Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hanna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moder, som efter långvarig ofruktsamhet födde denne
sin förste son och invigde honom till en Jehovahs
nasir alltifrån barndomen (1 Sam. b. 1 kap.). Henne
tillskrifvas en skön lofsång (1 Sam. b. 2: 1–10),
hvilken dock sannolikt tillhör konungatiden och varit
afsedd att förhärliga någon seger öfver fienden. –
2) Tobias’ hustru af stammen Naftali (Tob. b. 1: 9,
m. fl. ställen). – 3) Raguels hustru (Tob. b. 7:
2, enligt en läsart, som följts i Luthers och den
svenska bibelöfversättn., enligt den vanliga läsarten
Edna). – 4) Fanuels dotter af stammen Asser, enligt
Lukas ev. en profetissa, som jämte Simeon i templet
med tacksägelse till Gud helsade den nyfödde Jesus
såsom den blifvande Messias (Luk. 2: 36).
Hanna. 1. Biflod till March (Morava) i Mähren. –
2. Området kring denna flod, ett mycket bördigt
slättland (omkr. 1,550 qvkm.), bebos af hannakerna,
en tsjechisk folkstam, som anser sig härstamma från
Mährens urinnevånare. De tala en egen dialekt samt
hafva äfven i seder och drägt bevarat åtskilliga
egendomligheter.
Hannaker. Se Hanna 2.
Hannas, socken i Kristianstads län, Ingelstads
härad. Arealen 727 har. 436 innev. (1880). Annex till
Hammenhög, Lunds stift, Ingelstads kontrakt.
Hannas, öfversteprest. Se Annas.
Hannay [hänne], James, engelsk skriftställare,
f. 1827, ingick vid 13 års ålder vid k. flottan, men
tog afsked 1845 för att helt och hållet egna sig åt
literaturen. Utom bidrag till tidskrifter, särskildt
till "Punch", har han skrifvit: Biscuits and grog,
personal reminiscences and sketches by Percival Plug
(1848), A claret cup, further reminiscences and
sketches of Percival Plug (s. å.), Hearts are trumps
(1849), King Dobbs, sketches in ultramarine (s. å.),
romanen Singleton Fontenoy (1850), Sand and shells
(1854), skisser ur sjölifvet, romanen Eustace
Conyers (1855), Essays from the Quarterly Review
(1861), Three hundred years of a Norman house (1867)
samt åtskilliga kritiska och literärhistoriska
arbeten. 1860–64 utgaf han "Edinburgh Courant"
och 1868 utnämndes han till engelsk konsul i
Barcelona. Död 1873.
Hanne, Johann Wilhelm, tysk protestantisk
teolog, f. 1813, blef 1861 professor i teologi
i Greifswald. Bland hans många skrifter märkas:
Bekenntnisse oder drei bücher vom glauben (2:dra
uppl. 1865). Die idee der absoluten persönlichkeit
(1861–62; 2:dra uppl. 1865), Anti-Hengstenberg (1866),
Geist des christenthums (1867), Die christliche
kirche nach ihrer stellung und aufgabe im reiche der
sittlichkeit (1868) och Die kirche im neuen reich
(1871).
Hannibal [hännibäl], stad i nord-amerikanska staten
Missouri, på högra stranden af Mississippi. 11,074
innev. (1880). Liflig handel med trävaror, tobak,
fläsk och mjöl.
Hannibal, namn på flere framstående
karthaginenser. Tre med detta namn deltogo i det
första puniska kriget (264–241 f. Kr.). Framför alla
frejdad är dock
Hannibal, Hamilkar Barkas’ äldste son, Roms
farligaste fiende. Redan såsom 9- à 10-årig gosse
följde han sin fader till Spanien och skall vid
detta tillfälle, såsom sägnen förmäler, svurit en
dyr ed att alltid vara fiende till Rom. Under sin
fader och sedermera under dennes måg Hasdrubal
lärde han krigets konst. Han var utrustad med
öfverlägsna kropps- och själsegenskaper, mäktig af
de största ansträngningar och försakelser, tapper,
slug och rådig samt genom hela sin personlighet i
stånd att herska öfver dem, som kommo i beröring
med honom. Af romarna har han blifvit beskylld
för grymhet och trolöshet, men dessa beskyllningar
sakna fog, så till vida som H. ingalunda var i dessa
hänseenden mera klandervärd än andra härförare. Afund
och nationalhat hafva sökt vanställa hans bild,
men i trots deraf framstår han icke blott som en
af de största fältherrar i historien, utan äfven
som en af forntidens starkaste andar. – H. gjorde
till sitt lifs uppgift att bryta Roms makt. Det
andra puniska kriget, som af honom framkallades,
var också mindre en kamp emellan Rom och Karthago
än emellan Rom och H. Ar 220 f. Kr. sattes H. till
befälhafvare öfver karthaginensiska hären i Spanien
och angrep året derefter Roms bundsförvandt,
staden Saguntum, som efter 8 månader intogs. Rom
fordrade upprättelse i Karthago; den nekades, och då
förklarade Rom krig. H. beslöt att landvägen öfvergå
till Italien. Hans afsigt var att i norra Italien
locka gallerna till att resa sig samt derefter,
under intrycket af de framgångar han hoppades
vinna, förleda Roms bundsförvandter till affall
och sålunda spränga det fast hopfogade italienska
statsförbundet. Planen misslyckades, emedan Rom hade
alltför starkt grundat sitt välde, i synnerhet i
Latium, och emedan H. blef för svagt understödd från
hemlandet för att i längden kunna bryta motståndet
i ett land, der (romerska) fästningar lågo öfverallt
kringspridda. Men man kan ej neka H. det erkännandet
att han gjorde allt hvad i mensklig förmåga stod
att vinna målet. – 218 f. Kr. tågade H. med en
välrustad här öfver Pyrenéerna till Rhône, som han
öfvergick, i trots af gallernas motstånd, samt
tog vägen åt Alperna. Hvar han öfvergick dessa är
omtvistadt. Vanligen antages det hafva skett vid
Lilla S:t Bernhard; lika troligt är dock, att det
skedde vid Mont Cenis. Äfven nämnas Mont Genèvre och
trakten nära Monte Viso. Öfverstigandet var förenadt
med stora svårigheter och kostade H. en god del af
hans här. Efter tåget öfver bergen möttes han af
den romerske konsuln Scipio, som blef slagen vid
Ticinus. Kort derefter vann han en ny seger vid
Trebia, hvilken hade till följd, att gallerna reste
sig. 217 gick han öfver Apenninerna och slog i grund
romarna vid sjön Trasimenus, i Etrurien. Den nye
romerske fältherren, Qvintus Fabius Maximus, följde
en annan taktik än de förre anförarna och undvek alla
fältslag, men bevakade noga H:s rörelser. Denne drog
sig åt söder och vann 216 det afgörande slaget vid
Cannae, i Apulien, der Roms 86,000 man starka här
blef nästan tillintetgjord. Följden af slaget vid
Cannae var södra Italiens, särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
