för
att icke göra händerna illa, samt vid måltiderna,
för att icke bränna fingrarna, som ännu gjorde tjenst
för gaffel. Både hos greker och romare ansågs bruket
af handskar såsom tecken till veklighet, men blef hos
de senare med den asiatiska lyxens inbrytande mycket
allmänt. Hos germanerna voro handskar eller vantar
vanliga redan i 8:de och 9:de årh., och konungar,
adelsmän och prelater buro sådana, utsirade med
broderier eller besatta med klenoder. Riddarnas
handskar voro af läder och räckte upp ett stycke
på armen samt voro ofta på yttersidorna försedda
med jernfjäll. Inom riddareståndet var handskens
kastande ett utmaningstecken, och derifrån härleder
sig talesättet "kasta handsken åt någon", i betydelsen
inleda tvist. En lemning af detta ridderliga bruk,
hvilken ännu för ett par årtionden sedan existerade
i Sverige, var att på en bal kavaljeren markerade sin
plats i anglaisen genom nedläggandet af sin handske,
hvars rubbande upptogs såsom en förolämpning. Först
i 13:de årh. började till fruntimmersdrägten höra
linnevantar, som räckte till armbågen, och detta mode
fortlefde i Sverige ända in på de första årtiondena af
detta sekel, då damerna på baler nyttjade vantar af
primalärft, mycket hårdt manglade, för att glansen
måtte blifva högre. Liksom det under riddaretiden
innebar en stor utmärkelse att en dam skänkte en
kavaljer sin handske, så hafva i vissa landsbygder i
Sverige ända in i senare tider handskar eller vantar,
ofta konstrikt utsydda, utgjort en väsentlig del
af de vid trolofningen fästehjonen emellan brukliga
gåfvor. Äfven vid några andra tillfällen,
t. ex. vid begrafningar, hafva handskar varit
vanliga skänker åt några vissa befattningshafvande.
A. F.
Handspak, krigsv. och sjöv., en mindre häfstång,
som nyttjas vid förefallande behof, såsom vid
baxning af kanoner, s. k. kanonspak, eller till
bråspels och gångspels kringvindande, s. k. spelspak.
R. N.
Handspik, krigsv., en af trä (vanligtvis björk)
förfärdigad stång, som nyttjas vid framföring
och riktning af en fältpjes samt är så formad, att
den, efter kanonens afbröstning, kan hastigt instickas
och fästas i en handspiksögla och handspiksbygel
på lavettens svanskolf. På nyare lavetter har den
vid nedre änden ett beslag, som jämte en horisontal
bult fäster den vid svansskenan, så att den kan
fällas framåt i en klyka på lavetten, när den ej
nyttjas. Samma beslag är äfven försedt med en klack af
stål och stänghake, hvilka ingripa i urtagningar
på svansskenan och fastlåsa vid dess användande
handspiken vid lavetten. H. W. W.
Handsådd, skogsv., af skogsfrö, utföres antingen öfver
hela den för sådd bestämda ytan eller öfver vissa,
från hvarandra mer eller mindre aflägsna delar af
henne. Till följd deraf skiljes emellan bredsådd,
då hela ytan lindrigt uppluckras och besås; rutsådd,
då sådden utföres på vissa smärre, luckrade fläckar,
hvilkas storlek och inbördes afstånd äro beroende
af för handen varande förhållanden; strecksådd, som
skiljer sig från rutsådd derigenom att sådden utföres
i 3–6 cm. breda och 1/2 m. långa ränder eller streck;
gropsådd, hvarvid jorden i såningsfläckarna
luckras till ett djup af O,3 m.; samt sticksådd,
hvarvid endast ett eller några få frön utsättas i
hvarje sätthål. C. G. Hz.
Hand-söl (D. och Eng. handsel, af Isl. hand-sal,
pl. hand-söl, med handslag bekräftadt aftal,
af selja, gifva, bjuda) betecknar numera endast
den första försäljning, som någon gör på dagen
("få hand-söl"). Den första kunden på dagen säges
"gifva handsöl".
Handteckning, öfver hufvud hvarje på fri hand,
d. v. s. ej medelst lineal, passare eller annat
instrument, åstadkommen teckning, särskildt när den
är utförd i konstnärligt syfte, till skilnad från
den för praktiskt eller vetenskapligt ändamål medelst
instrument framställda ritningen (konstruktions-,
perspektiv-, byggnads-, möbel-, maskin-ritning
o. s. v.). Handteckningar utföras med stift, penna
eller pensel på papper (vanligen hvitt, men äfven
grått, brungult, blått) eller pergament. Till det
första slaget höra blyerts- och silfverstift-, kol-
och krit-teckningarna ("à trois crayons": med svart,
röd och hvit krita; "à deux crayons": med svart och
hvit krita). – Pennteckningar framställas i bläck
(uppslammad tusch o. d.) med rör-, fjäder- eller
stålpenna. Pensel nyttjas vid de svartgrå tusch- eller
de bruna sepia- och bister-tecknin-garna, naturligtvis
äfven vid den svaga färgläggning (lavering), som
å en del teckningar plägar förekomma. Oftast äro
dervid konturerna utförda med stift eller penna. De
högsta dagrarna åstadkommas genom s. k. utsparning
af papperets hvita färg, men äfven genom påläggning
af hvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
