Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harcourt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beskickning till Ryssland, men väckte på denna färd
konungens missnöje, hvarför han 1565 afskedades
både som rikshofmästare och riksråd samt förlorade
sina län. Han lär hafva dött s. å. – 2. Anna H.,
den föregåendes brorsdotter (icke, som man förr
uppgifvit, hans dotter Kirstine), var hofdam hos
enkedrottning Dorotea och, enligt sägnen, föremål för
Fredrik II:s ungdomskärlek. För hennes skull ville
konungen under många år icke ingå något furstligt
äktenskap. 1573 gifte hon sig med riksrådet Oluf
Krognos, men blef enka s. å. och dog 1589, omkr. 50
år gammal. Hennes förhållande till konung Fredrik
II ligger till grund för den danske författaren
H. F. Ewalds roman "Anna Hardenberg" (1880; 2:dra
uppl. 1881; på svenska 1882). Slägten H. utdog 1604
på mans- och 1639 på qvinnolinien. Jfr C. Bricka:
"Kong Frederik den andens ungdomskjärlighed" (1873).
E. Ebg.
Hardenberg, Albert Rizaeus, nederländsk (tysk) teolog,
föddes 1510. Han uppfostrades i "brödernas af det
gemensamma lifvet" ordenshus i Groningen och gjorde
sina akademiska studier vid universiteten i Louvain
och Mainz. Den våldsamma fiendskap mot reformatorerna
och deras läror, som rådde inom det sistnämnda,
sporrade honom till att taga närmare kännedom om
dessa läror, och resultatet deraf blef att han
fullständigt omfattade desamma. Då han djerfdes
offentligen uppträda till deras försvar, måste han
lemna Louvain. I Wittenberg lärde han personligen
känna Luther och Melanchthon samt blef den senares
förtrogne vän. 1544 blef han luthersk pastor i Kempen,
dit han kallades af kurfursten-ärkebiskopen af Köln,
Herrman af Wied, som ville bruka hans hjelp till
att genomföra reformationen i sina stater. Sedan
en katolsk reaktion inträdt i ärkestiftet Köln,
förlade H. sin verkningskrets till Bremen 1548,
der han anställdes såsom predikant utan särskild
församling, men med skyldighet att hålla teologiska
föreläsningar. Genom sin oskrymtade fromhet, sin
stora begåfning, sin grundliga lärdom samt sitt
älskvärda och blida väsende vann H. snart en stor
popularitet och ett större inflytande än någon af de
öfrige presterna i staden. Detta väckte afund. Hans
hufvudfiende blef en pastor Tillmann, som framför alla
de andra presterna hade anseendet för sträng luthersk
renlärighet. Denne sökte göra H. misstänkt på grund
af hans fördragsamhet och det vänskapliga förhållande,
hvari han stod till några af Zwinglis anhängare. Hans
bemödanden att undergräfva H:s ställning fortgingo
i tysthet under flere år. Slutligen kom ett lämpligt
tillfälle genom förnyandet af nattvardsstriden – denna
gång mellan Calvin och hans anhängare å ena sidan,
de lutherske teologerna å den andra. Tillmann utgaf en
våldsam polemisk skrift mot "sakramenterarna", sökte
uppskrämma rådet och borgerskapet för de kätterska
nyheterna och yrkade, att alla presterna i Bremen
skulle till bevis på sin rättrogenhet underskrifva
hans afhandling. H. vägrade. Han kunde icke gå in på
den i nämnda afhandling förfäktade läran om Kristi
kropps allestädes närvaro. Då utbröt en våldsam
partistrid.
Tillmann och hans anhängare påstodo, att antagandet af
Kristi lekamliga "ubiqvitet" med nödvändighet låg i
den lutherska lärans anda, och att H:s motsträfvighet
mot ett sådant antagande var ett säkert tecken
till hans hemliga calvinism. Wittenbergteologernas
begärda utlåtande var obestämdt och undvikande. De
närgränsande städernas presterskap förklarade sig
emot honom. Slutet blef H:s aflägsnande. Genom
ett beslut af den nedersachsiska kretsdagen (den
8 Febr. 1561) miste han sitt prestämbete och
förvisades ur kretsen. Han lemnade Bremen den
18 Febr. Hans motståndares triumf blef dock ej
långvarig. Mot den af Tillmann och de med honom
likatänkande försvarade ultralutherska ortodoxien
inträdde mycket snart en reaktion i motsatt
riktning. Redan följande året, 1562. måste flere af
H:s presterlige motståndare med superintendenten
Musaeus i spetsen, lemna Bremen. Efter tjugo års
stridigheter segrade der den reformerta bekännelsen
öfver den lutherska. Men H. återvände icke mera
dit. Han uppehöll sig i det forna klostret Rastede
vid Oldenburg, sysselsatt med literära arbeten,
ända till 1565. Då blef han pastor i Sangwarden och
1567 i Emden, der den reformerta riktningen genom
hans inflytande alltmera blef den rådande. Han dog
derstädes den 18 Maj 1574.
Hardenberg. 1. Karl August H., fürst von,
preussisk statsman, född d. 31 Maj 1750, trädde
1770 i hannoveransk tjenst och befordrades till
geheimekammarråd, men begaf sig sedermera till
Braunschweig, der han i Maj 1782 utnämndes
till president i klosterrådet och verkligt
geheimeråd. 1791 blef han preussisk kabinettsminister
och öfvertog 1792 förvaltningen af de båda till
Preussen afträdda furstendömena Anspach och
Baireuth. I Febr. 1795 befullmäktigades han
att leda de preussiska fredsunderhandlingarna
med Frankrike, och d. 5 April s. å. undertecknade
han freden i Basel, hvarefter han återvände till
Anspach och Baireuth och fulländade organisationen
af dessa lands förvaltning. 1804 blef han grefve
Haugwitz’ efterträdare såsom utrikesminister. Utan
att inse den stora fara, som Napoleons makt
innebar, gjorde H. till sin uppgift att genom
begagnande af den politiska ställningen i Europa
söka arrendera Preussens område. Förvärfvandet af
Hannover syntes honom önskvärdast, och då detta land
tillhörde konungen af England, Napoleons afgjorde
motståndare, gick H: s politik naturligen ut på att
undvika hvarje konflikt med Frankrike. I början af
1805 inledde han underhandlingar med Napoleon om
Hannovers öfverlemnande till Preussen, och han var
nära att nå sitt mål, då den preussiske konungen,
till följd af fransmännens inryckande i Anspach,
genom fördraget i Potsdam d. 3 Nov. 1805 mot H:s
vilja lofvade kejsar Alexander att deltaga i kriget
mot Napoleon. Efter ryssarnas nederlag vid Austerlitz
måste preussiska regeringen d. 15 Dec. med Napoleon
afsluta fördraget i Schönbrunn, hvarigenom Hannover
visserligen tillföll Preussen, men denna makt måste i
stället afträda Neufchâtel och Kleve samt förbinda sig
till ett försvarsbund med Frankrike. Kort derefter,
d. 24 April 1806, måste H. afgå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
