Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harmonisk serie ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Harmynta, bot., Se Har-timjan.
Harmynthet, med., ett medfödt bildningsfel,
bestående af en klyfta i öfverläppen. Den är
alltid belägen på sidan af midtlinien och uppkommer
under den tidiga period af fosterlifvet, då läppen
verkligen består af tre skilda delar samt derigenom
att tillslutningen af den ena eller båda sidodelarna
till midtelpartiet ofullständigt eller alls icke
eger rum. Derför kan också en harläpp vara enkel
eller dubbel, intaga hela läppens bredd eller vara
inskränkt till en mer eller mindre djup inknipning. Ej
sällan finnes, motsvarande klyfningen af läppen,
en dylik i gommen. Vid den dubbla harläppen kan
midten med sitt särskilda lilla ben vara starkt fram-
och uppskjuten. Harmyntheten sätter större eller
mindre hinder i vägen för sugning, följaktligen
också för diandet, alltefter som den är af svårare
eller lindrigare art; de obetydligare formerna göra
egentligen skada endast för utseendet. Vid klufven
gom, som äfven kan förekomma utan harläpp, är diandet
omöjligt, och talet lider äfven i sådant fall i hög
grad. – Behandlingen är uteslutande operativ, men
kirurgerna äro af skiljaktig mening om tidpunkten,
då operationen bör företagas. Många föredraga att
göra den genast, under de första lefnadsdagarna,
andra uppskjuta dermed till dess barnet uppnått
några månaders ålder och större motståndskraft
De enklare fallen kunna utan tvifvel opereras
när som hälst, om intet bestämdt motskäl finnes,
men de svårare fordra ganska ingripande åtgärder,
hvilka lätt kunna bli vådliga för de spädaste.
Rsr.
Harmånger, socken i Gefleborgs län,
Bergsjö tingslag. Arealen 13,744 har. 2,125
innev. (1880). H. utgör med Jättendal ett
konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Upsala stift,
Helsinglands norra kontrakt.
Harmössen, Chinchillidae, zool., en till gnagarnas
ordning hörande familj, igenkännas derpå att
öfverkäkens framtänder äro två, vadbenet skildt
från skenbenet, öfverkäkens ok-utskott delade genom
stora undre ögonhålskanaler, nyckelbenet fullständigt,
kindtänderna lika många ofvan och nedan, med kronorna
afdelade i emaljomslutna lameller. – Dithörande
arter äro hemma i Syd-Amerika och uppehålla sig i
bergstrakter nära snögränsen; en enda art lefver
på hedar. Harmössen bo i klipphålor eller i af dem
sjelfva gräfda gångar, äro sällskapliga, föröka
sig starkt, lefva af växtämnen, äro i rörelse under
dygnets mörkare del, hafva godt kött och synnerligen
värderikt skinn samt trifvas väl såsom tamdjur.
C. R. S.
Harnesk (af Kelt. haern, haiarn, jern), öfre delen af
en riddares rustning, bestod af bröst- och ryggstycke.
Harnäs, landtegendom och masugn med qvarn
och såg i Elfkarleby socken, Upsala län, vid
sjön Torskens utlopp i Bottniska viken samt
vid H. station å Upsala–Gefle jernväg. 6 1/2
mtl. Areal 2,932 har. Taxeringsvärde 237,300
kr. (1881). Dåv. bergmästaren Klas Depken (adlad
Anckarström) och köpmannen D. Leijel anlade 1659 å
Elfkarleby allmänning jernbruken H. och Elfkarleby,
hvilka sedan hade samma egare, tills Th. Totties
arfvingar 1812 sålde H. till grefve S. af Ugglas. Bruket
nedlades då med undantag af masugnen, och
stångjernssmidet flyttades till Fagersta i
Vestmanlands län. 1881 såldes H. för 405,000 kr. till
Söderfors bruks aktiebolag. B. S.
Haro [arå], don Luis de, spansk statsman, konung Filip
IV:s gunstling, f. 1598, d. 1661, var systerson till
den ryktbare hertigen af Olivarez och efterträdde
denne såsom premierminister 1644. H. kufvade upproren
i Neapel och Katalonien samt afslöt freden med
Nederländerna (1648) och pyreneiska freden med
Frankrike (1659). Han var en statsman af stor
förtjenst och förstod att tillvinna sig spanska
folkets kärlek.
Háromszék [-sek], komitat i sydöstligaste
delen af Siebenbürgen. Areal 3,556 qvkm. 125,277
innev. (1880), till största delen szekler. Hufvudstad:
Sepsi-Szent-György, vid Aluta, med 5,268
innev. (1880).
Harouti (Haroti), den dialekt af Hindi, som
talas i sydöstra Radjputana i trakten af Kotah. På
denna dialekt har en del af bibeln blifvit af Carey
öfversatt och publicerad med nagari-typer (1815).
H. A.
Harpa (Ital. arpa, Fr. harpe, af
Fornhögt. harapha). 1. Urgammalt stränginstrument,
bestående af fritt sväfvande strängar, innefattade
inom en mer eller mindre triangulär ram,
hvars olika delar vanligen äro: den sneda kroppen
l. resonanslådan, hvarifrån strängarna löpa upp till
stämskrufvarna, som äro fästa uti instrumentets öfre
del, den S-formiga halsen, från hvars högsta punkt
den lodräta stången l. pelaren stiger ned och möter
resonanslådan vid piedestalen. Antika harpor sakna
stång. Harpan spåras tidigast i Egypten, redan under
andra årtusendet f. Kr., och fanns äfven hos assyrier,
hebreer, greker m. fl. Den vesterländska harpan
tillhörde företrädesvis det nordliga Europa. Särskildt
var hon omtyckt i Skandinavien under hednatiden. Vid
hennes toner sjöngo vanligen skalderna sina qväden,
och Snorre berättar, att då rätterna voro inburna
på Olof Skötkonungs bord, framträdde spelmän med
"harpor, gigor och andra instrument". I sagorna
omtalas flere olika harpo-"slag", hvarmed förmodligen
menas olika melodier eller rytmer. Så slog Norna Gest
"både Gunnar-slag och Gudrunas konstiga grepp", och
Herrauds fosterbroder iklädde sig harpspelaren Sigurds
skepnad och utförde "Gyarslag, Drambuslag" m. m. –
Ända till inemot 18:de årh. var harpan ett diatoniskt
instrument, utan kromatiska halftoner, hvilka man
endast kunde åstadkomma genom att med fingret förkorta
strängen. I slutet af 17:de årh. uppfanns i Tyrolen
ett sätt att medelst hakar tillfälligtvis omstämma
strängarna under spelningen. Hakharpan förekommer
numera endast hos kringvandrande musikanter och
kafésångare. Omkr. 1720 införde Hochbrucker den första
mekanism för att gemensamt omstämma alla liknämnda
toner medelst pedaler, hvarigenom spelarens händer
kunde uteslutande egna sig åt spelet. Slutligen
uppfann Erard – efter många försök och föregången af
Cousineau – 1810 den s. k. dubbelpedalharpan. Denna
hittills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
