Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hartmann von Aue, tysk medeltidsskald, föddes
omkr. 1170 i Aue (antagligen Obernau vid Rottenburg,
nära Neckar), tillhörde en schwabisk riddareslägt och
fick en för sitt stånd ovanligt lärd uppfostran. Han
var sjelf riddare och deltog i ett korståg
(troligtvis 1197) samt anses hafva dött i första
årtiondet af 1200-talet. H:s förnämsta verk äro
artusromanerna Erec, hans äldsta dikt, och Iwein
(bearbetningar efter den nordfranske trouvèren
Chrétien de Troyes’ "Erec" och "Li chevalier au
lyon") samt riddarelegenderna Gregorius auf dem
steine (äfvenledes efter fransk källa) och Der arme
Heinrich (efter obekant original). Han författade
dessutom tvänne Büchlein minnesånger. H:s alla
dikter utgåfvos, med förklaringar, 1867–69 (2:dra
uppl. 1870–73) af F. Bech i "Deutsche classiker des
mittelalters".
Hartmansdorff, Jakob August von, ämbetsman,
riksdagsman, af en från svenska Pommern bördig ätt,
föddes i Adelöfs socken i Jönköpings län d. 12 Mars
1792. Fadern, kapten vid Jönköpings regemente, afled i
hans barndom och efterlemnade ett torftigt hem. Sträng
arbetsamhet och sparsamhet blefvo oundgängliga för
H:s fortkomst, och dessa egenskaper tillegnade han
sig tidigt. De medförde väl en sträf karakter, men
ock duglighet, ihärdighet och sjelftillit. 1806 blef
han student i Upsala och 1808 tog han juridisk examen
och kansliexamen. 1810 blef han kopist i pommerska
expeditionen, 1811 kanslist i sundhetskollegium
samt 1812 kanslist och 1814 protokollssekreterare
i kolonialärendenas departement. I riksdags- och
utskottskanslier gjorde han äfven tjenst (1810,
1812 och 1815), liksom i uppfostringskomiténs
kansli. Dessutom erhöll han åtskilliga enskilda
förtroendeuppdrag. Så arbetade han under hofkansleren
frih. G. af Wetterstedt och statssekreteraren Wirsén,
bl. a. i kronprinsen Karl Johans högqvarter i Tyskland
1813–14, och åtföljde kronprinsen till Paris såsom
föredragande af pommerska m. fl. ärenden. För
handläggande af dessa qvarstannade han i Pommern
äfven efter svenska arméns aftåg, men hemkallades
och åtföljde som kanslist den svenska kommission, åt
hvilken förhandling med norska stortinget uppdragits
(1814). 1816 kallades han till sekreterare hos den
svenske riksståthållaren i Norge och innehade denna
halft enskilda, halft officiella ämbetsställning
till 1821. S. å. kallades han till ledamot af
den 1819 tillsatta komité, som fått i uppdrag att
afgifva förslag till förvaltningens ombildning. Men
inom komitén vunno H:s mera genomgripande
ändringsförslag icke gehör, då flertalet ansåg
"rubbning af rikets grundlagar" icke kunna af komitén
föreslås. H. utarbetade då sin afvikande mening till
en vidlyftig reservation (2 vol.), hvilken, jämte
komitéförslaget, inför 1823 års riksdag af K. M:t
framlades. Vid denna riksdag intog H. för första
gången säte på riddarhuset, som invalde honom i det
särskilda utskottet för behandling af förslagen till
ämbetsverkens reorganisation. Den jämnvigtsteori,
som utgjorde grunden för H:s samhällslära, ledde
honom till opposition, då han fann, att regeringen
för sin del stört jämnvigten genom ingrepp i
ständernas rätt, genom oförsvarligt utöfvande af sitt
ekonomiska lagstiftningsenvälde o. s. v. Synnerligen
starkt ogillade han regeringens yrkande på förhöjda
statsutgifter trots försämradt ekonomiskt tillstånd,
hennes ytterligt prohibitiva författningar och
öfverdrifvet stränga straff för öfverträdelser
deremot. Regeringen borde icke häller egenmäktigt
få bestämma tidningsportot, yrkade H., ty hon
kunde derigenom hindra misshagliga tidningars
spridning. H. fordrade t. o. m., att ständerna inga
nya anslag skulle bevilja, derest icke regeringen
under riksdagens lopp meddelade bifall till
revisorernas oinskränkta rätt att granska allmänna
medels användning. Öfverflödiga och öfverdrifna
prestlöner ville H. indraga och använda medlen till
folkskolans och elementarläroverkens bästa. Emellertid
ville han icke tadla personer. Autodidakt inom
statsläran, utan filosofisk underbyggnad och
högre begåfning, men nitisk och fylld af de
bästa afsigter att arbeta för fosterlandets
utveckling på en god väg, blef han i åsigter mera
beroende af yttre förhållanden, än han måhända
sjelf märkte. Riddarhusoppositionen såväl som
tidningspressen tillät sig mycket, som H. ogillade,
hans gamla patroner bland regeringspersonalen gåfvo
honom välvilliga förklaringar, och hela ridderskapet
och adeln egnade stort förtroende åt hans ärliga
arbete vid frågors utredning. H:s rent oppositionella
skede blef derför icke af lång varaktighet. 1823
valdes han af sitt stånd till fullmäktig i
riksgäldskontoret och nämndes 1825 af regeringen
till ledamot i den s. k. "stora skolkomitén". Ehuru
tidigare en försvarare af det gamla skolsystemet,
öfvergick H. – förnämligast påverkad af Lefrén – till
de nya åsigter, hvilka förenade komiténs majoritet,
och blef för dessa åsigter en trogen kämpe under hela
sin lifstid. Komiténs förslag till undervisningens
ordnande erhöll i "Nya elementarskolan i Stockholm"
ett eget experimentalfält, och i dennas direktion
var H. ifrån dess början till sin död verksam
ledamot, under många år ordförande. Såväl vid
riksdagar som vid läraremöten förde H. de nya
åsigternas talan med ett lif och en värme, som
sällan röjas i hans offentliga yttranden vid andra
ärendens behandling. Under riksdagen 1828–30 blef
H:s aflägsnande från oppositionens led mer och mer
märkbart. 1826 hade han blifvit riddarhuskamrer,
valdes 1828 till bankofullmäktig och kallades 1831
till statssekreterare för ecklesiastik-expeditionen,
som representant för skolkomiténs majoritet. Denna
hade i Dec. 1828 afgifvit sitt betänkande, hvilket
sedan utstälts till granskning af konsistorier
m. fl. vederbörande. H. bestämde d. 1 Sept. 1832
som termin för denna granskning. Den samma höst
sammanträdande skolrevisionens anmärkningar sändes
sedan till konsistorierna m. fl.; men innan dessa
hunnit till K. M:t ingifva sin kritik öfver kritiken
(1839), hade H. längesedan upphört att utöfva
statssekreterarens ämbete. Den nya studentexamens
införande blef under H:s statssekreteraretid den enda
praktiska frukten af komiténs arbete. Synnerligen
ogynsam för genomförande af en reform var också
H:s ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
