Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hanstein ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
list lockade Harald Blåtand H. dit, hvarefter denne,
på Håkons anstiftan, blef dräpt af Guldharald,
vid Hals i Limfjorden, omkr. 965. O. A. Ö.
3. H. Grenske, son af Gudröd Björnssön,
lydkonung i Vestfold på 900-talet, uppfostrades
i Grenland (hvaraf tillnamnet Grenske)
och var elfva år gammal, då hans
fader blef dräpt af Gunnhildssönerna.
Då flydde han till Oplandene och derifrån
till Sverige, hvarest han uppehöll sig hos
den mäktige bonden Skoglar-Toste. Om sommaren
låg han i viking. Då Gunnhildssönerna blifvit
fördrifna, följde H. med Harald Blåtand och
Håkon jarl till Norge, hvarest han under dansk
öfverhöghet blef konung öfver Vestfold och
Agder. Han var gift med Gudbrand Kulas
dotter Åsta, hvilken han dock öfvergaf af kärlek
till Sigrid Storråda, Skoglar-Tostes dotter. Då han
förföljde henne med sitt frieri, blef han, på hennes
anstiftan, innebränd. H:s enka, Åsta, födde kort
derefter sonen Olof (den helige) och blef sedermera
gift med Sigurd Syr, konung i Ringerike.
O. A. Ö.
4. H. Hårdråde l. H. Sigurdsson, konung i Norge
1046–66, var son af Sigurd Syr, konung i Ringerike,
och den föregåendes enka, Åsta. Då hans halfbroder,
Olof (den helige), 1030 återvände från Gårdarike,
slöt sig den femtonårige H. till honom med manskap och
utmärkte sig i slaget vid Stiklestad. Då segern der
vek från hans sida, räddade han sig till Gårdarike
samt drog derefter till Konstantinopel, hvarest
han blef anförare för väringarna och med heder
deltog i många strider, hvarom ryktet nådde ända
till hans fädernesland. 1046 vände H. med
stora rikedomar tillbaka till Norge, hvarest Magnus
den gode, Olof den heliges son, var konung.
Denne öfverlemnade åt honom hälften af sitt rike
och insatte honom kort före sin död, 1048,
till konung i Norge. Magnus hade äfven burit
Danmarks krona, men lemnade henne åt Sven Estridsson,
hvilket gaf anledning till ett 16-årigt krig mellan
H. och Sven. 1064 nödgades dock H. att afstå från
sina fordringar på Danmark. H. var en klok och
kraftfull konung samt en utmärkt skald, men derjämte
hård, ränkfull och hersklysten, och folket gaf honom
derför namnet Hårdråde. Den gamle höfdingen
Einar Tambaskälfver och hans son Eindride lät han på
lömskt sätt dräpa i Trondhjems kungsgård, och då
förbittringen öfver denna våldsbragd framkallade
ett uppror, stillades detta först genom Finn
Arnessöns mellankomst. Sedermera blef den
mäktige Kalf Arnessön på H:s anstiftan dödad
af danskarna. Finn Arnessön och Håkon
Ivarsson drefvos i landsflykt. Under kriget med
Danmark anlade H. staden Oslo. 1066 drog han
med en stor här och flotta öfver till England,
hvarest Harald Godwinsson tillvällat sig regeringen.
Enligt sagornas berättelser hade han af dennes broder
Tostig, jarl af Northumberland, uppmanats att göra
sina företrädares kraf på Englands tron gällande.
Men troligare synes det dock vara, att hans anfall
på norra England föregåtts af ett aftal med den
normandiske hertigen Vilhelm Eröfraren, hvilken
vid samma tid gick öfver Kanalen. I
slaget vid Stanfordbro (nära York) blef H:s här alldeles
upprifven af det engelska rytteriet under konung
Harald, och H. sjelf stupade (d. 25 Sept. 1066).
O. A. Ö.
5. H. Gille, konung i Norge 1130–36, var född i Irland
och påstod sig vara son till konung Magnus Barfot
och hette ursprungligen Gilchrist. Mot slutet af
Sigurd Jorsalafares regering kom han till Norge och
blef, sedan han med jernbörd bevisat sin härkomst,
med vänlighet mottagen af konungen, sin broder, samt
antog då namnet H. Gille (till minne af sitt förra
namn). Dock måste han lofva att icke göra anspråk
på Norges krona, så länge Sigurd eller hans son,
Magnus, lefde. Detta löfte bröt han dock straxt
efter Sigurds död (1130) och tvang Magnus att afstå
halfva riket. Denne sökte sedermera fördrifva sin
medtäflare, som då begaf sig till Danmark, hvarest
han erhöll hjelp af konung Erik Emune. Derefter vände
han tillbaka till Norge. Magnus öfvergafs af sitt
folk, blef bländad och lemlästad samt insatt som
munk i Nidarholms kloster, i närheten af Trondhjem
(1135). Så blef H. ensam konung i Norge. Kroppsligen
var han mycket väl utrustad, men i andligt hänseende
var han klent begåfvad. En ny tronpretendent, presten
Sigurd Slembe, hvilken likaledes utgaf sig för att
vara Magnus Barfots son, öfverföll honom i Bergen och
dödade honom i en älskarinnas armar (1036). O. A. Ö.
Harald, stenhuggare i Vestergötland, lefde sannolikt
under 1100-talet. Han utförde några ganska prydliga
grafstenar, af hvilka ett par numera förvaras i
Statens historiska museum. De äro till formen platta,
med den öfre ytan tresidig och med midtpartiet
något höjdt och de båda sidopartien sluttande. De
förete dessutom den egenheten att inskrifterna äro
dels i runor, dels i majuskelskrift. Dessa arbeten
äro sålunda märkliga bevis för att runornas bruk
kunde behålla sig jämte den nyare skriften äfven på
föremål af så särskildt religiös uppgift som kristna
grafstenar. –rn.
Harald Hildetand, nordisk sagokonung, var son af
Leire-konungen Rörek och Ivar Vidfamnes dotter Aud
(enligt Saxo härstammade han från Siklingarna). Sedan
Ivar dräpt hans fader, flydde modern med honom
till Gårdarike, hvarifrån han efter Ivars död
återvände. Från Själland eller Skåne underkufvade
han sedermera efter hand Nordtyskland och hela
norden. Då han blef gammal, gjorde hans frände
och lydkonung i Upsala, Sigurd Ring, uppror mot
honom samt hade på sin sida svearna, de fleste
norrmännen och en stor del götar, under det att
H. samlade alla öfriga nordiska samt frisiska
och vendiska kämpar till den stora striden på
Bråvalla hed, der han stupade. (Jfr Bråvalla hed.)
C. R.
Haraldsborg, ett invid Roskilde af Harald Kesja 1104
uppfördt slott, som 1133 intogs af Erik Emune och
sedermera var konungarnas residens, när de besökte
Roskilde. 1534 förstördes det af lybeckarna (under
Grefve-fejden). C. R.
Haraldsmål l. Haraldsqväde, benämningar, under hvilka
man i senare tider sammanfört spridda fragment af en
större dikt om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
