Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som föredragande af ecklesiastikärenden uti
ett statsråd, som ingalunda var regeringens
medelpunkt. Dessutom var han illa sedd af
konsistorierna och hårdt behandlad af tidningspressen
– den konservativa "Svenska Minerva" var hans
personliga belackare, och de liberala bladen sågo i
H. en renegat, under det han å sin sida ansåg det vara
deras skuld att den nödiga "jämnvigten" betänkligt
rubbades. Hans verkligen exceptionella ställning
inom regeringen bragte honom just genom ridderligheten
i hans karakter till en på pligtkänsla fotad trotsig
halsstarrighet i bemötande och bedömande af de
oppositionella tidningarna, till hvilkas tuktomästare
han tidtals utsågs som t. f. hofkansler, 1836,
1837 och i synnerhet 1838. Den 9 Mars 1838 upphörde
H. att förrätta statssekreterareämbetet, och d. 2
Nov. s. å. nedlade han hofkanslersförordnandet, sedan
kronprinsen lyckats förmå konungen att återtaga en af
H. tillstyrkt befallning om åtal för majestätsbrott
mot en i allmänna termer resonnerande skrift af
A. Lindeberg om "Revolution och republik". Då
hade H. genom anbefallda tryckfrihetsåtal för
majestätsbrott och framför allt genom trotsigt
bruk af "indragningsmakten" mot oppositionella
tidningar gifvit dessa en god handräckning,
då de inför allmänna opinionens domstol – under
nybildade titlar och med nya ansvarige utgifvare –
vare sig klagade eller gycklade öfver godtyckliga
och för ett lagbundet samhälle förnedrande
regeringsåtgärder. Konstitutionsutskottet
1840 ansåg honom icke hafva iakttagit rikets
sannskyldiga nytta, då han på detta sätt låtit
regeringen draga det kortare strået i striden
mot de oppositionella tidningarna. "Innehöllo
dessa verkligen hvad han om dem inför konungen i
statsrådet uppgifvit, hade han ovägerligen bort anlita
domstolarnas lagbundna välde att straffa brott och
förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen". Sådan var
konstitutionsutskottets enhälliga mening; men H. sjelf
tyckte sig icke hafva gjort nog ofta bruk af den
"lag", som stod till hans förfogande, att enligt eget
tycke, oberoende af domares och jurys utslag, genom
indragning straffa ett klander, ett försmädligt ord,
en osanning – och åt de politiska följderna synes han
icke egnat en tanke. Men H:s personliga mod att trotsa
impopularitet och smädelse stälde honom redan då högt
i mångas tanke och beredde honom snart den ledarerol
på Riddarhuset, som skänker hans verksamhet dess
största betydelse för Sveriges politiska historia. I
Nov. 1838 förordnades H. att tills vidare förestå
landshöfdingeplatsen i Kalmar, hvilket dock icke
hindrade honom att utöfva sin riksdagsmannarätt
vid den i Jan. 1840 begynnande riksdagen. Der vunno
oppositionen och "koalitionen" genast en under hela
riksdagen fortgående öfvervigt i utskotten, emedan
det konservativa partiet på Riddarhuset i början
saknat ledare. Sedan detta parti, hvilket nogsamt
kände, att H. hade rättmätig anledning till personligt
missnöje med regeringen, lärt rätt känna honom, blef
han dess ledare. Ingen personlig bikänsla påverkade
hans politik: konungamakten ville han stödja i dess
strid mot oppositionen, vare sig han sjelf var
väl eller illa sedd å högre ort. Som erkänd partichef
bragte han det snart derhän, att Riddarhusets
majoritet lystrade icke blott till hans ord,
utan till hans vink. Så lyckades H. under mycket
arbete såväl inom som utom riddarhussalens murar
att oftast paralysera oppositionens ansträngningar
– så snart icke afgörandet berodde på förstärkta
utskott. H. skref försvaret för de inför riksrätt
åtalade statsrådsledamöterna, försvarade utförligt
sig sjelf mot konstitutionsutskottets anmärkningar
och blef icke häller enligt 107 § Reg. form. anmäld
till det afsked han redan 1838 faktiskt erhållit. Men
det förstärkta statsutskottet vägrade honom pension
såsom statssekreterare; landshöfdingeförordnandet
hade redan d. 28 Mars 1840 upphört, och H:s enda
löneinkomst från Aug. 1840 till Juni 1841 var det
arvode han uppbar som bankofullmäktig, hvartill han
i Aug. 1840 valdes af adeln, ett val, som under H:s
återstående lefnad vid hvarje riksdag förnyades. I
Juni 1841 utnämndes han till president i kammarrätten
och utsågs s. å. till ledamot af unionskomitén. I
fråga om en representationsförändring stred han
kraftigt emot de i hans tanke samhällsvådliga
förslagen om en riksdag grundad på allmänna val;
men att adeln borde uppoffra sin sjelfskrifvenhet
var redan tidigt H:s åsigt, och vid 1840 års
riksdag förklarade ridderskapet och adeln äfven
sjelfskrivenhetens upphörande vara ståndets gemensamma
tanke. 1844, 1847 och 1851 inlemnade H. till
konstitutionsutskottet förslag om representationens
ombildning till fem stånd. Riksdagen skulle,
enl. detta förslag, bestå af 5 stånd: det andliga,
ämbets-, borgare-, godsegare- och bondeståndet,
till lika antal fördelade på ett öfverhus, valdt för
12 år, och ett underhus, valdt för 3, med riksdagar
hvart tredje år. Ämbetsmannaröster vid valen skulle
vara personliga, de öfriga ståndens valmän deremot
rösta efter bevillning, alla i mycket besvärliga
valkretsar. Huru mycket än adeln hade H. att tacka för
konservatismens segrar på Riddarhuset 1840, 1844 och
1847 – konungens sanktion af den lika arfsrätten hade
H. dock icke, oaktadt sjelfva ståndsprivilegierna
togos till hjelp, kunnat förhindra –, sände, den
honom en formlig uppsägelse, efter utgifvandet af
hans sista representationsförslag, hvilket gjorde
adelsmans representationsrätt beroende af val,
ämbete eller fastighet och derjämte uteslöt sjelfva
namnet adel. H., aldrig mån om sig sjelf, svarade,
att han ville troget tjena i det konservativa ledet,
sedan han upphört att vara anförare. Och han gjorde
så. Aktningen och vördnaden för hans person omgaf
honom, äfven då han stod ensam om sitt votum;
och då han vid början af riksdagen 1856 nedlades
på dödsbädden, uppdrog Riddarhuset åt sjelfve
landtmarskalken att framföra dess varma "deltagande
och bekymmer". "Bed adeln icke hålla så länge på
sin sjelfskrifvenhet", var H:s svar, "att han icke
har någon nytta af hennes uppoffring". H. afled
i Stockholm d. 21 Dec. 1856. Hans under tjugo år
fortgående impopularitet icke endast inom alla den
liberala utvecklingens skilda läger, utan äfven bland
den stora massan af befolkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
