Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hansen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hansestäder, i allmänhet de städer, som egt rätt
att representeras på hansedagarna (se
Hansedag) och medverka vid deras beslut, stundom äfven
sådana städer, hvilka endast genom andra blifvit
representerade, såvidt de njutit hansans skydd, haft
del i hennes handelsprivilegier och i ersättning
derför på ett eller annat sätt bidragit till
förbundets allmänna syftemål. Antalet hansestäder
i förstnämnda betydelse, som under någon period
varit på hansedagen representerade, stiger till
80 à 90; medräknas åter de öfriga städerna, växer
antalet till omkr. 130. Städer med full hanserätt
hafva varit: Visby, Narva, Reval, Pernau, Riga,
Königsberg, Braunsberg, Elbing, Danzig, Stolpe,
Rügenwalde. Kolberg, Stargard, Stettin, Anclam,
Greifswald, Stralsund. Rostock, Wismar, Lybeck, Kiel,
Lüneburg, Hamburg, Buxtehude, Stade, Bremen, Emden,
Groningen, Bolsward, Hindelopen, Staveren, Hasselt,
Arnhem, Zutfen, Deventer, Zwolle, Kampen, Ellborg,
Harderwijk, Amsterdam, Enkhuizen, Wieringen, Nijmegen,
Utrecht, Dordrecht, Briel, Zierikzee, Middelburg
och Arnenmyden, hvilka alla ligga vid eller ej
långt ifrån hafvet, samt Dorpat, Krakov, Thorn,
Kulm, Breslau, Frankfurt an der Oder, Berlin, Halle,
Aschersleben, Qvedlinburg, Halberstadt, Magdeburg,
Stendal, Salzwedel, Uelsen, Helmstedt, Braunschweig,
Göttingen, Nordheim, Goslar, Hildesheim, Hannover,
Eimbeck, Hameln, Minden, Lemgo, Herford, Osnabrück,
Paderborn, Soest, Dortmund, Münster, Köln, Duisburg,
Wesel, Emmerich och Roermonde, hvilka alla äro belägna
inne i landet. Alla dessa städer hafva dock säkerligen
aldrig på en gång varit aktiva medlemmar i hansan, som
vid tiden för sin högsta blomstring omfattade några
och sjuttio städer. Namnet "hansestede" träffas första
gången 1330 i Anclam, men tyckes hafva varit ännu
tidigare i bruk. Efter hansans upplösning har namnet
gått i arf till Lybeck, Hamburg och Bremen. N. H.
Hans Hansson till Monikkala, finsk partiledare,
hertig Karls ifrige anhängare och befallningsman
i Österbotten 1597–98, var son af Johan Knutsson
till Monikkala (en gård uti Janakkala socken i
Tavastland), hvilken 1582 satt såsom ståthållare
på Koporie slott uti Ingermanland. H. omnämnes
under Johan III:s ryska krig som ryttmästare för en
finsk fana, men 1595 sändes han af hertig Karl att i
enlighet med den samma år i Tevsina afslutade freden
uppgå gränsen mellan Österbotten och Ryssland. 1596
deltog han som bisittare uti den i Stockholm
nedsatta ransakningsnämnden, som egde att pröfva
åtskilliga klagomål, framburna af några deputerade
bönder från särskilda finska landskap, mot den då i
Finland enrådande marsken Klas Fleming, hvars hårda
behandling af allmogen kort derefter framkallade
det blodiga, s. k. klubbekriget. Redan förut hade
emellertid H. ådragit sig Flemings synnerliga
hat och förföljelse. Kort före Flemings död blef
H. af hertigen 1597 förordnad till befälhafvare för
Österbottens mot marsken upproriske bönder. I spetsen
för dessa drog han senare på året ned till Åbo för
att bistå hertigen vid hans belägring af Abohus. Vid
hertigens återresa till
Svrige (Okt. s. å.) erhöll H. förnyad fullmakt på sin
beställning; men han gjorde sig i detta sitt ämbete
af allmogen ej mindre hatad än sjelfve Fleming en
gång varit, hvarför lifliga klagomål förspordes,
och en formlig anhållan frambars att landskapet
måtte från hans befallning varda befriadt. H. greps
slutligen d. 7 Sept. 1598 under natten på Korsholms
gård af några Arvid Stålarms utskickade, hvilka
förde honom fängslad till Åbo, hvarifrån han sedan
öfversändes till Estland. Då konung Sigismund fick
kunskap om hans tillfångatagande, befallde han,
att fången skulle underkastas pinligt förhör samt
derefter afrättas. H. undgick dock denna gång det
hotande ödet genom att föregifva sig kunna meddela
vigtiga hemligheter om hertig Karls planer, ifall
han finge behålla lifvet. Vid hertigens livländska
krigståg år 1600 vardt H. å nyo fri och återkom
till Finland. Snart inlät han sig dock i hemliga
stämplingar till förmån för den afsatte konungen,
hvarför han på Karl IX:s befallning blef fängslad
1604 och afrättad i Stockholm, d. 29 Maj 1605. Hans
hufvud uppsattes på en påle vid Söderport. H. fick
d. 4 Juni 1585 af konung Johan öppet bref att föra det
sköldemärke, som hans fader före "honom fört hafver",
hvilket troligen var samma vapen som ses i H:s sigill
– ett oxhufvud, på snedden nedifrån uppåt genomstunget
af ett svärd. Enligt samtida handlingars vittnesbörd
var H. en person af en synnerligen låg karakter. R. H.
Hans Heiling, enligt den böhmiska sagan en berg- eller
jordande, som älskade en dödlig qvinna och gifte sig
med henne, men, förtärd af svartsjuka, förvandlade
henne och hennes omgifning i klippor ("Hans Heilings
klippor"), hvilka ännu i dag kunna skådas mellan
Karlsbad och Elnbogen. Sagan har gifvit stoff
bl. a. till en opera, med musik af Marschner.
Hanslick, Eduard, tysk musikskriftställare, född i
Prag 1825, erhöll musikundervisning af Tomaschek,
promoverades 1849 till juris doctor, öfvertog 1855
redaktionen af den musikaliska delen af "Presse"
samt blef 1856 privatdocent och 1861 professor i
musikens historia och estetik vid universitetet
i Wien. På verldsutställningarna i Paris 1867
och 1878 samt i Wien 1873 fungerade han såsom
musikalisk juryman. Redan 1848 började han väcka
uppseende med sina kritiker, och småningom har
han vunnit anseende såsom en af de allra förnämsta
musikaliske domare. Ännu större betydelse eger dock
hans epokgörande skrift Vom musikalisch schönen
(1854; 6:te uppl. 1881). Han framhåller i detta
arbete, att musikens ändamål icke är att framställa
och uppväcka känslor, utan att, liksom vid hvarje
annan konst, blott åstadkomma sköna skapelser, der
form och innehåll äro ett. Äfven om H. går för långt i
förnekandet af tonkonstens förmåga att framställa, så
har han dock med ett slag gjort slut på de tidigare
sentimentala fantasierna öfver musikens verkan
och ändamål. Förträffliga äro äfven de följande
skrifterna: Geschichte des konzertwesens in Wien
(1869), Aus dem konzertsaal (1870), Die moderne oper
(1875) och Musikalische stationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
