Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Provence und Languedoc (1852), rik på fina
iakttagelser och målande skildringar, Erzählungen
eines unsteten (1858), novellen Von frühling zu
frühling (1860) samt tvänne samlingar noveller
(Novellen, 1863, och Nach der natur, 1866). Af
dikterna äro de politiskt färgade, såsom
Neuere gedichte (1847) och Zeitlosen (1859), de
värdefullaste. Hans samlade skrifter utgåfvos 1873–74.
Hartmann, Karl Robert Eduard von, tysk filosof,
föddes i Berlin d. 23 Febr. 1842, inträdde 1858 i
gardesartilleriregementet, men tog 1865, till följd
af en knäskada, afsked såsom premierlöjtnant. Redan
under sin officerstid hade han börjat hängifva
sig åt spekulationen, fann vid 22 års ålder,
att "tanken var hans kallelse", och började
"utan plan" nedskrifva de betraktelser, som
sammanfattats i hans förnämsta verk, Philosophie
des unbewussten, versuch einer weltanschauung
(1869, 7:de uppl. 1875; "Verldsprocessens väsen
eller det omedvetnas filosofi", 1877–78). – Hvad
den allmänna ståndpunkten angår, sluter H. sig
i det väsentligaste till Schopenhauers läror. Med
Schopenhauer är han derom ense att medvetslös vilja,
fattad såsom teleologiskt verkande kraft, är väsendet
i allt samt att individuel tillvaro i allmänhet
och i all synnerhet dess högsta form, medvetandet,
i sjelfva verket äro detsamma som hämmad vilja,
d. ä. lidande. Båda tänkarna söka ock derför göra den
meningen gällande att sjelfva tillvaron såsom blott
sådan är något förnuftsstridigt och olyckligt. Men
då Schopenhauer dervid hvarken söker något slags
förklaring af den ifrågavarande hämningen hos viljan
ej häller tänker sig något sätt, hvarpå den skulle
kunna upphöra och tillvarons elände taga ett slut,
utan betraktar detta elände såsom ett åtminstone för
verlden i det hela nödvändigt ondt, så framhåller
derimot H., att tillvaron i sjelfva verket beror på
en abnormitet och går i sin utveckling hän mot sin
egen förintelse. Just i detta sistnämnda förhållande,
anmärker han, visar sig, att, ehuru tillvaron öfver
hufvud är något högst olyckligt, tillvaron, sådan
den f. n, är, är den bästa af all tillvaro. Hon har
tillkommit derigenom att viljan – medvetslös som hon
var och derför handlande i blindo – råkade liksom af
en slump förbinda sig med intelligensen, en annan
ursprunglig, dock till väsendet passiv, princip, och
blef derigenom hämmad. Verldsutvecklingen syftar
nu till att göra denna hämning allt skarpare och
märkbarare, följaktligen gifva medvetandets faktor
en allt större betydelse. Menniskan är bland alla
jordens varelser den enda, som känner ett så djupt
lidande, att det kunnat väcka henne till egentligt
medvetande. Men jämväl menskligheten har en utveckling
att genomgå, innan hon kan komma fram till den höga
grad af medvetenhet, som kan för henne i hela dess
vidd blotta tillvarons elände. Också visar oss hennes
historia huru "illusionerna" skingrats, den ena
efter den andra. Den första af dessa "illusioner"
är den, som anser lyckan möjlig att vinna för
den här i jordelifvet existerande individen. Inom
kulturhistorien representeras detta stadium
af den förkristna kulturen. Medveten om det
närvarande lifvets elände, inträdde menskligheten med
kristendomens uppkomst i "illusionens" andra stadium,
väntande lyckan för individen i ett kommande lif. Men
äfven denna "illusion" har den moderna tidens ande
börjat skingra, och så har illusionens tredje stadium
börjat inträda, det stadium, då menniskan icke längre
anser lyckan möjlig att vinna för henne som individ,
utan endast i "verldsprocessens framtid", af en
lyckligare efterverld. Denna illusion skall ramla,
då det visar sig, att menskligheten, i den mån hon
fortskrider i kultur, d. v. s. vinner högre grad af
medvetenhet och inrättar sitt lif efter medvetna
grundsatser, långt ifrån att blifva lyckligare,
tvärtom varder allt olyckligare eller åtminstone
allt klarare inser djupet af sitt ohjelpliga
elände. Omsider skall hon, lik en utlefvad
och lefnadstrött åldring, blott vara egnad att
ingifva betraktaren den enda önskan att hon snart
måtte få dö. Äfven medvetna varelser annanstädes i
verdsalltet och verlden i det hela gå ett dylikt mål
till mötes. Och till högre medvetenhet utvecklar sig –
det visa de nyare evolutionsteorierna – också naturen
i det hela. Den medvetna faktorn – och fullt medveten
är blott den, som verkligen känner tillvarons elände,
ty medvetande derom är allt medvetandes innersta
väsende och högsta mål – skall omsider få öfverhanden,
och då kan det blifva möjligt att genom en akt af
medvetande förinta all verlden – verldsutvecklingens
mål. De kraf, som en dylik verldsåsigt ställer
på den enskilde, måste blifva väsentligen andra
än de, som Schopenhauer tänkte sig. Då för honom
den frivilliga hungersdöden var individens högsta
sedliga mål, är för H. sjelfmordet visserligen ur rent
egoistisk synpunkt mest att rekommendera, men det är
människans pligt att af intresse för den verld och
den mensklighet hon tillhöt lefva och egna sitt lif
åt dess utveckling till en allt högre kultur, för att
derigenom påskynda slutet. Till följd deraf får H:s
etik omedelbarligen ett positivt utseende, ehuru den
ytterst afser sjelfförintelsen – men icke individens,
utan verldsalltets. Den betydande spridning H:s läror
vunnit förklaras lätt, dels af de omständigheter,
som i våra, dagar gynna spridningen af pessimistiska
läror i allmänhet, dels af den mera tilltalande form
dessa, trots hans många egendomliga fantasterier i
detaljerna, onekligen hos honom vunnit, icke minst
derför att han ger sin samtids menniskor dispens från
sjelfförintelsens pligt och anvisar pessimisten ett
åtminstone i någon mening positivt mål, för hvilket
det är honom såsom pessimist värdigt och möjligt att
sträfva. Af H:s öfriga filosofiska skrifter må nämnas:
Das ding an sich und seine beschaffenheit (1871), Die
selbstzersetzung des christenthums und die religion
der zukunft (2:dra uppl. 1874), Das unbewusste vom
standpunkt der physiologie und descendenztheorie
(1877). Han har dessutom författat flere estetiska
uppsatser, t. ex. Über Shakespeares Romeo und
Julia (1874), samt uppträdt, under psevdonymen
Karl Robert, med åtskilliga dramatiska arbeten
L. H. Å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
